Therese Tess Mabon

Förändringsledare, Expanderare, Maximerare och Coach

Tag: lärande (Page 1 of 13)

Livet som MIN skola

What are the patterns in your life? Lessons are repeated until learned.

Jag har de senaste dagarna omringats/påmints från höger och vänster om att jag har undvikit att lära mig en massor.
Jag ser att mönster finns i mitt liv.
Jag ser att saker/händelser/känslor upprepas gång på gång.
Och jag känner mig idag handfallen om exakt vad det är som ska framträda och visa mig vad jag behöver lära mig i mitt LÄRANDE och VÄXANDE.

För att lära mig av och i mitt liv behöver jag hjälp.
Just nu har jag ställt frågan till kloka människor i mitt liv om de vill vara med i coaching cirklar med mig. Ett koncept från MIT – Presencing Institute.
Och jag håller tummarna nu för fullt.
För nu är det dags att synliggöra så mycket som möjligt.
Att se min BIGGER PICTURE.

—————————————

Mina påminnelser?
Life is a classroom
Vem är VENUS?
Nyhetsbrev från Kajsa 
“What interacts with what and how” – intervju m Carlo Rovelli

samt
att läsa alla mina inlägg från förra året
att läsa mina ord i min dagbok
att läsa igenom citat och uttryck jag sparat som bilder i mobilen
att höra mig själv berätta för en annan om något

ta fram det bästa i dig

Det är inte alltid så lätt att i alla tider, platser, kontexter, grupper, mm kunna ha tillgång och direkt bara ta fram sitt bästa jag, eller det bästa i mig.

Så när Seth uttryckte sina tankar för några dagar sedan fastnade de här orden i mig (min översättning och min tolkning)

När vi går in i en organisation och blir en del av något, då händer det en massa krockar och kollisioner. Och saker förändras. 
Ibland till det bättre. Då vi vill nå samma höga nivåer som de runt omkring oss.
Men om vi inte är försiktiga så kanske den gruppen/organisationen vi just har blivit en del av inte hjälper oss att bli vårt bästa jag. Vi blir istället en del av mobbarna, eller de som tysta står bredvid och tittar på.
Och det kan vara svårt att se vad som är vad, vilken grupp som är vilken, innan du har gått med i gruppen.
Hjälper den dig eller stjälper den dig? 

Det kan vara oerhört svårt att ta sig ifrån den gruppen/organisationen och den rådande kulturen i den kan vara svår att förändra. Eller omöjlig.

Så DIN utmaning blir att sträva efter att söka efter RÄTT grupper och organisationer och lämna de andra bakom dig.

Med dessa ord är jag mer säker på att det jag idag måste göra är att fortsätta mitt sökande efter alla mina peers och organisationer som tar fram det bästa i mig.

 

 

Om “Nu då” = PT?

Funderar vidare kring det som maken sa häromdagen:
– You must find someone/something that is prepared to grow.

Och lägger ihop det med ett lyssnande på en intervju (ingen höjdarkvalite på ljud, men intressant innehåll) i Peter Breggmans ledarskapspodd där han intervjuar Tara Sophia Mohr. 

Tara pratar om hur du kan ta hjälp av din inre mentor, den där som föreställer dig x antal år framåt i tiden och som redan idag kan ge dig det råd du behöver genom att titta tillbaka på dig idag och säga något…

Min inre mentor säger till mig att PT betyder i mitt fall att jag är en PT på alla sätt och vis och särskilt om man ser på ledarskapsutveckling som en liknelse till att vara trädgårdsmästare. Där trillar min pollett ner.

PT = personlig trädgårdsmästare

Den personliga trädgårdsmästaren som hjälper dig, som är beredd att växa, i ditt växande.
Och det är precis det som min inre mentor gör när jag visualiserat kring henne tidigare…men jag har som sagt inte fattat det förrän de två delarna ovan möttes.
Makens ord och Taras ord.

Visst är det denna PT du letar efter 😉

 

Nu då? 

Get a haircut, get a job?
Or
Find someone and/or something that are prepared to grow!

Lade upp bilden ovan på Instagram häromveckan och skrev så här:
“Making space and room for more of this. Peers. Laughter. Silliness. Not taking life too serious. Are YOU with me?”

För nu är det dags att lämna det uppdrag jag har haft på ett äldreboende och en förskola. En period av långsam utfasning kan det måhända finnas utrymme för. Om en person beslutar sig för att det låter som en bra idé. Så just nu är jag i väntans tider. Tills på tisdag. Då ska jag få veta. I väntans tider.

Så nu är det dags att göra nya saker. Större saker. Drömma större. Växa mera. Lära, lära, lära. Kanske mest att lämna öppet för nytt att möta mig.

Och framförallt vill jag göra detta tillsammans med peers (jämlikar) som hjälper mig och jag hjälper dem att åstadkomma saker som vi inte kunnat i vår ensamhet/enskildhet. I ett sammanhang. Med skratt och “silliness”. Där vi både tar varandra på stort allvar, men inte sig själv på så stort allvar. Där både och är tillåtet.

