Therese Tess Mabon

Förändringsledare, Expanderare, Maximerare och Coach

Tag: kärlek (Page 1 of 4)

Handen på hjärtat – när var du sur senast?

Jag har tidigare skrivit om en podcast jag lyssnat till som är ett samtal om kärlek och relationer. Ett samtal mellan Krista Tippet och Alain de Botton som gäst.

Och här kommer ett utdrag ur det samtalet – en del/ ett fenomen som handlar just om att sura och tjura – som Alain de Botton fascineras av.
(Mina ord och mina tolkningar, förstärkningar blandas med Alains ord i stycket nedan)

———————————————————————————————

Alain menar att när du ser någon i en sådan situation (någon som surar och tjurar) så ser du också rakt in problemet med de romantiska illusionerna.
För det är ju så att vi inte sitter och tjurar och är sura över vem som helst.

Vi surar ju bara över/mot människor som vi tycker borde förstå oss, men som inte har förstått oss. Och det tycker vi förstås är helt oförlåtligt att de inte förstår oss.
De om någon borde ju förstå oss. 

Vilket också innebär att när vi älskar någon och de älskar oss så blir vi så otroligt stötta och kränkta när saker går fel.

För vi utgår från det antagande som styr oss mest i ett förhållande, antagandet att det är denna personen som är med mig i förhållandet borde veta exakt vad som finns i mitt sinne utan att jag helst ska behöva berätta.
Och om det är så att jag måste berätta för dig…ja, men då älskar du ju inte mig. Eller hur?

Du har säkert varit i en situation där du rusar in i badrummet och smäller igen dörren, varpå din älskade frågar dig:

Hur är det? Är något fel?

Och du kanske svarar: Mmmm – eller Nej. 

Och tycker samtidigt att den du älskar borde ju kunna läsa genom badrumsdörren rakt in i ditt hjärta och din själ vad som är på tok och veta varför du är arg/upprörd/ledsen.

Och just det här antagandet, att den du älskar ska kunna veta exakt vad du är/tänker/vill, är ett sånt otroligt stort krav och en begäran som inte går att uppnå. Nånsin.

Du ser säkert ofta att det här händer hos barn.
Och du uppför dig precis som ett litet barn i en sån här situation.
Barn tror ju att deras föräldrar kan läsa deras tankar.
Det tar dem en lång stund innan de inser att det enda sätt en annan person kan veta vad dem egentligen tänker är gen om att de berättar. Med ord. Barn lär sig detta.

Och sen glömmer vi bort allt detta när vi hamnar i ett kärleksförhållande…

Vi säger ju ofta till barn att de måste berätta för oss, att de måste använda ord för att beskriva hur de känner sig.

Att vi alltid måste ”kommunicera” – och att vi har en övertro på att vi alltid klarar av det. Klarar av att säga precis som det är. Rösten stockar sig hellre i halsen än säger orden som behöver sägas där och då.

Vi är oftast inte heller direkt generösa mot oss själva eller någon vi älskar när vi inte alltid klarar av det, att säga exakt vad som behöva sägas, eller brister på något vis i vår kommunikation.

 

Alain berättar vidare:
Och sen den här galna idén att sann kärlek skulle vara detsamma som att intuitivt förstå en annan person. Så jag blir galen när människor säger saker som ”Jag har träffat någon jag är förälskad i. Och det bästa är att hen förstår mig exakt utan att jag behöver berätta hur jag känner.” Så då tänker jag (samtidigt som larmklockor ringer inombords) ”Ok, lycka till med det, men om ni blir tillsammans i ett förhållande så kommer det där inte att kunna fortsätta i evighet”. 

Ingen kan intuitivt (genom tankeläsning och läsande av känsloyttringar) förstå en annan människa i alla dess delar och alla dess tankar. 

 

Nej, jag förstår dig inte alltid. Långt därifrån.
Jag vill vara med dig oavsett.
Och jag strävar efter att förstå mig före dig.
Det är ett av de verktyg jag använder för att
verka och värka i vår relation.
Puss till dig min make <3

Att arbeta med (och för) sin kärlek

Att arbeta med sin kärleksrelation. Att inte tro att den är fast i ett spår och inte kan utvecklas. Att arbeta med sin egen kärlek. Att utveckla den. Det är viktigt.
Viktigt att inse. Viktigt att agera och jobba för den.

