krock 1 + 2 + 3

….att sitta här i förarsätet av mitt liv och inte riktigt ha en aning om vilken riktning som behövs eller vilken hastighet ger en viss känsla….

…och att då liksom krocka med dessa saker…

1 – Seths bloginlägg om att alla har sin historia om Bob Dylan och hur de troligtvis har haft den sedan mycket längre än han fick Nobel-priset. Och sista, sista meningen i inlägget: Vem har en historia om dig? Alltså om mig läser ju jag. Vem har en historia om mig. Många. Och de är säkerligen olika. Undrar hur de låter dessa historier och undrar om jag på något vis nämns med ett…

2 – annat namn/som ett epitet i stil och klass med Killfröken (Jacob) eller Webbtanten (som Anna nu bestämt sig för att kalla sig och sin hemsida och som hon heter i övrig social media), undrar vad mitt namn/epitet/uttryck skulle vara, hinner jag tänka….

3 – och läser vidare hos Benjamin om hur krabborna byter skal när det är dags för det och att skalet kanske ser helt likadant ut, men att det egentligen inte är det…framförallt är det anpassat för den kommande tiden och inte för den tiden som redan passerat. Och så dyker det upp två citat:
Yoda –“Train yourself to let go of everything you fear to lose.”
Dan Sullivan – “Surround yourself with people who remind you more of your future than your past.”

Så det är dags även för mig att lämna mitt skal och att omge mig med det som ska vara med för att sätta scenen i min framtid. Sen damp det in ett sms….<3 <3 <3

Share

Varför jag slutade arbeta som lärare 1999

Imorse förstod jag varför. Jag har tidigare försökt att förstå, men troligen inte orkat borra djupt i mig själv för att finna svaret. Så imorse när jag fick läsa Micke Gunnarsson blogginlägg om en dröm han haft…då kände jag svaret starkt. 

I Mickes inlägg beskriver han en elevs upplevelse av en simlektion. Det är ingen upplevelse som någon människa ska behöva uppleva. Ingen. Och så fortsätter Micke att skriva att han har försökt att även beskriva scenen ur lärarens upplevelse, men att han helt enkelt inte kan. Läraren var i högsta grad delaktig i det som skedde under lektionen. 

Och då kom det av full kraft – svaret till mig. Svaret på varför jag slutade arbeta som lärare 1999. Jag definierar det nu som att jag då fick en känsla att jag skulle kunna bli just som den läraren som beskrivs i Mickes berättelse. Att jag var rädd för att bli en sådan lärare. Att det var något jag inte ville. Att det var den största drivkraften för att ta mig bort från kulturen och strukturerna som påverkade mig i så stor grad att jag hade kunnat bli den där läraren. Och det ville jag inte då och aldrig någonsin. 

Det blev en av mina stora drivkrafter, även om jag inte ser det tydligt förrän nu, att jag i mitt liv skulle arbeta för att förändra så att det inte ska finnas sådana här situationer. Och tyvärr kan jag känna idag att det är så synd att jag inte insett och förstått denna drivkraft förrän idag. Med denna insikt tidigare, vart hade jag stått idag? 

Och jag förstår att när jag nu upplever kulturer och strukturer som krockar med de värderingar och det mitt ❤️ längtar till – ja då finns ingen annan utväg än att försöka påvisa annat och framförallt att följa mitt ❤️. Genom min handling att vara tydlig med varför jag följer mitt hjärta så visar jag på andra vägar. Som andra kan följa. Kan hon så kan jag, det hoppas jag att du tänker och känner att du vågar ta den lilla avfartsvägen som kanske kallas mod. 

En lättnad i min kropp efter denna insikt! Ett par tårar har rullat nerför kinden när jag skrivit detta och magen känns mjuk och hjärtat är större och öppnare. Tack! 

Jag vet att jag idag är starkare och kan förstå och se vad som sker i mig och runt mig där jag är. I det finns även styrkan att veta vilken fajt som skall tas och vilken som får tas längre fram. Att låta personer som inte är redo att höra sanningen ännu få höra den senare. Eller inte alls. Bara när de är redo. 

PS. Exakt HUR strukturer och kultur ska vara i arbete med våra ungar vet jag idag inte, men mitt hjärta kommer ta mig dit. Jag VET att jag vill pröva. Vill du?

  

Share