Det är vad jag önskar och längtar efter just nu.
Vad längtar du efter?

Handen på hjärtat – när var du sur senast?

Jag har tidigare skrivit om en podcast jag lyssnat till som är ett samtal om kärlek och relationer. Ett samtal mellan Krista Tippet och Alain de Botton som gäst.

Och här kommer ett utdrag ur det samtalet – en del/ ett fenomen som handlar just om att sura och tjura – som Alain de Botton fascineras av.
(Mina ord och mina tolkningar, förstärkningar blandas med Alains ord i stycket nedan)

———————————————————————————————

Alain menar att när du ser någon i en sådan situation (någon som surar och tjurar) så ser du också rakt in problemet med de romantiska illusionerna.
För det är ju så att vi inte sitter och tjurar och är sura över vem som helst.

Vi surar ju bara över/mot människor som vi tycker borde förstå oss, men som inte har förstått oss. Och det tycker vi förstås är helt oförlåtligt att de inte förstår oss.
De om någon borde ju förstå oss. 

Vilket också innebär att när vi älskar någon och de älskar oss så blir vi så otroligt stötta och kränkta när saker går fel.

För vi utgår från det antagande som styr oss mest i ett förhållande, antagandet att det är denna personen som är med mig i förhållandet borde veta exakt vad som finns i mitt sinne utan att jag helst ska behöva berätta.
Och om det är så att jag måste berätta för dig…ja, men då älskar du ju inte mig. Eller hur?

Du har säkert varit i en situation där du rusar in i badrummet och smäller igen dörren, varpå din älskade frågar dig:

Hur är det? Är något fel?

Och du kanske svarar: Mmmm – eller Nej. 

Och tycker samtidigt att den du älskar borde ju kunna läsa genom badrumsdörren rakt in i ditt hjärta och din själ vad som är på tok och veta varför du är arg/upprörd/ledsen.

Och just det här antagandet, att den du älskar ska kunna veta exakt vad du är/tänker/vill, är ett sånt otroligt stort krav och en begäran som inte går att uppnå. Nånsin.

Du ser säkert ofta att det här händer hos barn.
Och du uppför dig precis som ett litet barn i en sån här situation.
Barn tror ju att deras föräldrar kan läsa deras tankar.
Det tar dem en lång stund innan de inser att det enda sätt en annan person kan veta vad dem egentligen tänker är gen om att de berättar. Med ord. Barn lär sig detta.

Och sen glömmer vi bort allt detta när vi hamnar i ett kärleksförhållande…

Vi säger ju ofta till barn att de måste berätta för oss, att de måste använda ord för att beskriva hur de känner sig.

Att vi alltid måste ”kommunicera” – och att vi har en övertro på att vi alltid klarar av det. Klarar av att säga precis som det är. Rösten stockar sig hellre i halsen än säger orden som behöver sägas där och då.

Vi är oftast inte heller direkt generösa mot oss själva eller någon vi älskar när vi inte alltid klarar av det, att säga exakt vad som behöva sägas, eller brister på något vis i vår kommunikation.

 

Alain berättar vidare:
Och sen den här galna idén att sann kärlek skulle vara detsamma som att intuitivt förstå en annan person. Så jag blir galen när människor säger saker som ”Jag har träffat någon jag är förälskad i. Och det bästa är att hen förstår mig exakt utan att jag behöver berätta hur jag känner.” Så då tänker jag (samtidigt som larmklockor ringer inombords) ”Ok, lycka till med det, men om ni blir tillsammans i ett förhållande så kommer det där inte att kunna fortsätta i evighet”. 

Ingen kan intuitivt (genom tankeläsning och läsande av känsloyttringar) förstå en annan människa i alla dess delar och alla dess tankar. 

 

Nej, jag förstår dig inte alltid. Långt därifrån.
Jag vill vara med dig oavsett.
Och jag strävar efter att förstå mig före dig.
Det är ett av de verktyg jag använder för att
verka och värka i vår relation.
Puss till dig min make <3

kan ett system, en byråkrati bli upplyst?

Kan ett system, en organisation, en byråkrati ha en slags egen själ, ett eget medvetande, ett eget tänkande och ett eget varande så att det finns hopp om en förändring inifrån och kanske, kanske en ny tid med en upplysthet?
En tid i medvetenhet?
En tid till utveckling, lärande, växande?

Dessa tankar har jag haft idag och så kommer en länk från en god vän från bästa Seth om vad byråkrati inte kan göra för dig…

The one thing it can’t do, though, is let you off the hook.

When you write your history, and when others judge you, they will not accept that you had no choice. What you did when it felt like it was too difficult to say ‘no’ is precisely who you are.

We remember the people who said ‘no’ when they thought they had no good options. And we remember the people who went along as well.

Så det var precis vad jag gjorde idag. Sa nej enkelt. Mycket enklare än tidigare.

Nej.

vill du förändra mig?

Frågade min älskade mig efter att jag lagt upp ett inlägg som handlar om “därför vill du förändra den du älskar…?”