Alain de Botton säger bland annat så här i ett samtal med Krista Tippet:

En av de snällaste sakerna vi kan göra för någon vi älskar är ibland att se dem som ett barn. Inte för att infantilisera dem och göra dem mindre vetande, eller att de inte skulle förstå saker, utan som när vi som en vuxen person agerar generöst mot ett barn på det sätt som vi tolkar deras uppträdande.

Om ett barn säger på hemvägen ”Jag hatar dig” så reagerar du nog först med att tänka: ok, det där är nog inte riktigt sant. Barnet är nog trött, hungrigt, något annat har hänt under dagen som fortfarande spökar, en tand gör ont eller något annat gör ont i dem. Vi kikar helt enkelt efter en större förståelse som gör det bästa av situationen vi är i. Och vi gör det här hela tiden med barn, utan att tänka på det så reagerar vi så här. Samtidigt gör vi det så sällan med andra vuxna.

När en vuxen människa möter en annan vuxen människa och säger till hen:
”Jag har inte haft en bra dag. Låt mig vara ifred.”
Så tror den andra oftast direkt att det har något med en själv att göra – hen tar det personligt direkt. Egot blir upprört och argt och ledsamt.

Och om vi istället för att ta det personligt direkt ser vår medmänniska på ett lika generöst sätt som vi ser ett barn och tar reda på var det här som bekymrar dem och var det har kommit ifrån.
Att vi ser en hel kontext runt om dem som vi behöver hjälpa till att förstå.
Det är ett sätt att arbeta med kärlek.
Utifrån kärlek inifrån.
En generös sådan.

(Alains ord, blandade med mina ord och mina tolkningar, förståelser och förstärkningar)

vill du förändra mig?

Frågade min älskade mig efter att jag lagt upp ett inlägg som handlar om “därför vill du förändra den du älskar…?”

Så jag svarade ja på din fråga. Även fast jag kanske inte vill det så vill jag det. Jag vill se dig i dina allra bästa egenskaper så ofta och så mycket som möjligt. De där egenskaperna som är till gagn för hela universum när du bjuder på dem.

Ja, det vill jag nog, både omedvetet och medvetet. Och fast jag även tror på att jag nog egentligen inte kan förändra någon annan utan bara mig själv så är det nog just det som kommer att ske i den processen.

I processen att förändra dig, den processen som jag måste kliva in i ett kärleksfullt, fullt med tålamod och ömhet och ödmjukhet och bidra i ditt lärande till att du kan bli ditt allra bästa jag, i den processen är jag lika kärleksfull, tålmodig, ödmjuk och öm mot mig själv när jag brister i min roll som den som ska lära dig.  Jag är accepterande mot mig själv att jag inte lyckas. Jag är kärleksfull mot dig och mot mig. Och vips…utav bara farten har jag där i den processen förändrat något.

Vad jag har förändrat?
Dig?
Mig?
Min syn på vår relation?
Min kärleksfulla syn på dig?
Min kärleksfulla syn på mig själv?
Eller kanske hela klabbet?

Och du min älskade, vill DU förändra mig?

 

därför vill du förändra den du älskar…?

Jag har nu lyssnat tre (3!) gånger till ett samtal med Alain de Botton hos Krista Tippet på OnBeing.  Ett samtal om kärlek och relationer och det hårda och jobbiga arbetet som krävs för att få allt att fungera.

Och i samtalet om varför du vill förändra den du älskar.
Bland annat säger Alain så här (min översättning):

…en av de största förolämpningar som du kan säga till din älskade är idag – “Jag vill ändra dig.”

Redan de gamla grekerna hade en vision och en bild av kärlek som i huvudsak baserades kring utbildning, och att vad kärlek egentligen betyder  = kärlek är en välvillig process där två personer försöker lära varandra hur man blir de bästa versioner av sig själva.

Som att jag som din älskade har åtagit mig att “öka de beundransvärda egenskaper” som du besitter och du åt mig.

Och ändå är det så jäkla svårt. Att acceptera att jag vill förändra dig, fast jag har en tanke om att det då nog inte är kärlek. Svårt. Svårt. Och kan det vara kärlek såsom grekerna såg på det?

Är det så att alla vill förändra den de älskar?

Alain säger även såhär om citatet i bilden ovan (min översättning):

Jag skulle vilja påstå att alla könen vill ändra varandra, och de har alla en uppfattning om VEM sin älskare BÖR vara. Och jag tror att en nyttig övning som ibland psykologer använder i parterapi är att de ställer frågor såsom:

“Om du kan acceptera att din partner aldrig skulle förändras, hur skulle du känna då?”

Så ibland kan pessimism vara en vän till kärlek.
När vi accepterar att det faktiskt är verkligen mycket svårt för människor att vara på ett annat sätt än vad de är,  så att vi genom acceptansen kan vara mer redo för att tillåta vara dem de är.
Och då kan de goda nyheterna vara att vi inte har ett behov av att människor ska vara perfekta.

Så om jag nu är öppen för att acceptera att min partner aldrig kan förändras och att jag kan acceptera och älska den jag är i det och den min partner är…hur kan jag då jobba vidare med och i det hårda arbetet i att ändå försöka “öka de beundransvärda egenskaper” som jag vill ska växa tusenfalt? Och som jag behöver hjälp i att växa/öka för min egen del?

När vi förödmjukar någon, kommer de inte att lära sig något.
De enda villkor under vilka någon lär sig är villkoren för otrolig “snällhet”, ömhet och tålamod. Det är så vi lär oss .

Men problemet är att våra brister i våra relationer har gjort oss så angelägna om att visa att vi inte KAN vara de lärare vi BÖR vara. Och därför kan ofta viktiga och legitima saker som vi vill förmedla komma ut ur oss som förolämpningar, som försök att såra, och därför avvisas de och relationen börjar knaka i fogarna.

Svårt. Jag sa aldrig att det är lätt. Fundera och reflektera vidare kring frågan nedan…

Varför vill du förändra den du älskar?

 

“Vart är vi på väg?”

“Jag vet inte.
Jag känner mig klar med stan.
Jag vill inte längre leva här med allt som sker. 
Jag vill vara någon annanstans.
Jag vill bo någon annanstans, sa du.”

“Var då?, undrade jag.”

“Jag vet inte.”

“När?, undrade jag, är det bråttom redan nu?”

“Nej, vi kan vänta, svarade du.”

Så – en dag, tar vi vägen någon annanstans. Vart är vi på väg? Ja, det vet inte vi. Kanske vet du om du kikar i din spåkula.

…jag älskar honom…JU…

Verkligen? Vem försökte du just övertala? Dig själv eller mig? Och jag hade inte ens ställt frågan om du gjorde det. Det hade inget med samtalet att göra. Ändå kände du dig tvungen att säga det. Är du medveten om varför? Kanske ville du ha hjälp av mig fast jag inte förstod?

**********

Kan det vara så att vår partners/älskade gör oss galna? Det beskriver en bok av Alain de Botton som Maria Popova skriver om i denna artikel.

Och så detta klipp på Youtube:

“Utan att vara fullt medvetna om våra önskningar, så finner vi en partner som uppvisar samma brist/er som våra föräldrar hade, så att vi kan upprepa den bristfälliga dynamik vi en gång har upplevt som barn.” – Alain de Botton

Hur medveten är du? Kan jag hjälpa dig att få syn på något du famlar efter?

 

Tess som en behovsmedicin?

Som en liten kärleksförklaring en dag från mina medmänniskor i Tollare kan det låta så här:

– Jag mår så bra när du är här. Du känns som en klippa som jag kan luta mig emot.

– När du är här ger du mig lugn. Och så är du sådär filosofisk. Det gillar jag.

– Kan du vara min behovsmedicin mot min ångest och oro? Så att jag kan få dig som medicin när jag behöver?

Och mitt svar blir:

– Självklart kan jag vara det. Och det allra bästa med att ha mig som behovsmedicin är att bara genom att tänka på mig så fungerar medicinen. Och ännu en bra effekt är att det ju inte går att överdosera på mig…..

 

en fikastund med 5 damer och 1 herre

och så jag då. Också.

Där satt vi och pratade om livet. Mitt i livet. Någon kände sig som 24. Inte en dag äldre. Och undrade samtidigt om vi var klara imorgon. För då är det ju fredag.

Samtidigt som lilla S ville provsmaka kastanjerna vi just målat. Och Långa J som envist trugade mig att ta en bit av filten. Filten som värmde hen.

Och E som ömsom skrattade och ömsom vilade ögonen. Och andra E som observant såg precis allt. Och då menar jag allt som försiggick. Som längtade efter fäbodsmöret. Det där som grannarna gjort på den första mjölken efter kalvningen. Som jag aldrig varit i närheten av att få smaka på – än mindre minnas hur det kan smaka.

IMG_3585.JPG

Sådär var det. Lättsamt. Samkväm. Befriande. Skratt. Kärlek. Ömhet. Och rakt. Älskar att få vara med människor och i relation med människor. Att kunna stanna upp. I relationen och låta den skapas. Utan att styra den. Och du kanske tänker…Hur har du tid?

Jo, det ska jag berätta – det finns ett sätt att få mer tid.

Att sakta ner sitt tempo. Att göra saker långsammare. Då blir din upplevelse av tiden att du har mer.

Prova det nu 😉

Varför skriker vi när vi är arga?

 

Ett hinduiskt helgon besökte floden Ganges för att ta bad fann en grupp familjemedlemmar på stranden, skrikandes i ilska mot varandra. Han vände sig till sina lärjungar log  och frågade.
“Varför skriker arga människor i vredesmod åt varandra?”
Lärjungarna funderade en stund, sen sa en av dem, “Eftersom vi förlorar vårt lugn så skriker vi.”
“Men varför skriker du när den andra personen är precis bredvid dig? Du kan välja att berätta för honom vad du har att säga på ett mjukt sätt?”  frågade helgonet.
Lärjungen gav några andra försök till svar, och ingen av de andra lärjungarna sa något. Slutligen förklarade helgonet .
“När två människor är arga på varandra ökar deras hjärtans avstånd mycket. Och för att räcka över detta avstånd måste de skrika för att kunna höra varandra. Ju argare de är, desto starkare de måste skrika för att höra varandra för att nå fram över det stora avståndet. Vad händer när två personer är förälskade? De skriker inte åt varandra men pratar långsamt och mjukt eftersom deras hjärtan är mycket nära varandra. Avståndet mellan dem är antingen obefintligt eller mycket litet … ”
Helgonet fortsatte: “När de älskar varandra ännu mer, vad händer? De talar inte bara viskar och de kommer ännu närmare varandra i sin kärlek. Slutligen behöver de inte ens viska, de ser bara på varandra. Det är så nära två människor är när de älskar varandra. ”

Han såg på sina lärjungar och sa:
“Så när du argumenterar låt inte era hjärtan bli avlägsna, säg inte ord som ökar avståndet mellan varandra mer. Annars kan det komma att bli en dag när avståndet er emellan är så stort att du inte kommer att hitta tillbaka. “

 

En text av Rumi får fungera som en påminnelse om vad som händer i oss när vi skriker i ilska åt varandra.

Rumi på facebook…

inuti dig

jag såg dig. jag såg dig skrika. med kroppen. med rörelser. med ögonen. utan ord. sen kom det ord. inte de du ville säga. bara de du vågade säga.

jag såg dig. då. jag ser dig nu. jag vet att det känns för jävligt att vara dig just nu. jag fattar att du inte vill vara här. alls. och att ingen. ingen. ingen får veta. eller fatta det. för då är du bara en liten lort. tror du.

jag ser det. jag ser det som i en annan verklighet. du gör dina rörelser och säger de där orden du inte vill. och så tappar jag fotfästet. och jag tappar tålamodet. idag igen.

jag vill inte.

tappa tålamodet.

jag tycker inte om mig själv då.

eller dig.

så skapas den onda cirkeln som vi rör oss i. fortare och mer. snabbare och smalare. fokus krymper och tålamod krymper. ilska växer. likaså besvikelsen. som tilliten till en annan människa.

när allt du egentligen vill fråga efter tas längre och längre bort ifrån dig. och svaret du får av omvärlden. inklusive mig. blir precis det motsatta till det du längtade efter.

men det blir lättare så här. med dina skal. och andras ilska mot dig. för det är det enda du vet och känner till. att få kärlek är inte vad du tror att du är värd.

vad vi glömmer bort. är att. inuti dig finns redan jag. och inuti mig finns redan du. så jag väljer nu att älska dig. den dig som redan finns i mig. och jag älskar dig med allt jag vet och kan. bortom dina ord. bortom dina blickar. bortom dig.

inuti mig.

A photo by Quentin Dr. unsplash.com/photos/KD8jKVdCFoQ

Photocred to Quentin Dr, Unsplash.

Page 1 of 4

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén