nyfikenheten vinner över rädslan

Att kritisera normen är den nya normen…

….så sa ju vår yngsta häromdagen.  När vi pratade om att bryta normer och finna sig själv bakom alla olika skal och rustningar.

Och så dök ett avsnitt upp igen i mitt podd-flöde. Ett avsnitt från On Being där Krista Tippet pratar med Elizabeth Gilbert om hur kreativitet är att välja nyfikenheten över rädslan.  En skakning i mitt system som bekräftade min tanke om att det där stämmer så väl med HUR vi vill göra för att kika på de normer som håller oss i sitt grepp.

Att vi vill möta dem med nyfikenhet och undersöka dem och inte vara rädda för vad som ska ske om vi kastar bort en och annan eller många normer.

Elizabeth har skrivit så här:
“I want to live in a society filled with people who are curious and concerned about each other rather than afraid of each other.”

Så en inbjudan från oss till dig om även du vill och vågar kika lite på de normer som du är klar att kasta loss – vi lovar dig. det är en skön känsla att kasta loss!
Använd dig av nyfikenheten som ett verktyg, och som en kompass att styra dig ifrån rädslan.

Att älska sig själv lite så här publikt är väl inte heller riktigt normen 😉

Share

olika svar beroende på frågan?

Häromdagen undersökte jag ordet altruism och fann en annan reflektion i mig som mer handlar om vår förståelse och vår hjärnas önskan/behov av att definiera vad något är eller ej. Om att det ibland är en sån hårfin skillnad på vad ett ord eller ett begrepp betyder.

Så läser jag vidare i boken: Becoming Wise och landar i igenkänning på sidan 212-213 där Margaret Wertheim berättar om fysik och naturvetenskap.

Beroende av frågan kan något som ljus vara olika saker.
Det kan antingen vara en våg eller en partikel.

Margaret säger att fysik har ett dualistisk sätt att beskriva världen. Att ett sätt att beskriva ljus som en våg är ett sätt att se det som ett kontinuerligt fenomen. Och att beskriva ljus som en partikel är ofta upplevt som ett diskret eller digitalt fenomen. (ursäkta om jag inte fått till korrekt översättning av detta språk som hon använder)

Att våg-beskrivningen utgår från relativism och att partikel-beskrivningen utgår ifrån kvantmekanik. Att relativism använder sig av den kosmologiska skalan och att kvantmekanik använder sig av den subatomiska skalan.

Och att dessa två teorier IDAG inte matematiskt samordnas. De är fortfarande separata. Så när vi kan finna ett ramverk som kan kombinera dessa två är vi mindre schizofrena då? Margaret menar att vi inte ens behöver oroa oss. Universum finns och universum är inte schizofrent, det accepterar att det finns olika sätt att se på saker – beroende på vilken frågan är.

Och avslutar hon – “Några tror att string teorin kan vara en lösning som ett ramverk för att få dessa två delar att samordnas och därmed även kanske svaret beroende på frågan.”

plusposter3-strings-final

Share

vad sker i världen?

Under ett par år har den tanken och frågan slagit rot i mig och pockat på uppmärksamhet då och då. Inte konstant. Men idag igen. Och idag fick den lite mer svar/reflektioner/input och liknande.

  1. En artikel på Medium om att historien återigen berättar för oss om hur det kommer att bli. Jag kom att tänka på de gamla egypterna som verkligen inte trodde att tiden var linjär utan just cyklisk. I denna artikel redogör artikelförfattaren för sina tankar kring just upprepningen av historien om vi bara tillåter oss att zooma ut mer än två generationer. Jag gillade läsningen och det som uppstod i mig, det som gav mig mersmak och fann hans slutsats om hur det nu kan komma att bli intressant – men ingen som jag är helt övertygad om. Kalla mig naiv om du vill.
    History tells us what may happen next with Brexit & Trump
  2. Ett 44-minuters samtal i studion hos Filosofiska rummet, P1, Om en gemensam etik för oss och dem. Och när jag lyssnade till dem så slog mig en tanke som Per Johansson luftade i podd-serien Myter och Mysterier; Att när en person förklarar något för sig själv, för att bringa förståelse, då gör väl hen det för att ta bort sin oro kring vad saken nu handlar om. Samtalet i Filosofiska rummet pratade också kring denna tanke – de nämnde att vi förstår/tar in intuitivt först för att därefter ta informationen till förnuftet så att vi kan på ett raffinerat sätt bekräfta den föreställning som vi redan har. De sa även att vår förståelse handlar om att bringa ordning och inte hysa oro. Ett önskat läge som de alla kunde enas om var att vi kan samlas i utilitaristiska samtal mellan kulturer, där den ena personen i studion föreslog att målet med samtalet skulle vara mera lycka för alla på så lång sikt som möjligt. Sen kom frågan hur vi lyckas skapa det när vår drivkraft består av gå mot belöningar eller undvika bestraffningar. Jag önskar att få uppleva dessa samtal och att få vara med och leka kring förutsättningar för att hjärnan ska få uppleva sina belöningar som den girigt letar efter.
  3. En 10-minuters intervju (eller läs texten) med Seth Godin som ger mig mer hopp och tilltro. Han pratar med Krista Tippet från On Being och hon ställer frågor om vad han tror på kring människorna och mänskligheten. Seth´s svar ger mig tillit. Tillit till den kraft som de digitala strukturerna kan ge oss. Tillit till de många olika “vi-grupper” som vi alla tillhör. Tillit till att vi kan flyga högre än vad vi tror med en hänvisning till Ikarus. Seth avslutar så här: Jag tror att vi har en möjlighet att vara större än så. Jag tror att vi är kapabla att gå utöver delande och till inkludering och samhörighet. Jag tror att vi är kapabla att hantera skammen som kommer från sårbarhet och öppna oss för vad de du möter vill berätta och vad de vill möta. Och jag tror att detta samhälle nu har sagt till folk, oavsett var de bor, att vi kan ha mer tillit. Vi kan ha mer tillit och tilltro till samhället och välgörenhet och innovation och värdighet och utbildning.
    Jag håller med! Det är dags att flyga högt och vågat med våra vingar. Och framförallt att vara i rörelse.
  4. Till sist så dök denna bild upp i mitt flöde i sociala medier. Och den var mitt i prick in i denna fundering om vad som sker i världen – eller rättare sagt vad som kan ske i världen om vi släpper taget om rätt saker/delar…

PS: Filosofiska rummet pratade en massa om en hel del annat spännande som jag googlade runt på och fastnade en stund i läsandet av allt som stod om Hans-Georg Gadamer på wikipedia. Hur han pratar om förståelsens cirkel, att gå från helhet till delarna och tillbaka till helheten.

Sen läser jag detta:
Människans medvetande är ett resultat av hennes historia, människans förståelse faller tillbaka på den specifika historia och kultur som skapat hennes medvetande. 
Och:
Tolkningen måste förbindas med saken självt, inte kretsa runt den.
Wow – här ska läsas mera 🙂

 

Share

3 knackningar/påminnelser om rädsla

1. Att vi alla drivs av grundkänslan rädsla tror jag att även du upplevt. Jag har blivit påmind om den under de senaste dagarna. Bland annat i min egen granskning av det jag upplever som hinder i ett av mina nuvarande uppdrag. I den granskningen kunde jag skala av de olika lagren som framträdde när jag kikade på hindret relativt snabbt och enkelt. För att landa i rädslan som jag upplever. Rädslan att inte få komma till mitt fulla uttryck. Rädslan att inte få förtroende att genomföra de interventioner som jag ser att vi behöver. Rädslan att inte räcka till.

2. Sen dök det upp i ett samtal jag lyssnade på med Tara Brach som slog an så mycket i mig att jag nu sitter och transkriberar det hela för att dela även det med er. I samtalet visar Tara tydligt på de olika strategier och metoder att hantera sin rädsla som vi alla besitter. Och dessa är olika och hon pekar skarpt på flera olika. Och jag känner igen flera av dem. Några som jag gör/har. Och några som jag ser att nya kollegor i uppdraget ovan har/gör. Och så ramlade ännu en pollett ner – aha, det är rädslan hos dessa kollegor som är med och skapar hindret.

3. Den sista påminnelsen kom idag när jag återigen lyssnade till mina kollegor i ett annat uppdrag. Och deras upplevelse av de möten vi har haft under maj och juni. Rädsla för hur hantera. Rädsla för hur göra. Rädsla att bli bedömd. Rädsla att inte kunna leverera. Rädslor. Dock aldrig uttalade som rädslor utan fint inlindade i något annat. Som deras sätt att hantera detta. Som om de kanske inte ens själva var medvetna om varifrån det kom. Att det handlar om deras rädsla. Och hur de ska hantera den. Alltid detta HUR…när ska vi slå över till att undersöka orsaken och fråga oss VARFÖR istället?

Så på hojen hem genom Hagaparken lyssnar jag vidare till ett annat samtal med Walter Bruggeman och Krista Tippet. Och där får jag mod att möta mina rädslor. Mod att ta mig an uppgifterna. Mod att ta mig an lämnades av mina strategier. Mod.

För det krävs mycket mod. Så här säger Bruggeman i intervjun.

You know, I wouldn’t choose to use the word strident for myself, but is deliberate on my part when I get to talk to clergy that I do a lot of, to do what I do as boldly as I can to try to model and energize preachers to be bold about what they do. But I think it is the courage that comes from the conviction that you’ve been entrusted with something important. If you do it that way rather than it being a self-announcement, the accent is on the message and not the messenger. It doesn’t need to be strident in an alienating kind of way.

Precis som i Star Trek – to go boldly where no man has gone before.
Att vara djärv. Till och med djärv. Djärv och modig. För att jag har en visshet att jag har en viktig pusselbit att dela med mig av.

Vidare säger Krista och Bruggeman så här tillsammans:

I think there are a lot of people who are not broadly famous who, in their own local circumstance, do transformative things. Which are those good life-giving disruptive forces.

Yes, that is it! I am a life-giving disruptive force. 
En livgivande störande/söndrande/splittrande/upplösande kraft.

Och så idag när jag öppnade min Pinterest – ligger denna bilden överst och säger se hit – så här kan det se ut! Så, ja, jag kikar, är inte helt övertygad, men det finns något i den….vad ser du?

Skärmavbild 2016-06-08 kl. 20.18.32

PS: Och sen, en dag efteråt, kommer detta meddelande till mig:

Sometimes, when you’re feeling your lowest, Tess, the real you is summoned.

And you understand, maybe for the first time ever, how grand you are, because you discover that vulnerable doesn’t mean powerless, scared doesn’t mean lacking in beauty, and uncertainty doesn’t mean that you’re lost.

These realizations alone will set you on a journey that will take you far beyond what you used to think of as extraordinary.

There is always a bright side,
The Universe

PS. Don’t disguise your tears, Tess, don’t hide your sadness, don’t be afraid to find out who you really are. Because in those fleeting moments you’ll summon such beauty and strength that, in no time at all, you’ll fully grasp exactly why you’re so gossiped about here in the unseen.

Share

ännu ett guldkorn

från Krista Tippets intervju på podcasten On Being med dessa två:
ROBERT K. ROSS AND PATRISSE CULLORS — som intervjuas av Krista kring:  The Resilient World We’re Building Now

Det som resonerar i mig är ord idag. Dessa ord.
Narrativ change – ord som påminner mig om att vi ska byta ut berättelser, eller lägga till fler berättelser, att den rådande berättelsen kan ändras. Att det är dags nu.

Framing and reframing – att hur vi ramar in saker/känslor/upplevelser/berättelser/allt – att vi kan rama in och testa för att sedan skapa en ny ram, och testa den. Vi har oändliga möjligheter att skapa ramarna.

Social Medias role – hade vi kunnat nå så här långt i vårt testande av nya berättelser och andra ramar om vi inte haft sociala media? Och hur länge kommer sociala media att ha den rollen? När kommer nästa roll?

Self absorbed and/to self reflective – utveckling, förändring, växande, lärande – hur många i vår närhet tar steg från att vara självcentrerade till att gå över till att vara självreflekterande och att det sker så subtilt att många inte ens ser när det inträffar utan yrvaket liksom upplever det en dag mycket längre fram, och då blir oerhört positivt överraskade av denna utveckling. Glada. Och kanske vet de när skiftet kom, eller så vet de inte. Och anyhow så spelar det faktiskt ingen roll.

Och så klart en fråga som kittlar mig och min nyfikenhet:
How bring spirit back into the system?
Jag menar inte en ande eller en gud såsom i en religion eller liknande. Utan en själ. Att systemet har en själ och ett reflekterande, gärna en självdistans, ett sätt att självklart ta ansvar och dela på ansvar. Att vara där för människorna i systemet. Att göra det som systemet gör utifrån en annan kraft. En kraft som kommer inifrån själen. Att systemet även ser sig och sin roll i helheten. Där systemet utgör en del. Men inte helheten själv.

Jag är långt ifrån färdigfunderad kring detta, och vill gärna ha tankespjärn 🙂 Ge mig dina spjärn och hjälp mig borra vidare i tankar, funderingar och reflektioner!

5229733311_2d95b29252_z

Photocred to Samuel M. Livingston, Flickr

Share

achieving disagreement

Häromdagen lyssnade jag på en podcast med Krista Tippet med titeln: The future of marriage. Och visst pratade de om just äktenskapet som institution, redskap i samhället och allas rätt att få gå in i äktenskap. Men framförallt så tyckte jag att de pratade om att uppnå oenighet, “achieving disagreement”.

Att uppnå oenighet. Så härligt annorlunda. Att i samtal mellan individer verkligen ge sig hän för att undersöka just var som oenigheten består i. Att i det samtalet även finna alla enigheten och som jag ser det, få en möjlighet att faktiskt förstå den andre i samtalet. Och inte lägga in sina färdiga fördomar, tankar och andra förutbestämda åsikter kring ämnet eller personen som kan skapa oenighet utan att någon förstår varför eller hur de kom dit. Reflektionslöst.

 

Laugh out loud cats Bild ovan ifrån Adam Koford

Jag minns på en av mina tidigare arbetsplatser hur två chefer använde sig av denna fras: Vi kan väl i alla fall komma överens om att vi inte är överens? Och hur detta mottogs hos mina kollegor. De blev ju rasande. Och tja, jag behöver väl inte tillägga att klimatet inte direkt öppnades för mer kreativitet eller samverkan? Nej, inte alls genomtänkt eller reflekterat över det uttrycket av cheferna. Men de var nog något på spåren…eller nej, inte just dem. Men orden de använde var något på spåren. Precis som herrarna i podcasten pratar om hur de genom att de ville förstå varför de var så oeniga såg till att skaffa sig tillfällen för möten och samtal. Och vet ni vad – hur de till slut kom fram till att de egentligen inte alls var oeniga längre. Nu kunde de förstå varandra och den andres synvinkel/perspektiv och då var det lockande att prova det. Och så härligt det var och så rätt det kändes. Som att hitta hem.

Vad krävs för att åstadkomma fler samtal som dessa?
Mod, våga vara sårbar och ta vara på de tillfällen som ges.
Och jag lovar dig – du kommer inte att ångra att du provat!!

Och så blev detta mitt 85:e inlägg den 85:e dagen i bloggutmaningen #blogg100 – 15 kvar 🙂

Share