Så jag svarade ja på din fråga. Även fast jag kanske inte vill det så vill jag det. Jag vill se dig i dina allra bästa egenskaper så ofta och så mycket som möjligt. De där egenskaperna som är till gagn för hela universum när du bjuder på dem.

Ja, det vill jag nog, både omedvetet och medvetet. Och fast jag även tror på att jag nog egentligen inte kan förändra någon annan utan bara mig själv så är det nog just det som kommer att ske i den processen.

I processen att förändra dig, den processen som jag måste kliva in i ett kärleksfullt, fullt med tålamod och ömhet och ödmjukhet och bidra i ditt lärande till att du kan bli ditt allra bästa jag, i den processen är jag lika kärleksfull, tålmodig, ödmjuk och öm mot mig själv när jag brister i min roll som den som ska lära dig.  Jag är accepterande mot mig själv att jag inte lyckas. Jag är kärleksfull mot dig och mot mig. Och vips…utav bara farten har jag där i den processen förändrat något.

Vad jag har förändrat?
Dig?
Mig?
Min syn på vår relation?
Min kärleksfulla syn på dig?
Min kärleksfulla syn på mig själv?
Eller kanske hela klabbet?

Och du min älskade, vill DU förändra mig?

 

därför vill du förändra den du älskar…?

Jag har nu lyssnat tre (3!) gånger till ett samtal med Alain de Botton hos Krista Tippet på OnBeing.  Ett samtal om kärlek och relationer och det hårda och jobbiga arbetet som krävs för att få allt att fungera.

Och i samtalet om varför du vill förändra den du älskar.
Bland annat säger Alain så här (min översättning):

…en av de största förolämpningar som du kan säga till din älskade är idag – “Jag vill ändra dig.”

Redan de gamla grekerna hade en vision och en bild av kärlek som i huvudsak baserades kring utbildning, och att vad kärlek egentligen betyder  = kärlek är en välvillig process där två personer försöker lära varandra hur man blir de bästa versioner av sig själva.

Som att jag som din älskade har åtagit mig att “öka de beundransvärda egenskaper” som du besitter och du åt mig.

Och ändå är det så jäkla svårt. Att acceptera att jag vill förändra dig, fast jag har en tanke om att det då nog inte är kärlek. Svårt. Svårt. Och kan det vara kärlek såsom grekerna såg på det?

Är det så att alla vill förändra den de älskar?

Alain säger även såhär om citatet i bilden ovan (min översättning):

Jag skulle vilja påstå att alla könen vill ändra varandra, och de har alla en uppfattning om VEM sin älskare BÖR vara. Och jag tror att en nyttig övning som ibland psykologer använder i parterapi är att de ställer frågor såsom:

“Om du kan acceptera att din partner aldrig skulle förändras, hur skulle du känna då?”

Så ibland kan pessimism vara en vän till kärlek.
När vi accepterar att det faktiskt är verkligen mycket svårt för människor att vara på ett annat sätt än vad de är,  så att vi genom acceptansen kan vara mer redo för att tillåta vara dem de är.
Och då kan de goda nyheterna vara att vi inte har ett behov av att människor ska vara perfekta.

Så om jag nu är öppen för att acceptera att min partner aldrig kan förändras och att jag kan acceptera och älska den jag är i det och den min partner är…hur kan jag då jobba vidare med och i det hårda arbetet i att ändå försöka “öka de beundransvärda egenskaper” som jag vill ska växa tusenfalt? Och som jag behöver hjälp i att växa/öka för min egen del?

När vi förödmjukar någon, kommer de inte att lära sig något.
De enda villkor under vilka någon lär sig är villkoren för otrolig “snällhet”, ömhet och tålamod. Det är så vi lär oss .

Men problemet är att våra brister i våra relationer har gjort oss så angelägna om att visa att vi inte KAN vara de lärare vi BÖR vara. Och därför kan ofta viktiga och legitima saker som vi vill förmedla komma ut ur oss som förolämpningar, som försök att såra, och därför avvisas de och relationen börjar knaka i fogarna.

Svårt. Jag sa aldrig att det är lätt. Fundera och reflektera vidare kring frågan nedan…

Varför vill du förändra den du älskar?

 

600 st blogginlägg – wow!

vägen till 600 blogginlägg:

snabbare än jag trott

enklare än jag trott

roligare än jag trott

mer utvecklande än jag trott

Ett behov är skapat och synliggjort i mig – ett behov av att skriva – ett behov av att dela tankar/funderingar/känslor/smärta/glädje/vardag – ett behov av att prata från mig direkt till dig och tillbaka till mig.

Tacksam för att du har hittat hit!
Tacksam för allt jag lärt mig!

Omförhandling pågår…

Vad betyder det? Jo, att jag vill ändra innehållet i ett av mina uppdrag till ett annat. Ett som just nu i mina ögon passar bättre till organisationen.
Förändra ett uppdrag bara sisådär? Like the spur of a moment?
Nej, jag ser det som att det är ett situationsbaserat konsultuppdrag.
Och att situationen nu kräver annat.

Kanske kan figuren nedan vara en av de delar vi tar med oss in i omförhandlingen?

inspired from Tanmay Vora at QAspire.com

Page 1 of 13

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén