Therese Tess Mabon

Förändringsledare, Expanderare, Maximerare och Coach

Tag: lärande (Page 1 of 13)

att pollinera ideér

Under en eftermiddagspromenad i förra veckan lyssnade jag till en för mig ny podd. Lära från Lärda och ett samtal om samarbete med gästen Patrik Lindenfors.

Där diskussionen och reflektionen i samtalet kom att handla om att vi (mänskligheten) inte nu längre är lika “på” i att sprida våra gener, utan att vi nu ser det som ännu viktigare att sprida våra ideér. Det är ett intressant perspektiv som jag spann vidare på i min egen lilla idéverkstad på hemvägen genom Lill-Jansskogen.

Min lilla idéverkstad levererade en härlig metafor som jag gick och smålog åt i granskogen. En metafor om att då vi sår dessa ideér i varandra som små frön, så är vi även i behov av pollinering för att dessa ideér ska bära frukt/bär/resultat. Och vips – där är jag. Det där biet som ser idén hos dig och sätter ihop den med idén hos en annan. Jag som ett bi som mäklar ideér. Visst ler du också nu – och kanske känner in att du också gör något av detta?

Så skulle jag beskriva detta för maken och han började skratta och berättade om vad som hänt på Fejjan ungefär samtidigt…

Vad jag lärt mig av Feldenkrais-lektioner

Vilken tur jag har som känner en Feldenkrais-pedagog. En vän som jag är glad att ha nära. Sofie har låtit mig få prova olika lektioner. Dels en individuell lektion då jag fick akut ryggsmärta (japp, stress i min kropp sätter sig ofta i ryggen) och därefter grupplektioner kring höft och axel. Och så en lektion i mitt vardagsrum med Podd-gänget. Jag kan varmt rekommendera både Sofie och Feldenkrais. 

Vad har jag lärt mig då?
1. Stacked bones – för mig är detta känslan i kroppen efter en lektion av Feldenkrais. Att mitt skelett staplas “rätt” i sin ursprunglighet och sitt original och jag LITAR fullt ut på att det håller mig. Jag behöver vare sig muskler eller senor för att kunna sitta eller stå. Mitt skelett är där för mig. Och det är en väldigt skön känsla att vara i.
Min reflektion: Det är ett förhållningssätt jag kan anamma i resten av livet likaså. Jag behöver inte “bli hållen” av annan person, mitt skelett håller mig. Jag kan bli hållen av annan, men måste inte. 

2. Lösning längre bort, enklare, mindre ansträngning – den här insikten kom när vi genomförde en höftlektion. Där vi först fick i uppgift att från ryggliggandes, utan instruktion om hur, skulle lyfta höger höft från underlaget.
Jag tog i med hull och hår väldigt lokalt runt höften med alla muskler jag kunde finnas om låg så nära som möjligt. Känslan jag hade var att jag kunde genomföra uppgiften, men att jag samtidigt var tvungen att erkänna att den var ganska ansträngande.
Sen fick vi utforska höftlyft på alla olika sätt, genom att trycka ner höger fot i golvet då vi låg med knäet pekandes uppåt. Sen genom att även sträcka ut vänster arm, även genom att peka med knäet åt vänster osv.
Och jag upplevde det så lätt att lyfta höften genom att trycka ner foten i marken med knäet pekandes uppåt. Knappt ansträngande alls och en markant skillnad i ökat avstånd mellan rumpa och golv än när jag använde alla “lokala” muskler för samma rörelse.
Min reflektion: Att om vi i ett problem inte kan genomföra lösningen/förändringen som behövs väldigt nära problemet. Då kan vi ta hjälp av några som är längre därifrån. För det kan bli en hävstångseffekt där vi når betydligt längre (öka avståndet) med mindre ansträngning (sätta i foten istället för att nyttja “lokala” muskler). Hängde du med?
Exempelvis i ett projekt inom äldreomsorgen så kanske vi inte kan lösa utmaningen med de medarbetare som är direkt berörda, men om vi använder oss av de anhöriga som är lite längre bort…då kommer vi att få se en enklare, men ansträngningslös, lösning/förändring. 

Om du har tid – kika på TEDx nedan där professor Dorit Aharonov ger oss olika perspektiv på Feldenkrais och lärande. Hennes principer ovan.

 

att bli instruktör, mindfulnessinstruktör

Nästa söndag – den 2.a april, då ska jag påbörja min kurs som leder mig till att bli mindfulnessinstruktör. En resa jag påbörjade för drygt 7 år sedan med mitt första skarpa möte med Mindfulness. Då gick jag en kurs i Mindfulness hos min granne och vän Hasse på Mindfulnessgruppen. Efter den kursen har mitt liv tagit en annan riktning och ett lärande och växande jag tidigare inte upplevt eller varit omedveten om har visat sig.  Så när jag stöter på dessa ord i texten “On the Wildness of Children” landar jag igenkännande.

“Learning” is not conceived as a special activity at all, but as a natural by-product of being alive in the world.

Researchers are finding that children in these settings spend most of their time in a completely different attentional state from children in modern schools, a state psychology researcher Suzanne Gaskins calls “open attention.”  Open attention is widely focused, relaxed, alert; Gaskins suggests it may have much in common with the Buddhist concept of “mindfulness.”  If something moves in the broad field of perception, the child will notice it.  If something interesting happens, he can watch for hours.  A child in this state seems to absorb her culture by osmosis, by imperceptible degrees picking up what the adults talk about, what they do, how they think, what they know.

Och just det där med osmos – det är så jag upplever att jag har utvecklats efter mitt första skarpa möte med mindfulness. Att nu har jag liksom skalat av mig mina skal, sakta men säkert, för att kunna vara mottaglig till allt som är runtom.
På gott och på ont.

Så att nu kliva in i en kurs för att kunna hjälpa andra genom mindfulness – open attention – att vara öppet fokuserade, avslappnade och samtidigt alerta – det ser jag fram emot!

Livet som MIN skola

What are the patterns in your life? Lessons are repeated until learned.

Jag har de senaste dagarna omringats/påmints från höger och vänster om att jag har undvikit att lära mig en massor.
Jag ser att mönster finns i mitt liv.
Jag ser att saker/händelser/känslor upprepas gång på gång.
Och jag känner mig idag handfallen om exakt vad det är som ska framträda och visa mig vad jag behöver lära mig i mitt LÄRANDE och VÄXANDE.

För att lära mig av och i mitt liv behöver jag hjälp.
Just nu har jag ställt frågan till kloka människor i mitt liv om de vill vara med i coaching cirklar med mig. Ett koncept från MIT – Presencing Institute.
Och jag håller tummarna nu för fullt.
För nu är det dags att synliggöra så mycket som möjligt.
Att se min BIGGER PICTURE.

Mina påminnelser?
Life is a classroom
Vem är VENUS?
Nyhetsbrev från Kajsa 
“What interacts with what and how” – intervju m Carlo Rovelli

samt
att läsa alla mina inlägg från förra året
att läsa mina ord i min dagbok
att läsa igenom citat och uttryck jag sparat som bilder i mobilen
att höra mig själv berätta för en annan om något

ta fram det bästa i dig

Det är inte alltid så lätt att i alla tider, platser, kontexter, grupper, mm kunna ha tillgång och direkt bara ta fram sitt bästa jag, eller det bästa i mig.

Så när Seth uttryckte sina tankar för några dagar sedan fastnade de här orden i mig (min översättning och min tolkning)

När vi går in i en organisation och blir en del av något, då händer det en massa krockar och kollisioner. Och saker förändras. 
Ibland till det bättre. Då vi vill nå samma höga nivåer som de runt omkring oss.
Men om vi inte är försiktiga så kanske den gruppen/organisationen vi just har blivit en del av inte hjälper oss att bli vårt bästa jag. Vi blir istället en del av mobbarna, eller de som tysta står bredvid och tittar på.
Och det kan vara svårt att se vad som är vad, vilken grupp som är vilken, innan du har gått med i gruppen.
Hjälper den dig eller stjälper den dig? 

Det kan vara oerhört svårt att ta sig ifrån den gruppen/organisationen och den rådande kulturen i den kan vara svår att förändra. Eller omöjlig.

Så DIN utmaning blir att sträva efter att söka efter RÄTT grupper och organisationer och lämna de andra bakom dig.

Med dessa ord är jag mer säker på att det jag idag måste göra är att fortsätta mitt sökande efter alla mina peers och organisationer som tar fram det bästa i mig.

 

 

Om “Nu då” = PT?

Funderar vidare kring det som maken sa häromdagen:
– You must find someone/something that is prepared to grow.

Och lägger ihop det med ett lyssnande på en intervju (ingen höjdarkvalite på ljud, men intressant innehåll) i Peter Breggmans ledarskapspodd där han intervjuar Tara Sophia Mohr. 

Tara pratar om hur du kan ta hjälp av din inre mentor, den där som föreställer dig x antal år framåt i tiden och som redan idag kan ge dig det råd du behöver genom att titta tillbaka på dig idag och säga något…

Min inre mentor säger till mig att PT betyder i mitt fall att jag är en PT på alla sätt och vis och särskilt om man ser på ledarskapsutveckling som en liknelse till att vara trädgårdsmästare. Där trillar min pollett ner.

PT = personlig trädgårdsmästare

Den personliga trädgårdsmästaren som hjälper dig, som är beredd att växa, i ditt växande.
Och det är precis det som min inre mentor gör när jag visualiserat kring henne tidigare…men jag har som sagt inte fattat det förrän de två delarna ovan möttes.
Makens ord och Taras ord.

Visst är det denna PT du letar efter 😉

 

Nu då? 

Get a haircut, get a job?
Or
Find someone and/or something that are prepared to grow!

Lade upp bilden ovan på Instagram häromveckan och skrev så här:
“Making space and room for more of this. Peers. Laughter. Silliness. Not taking life too serious. Are YOU with me?”

För nu är det dags att lämna det uppdrag jag har haft på ett äldreboende och en förskola. En period av långsam utfasning kan det måhända finnas utrymme för. Om en person beslutar sig för att det låter som en bra idé. Så just nu är jag i väntans tider. Tills på tisdag. Då ska jag få veta. I väntans tider.

Så nu är det dags att göra nya saker. Större saker. Drömma större. Växa mera. Lära, lära, lära. Kanske mest att lämna öppet för nytt att möta mig.

Och framförallt vill jag göra detta tillsammans med peers (jämlikar) som hjälper mig och jag hjälper dem att åstadkomma saker som vi inte kunnat i vår ensamhet/enskildhet. I ett sammanhang. Med skratt och “silliness”. Där vi både tar varandra på stort allvar, men inte sig själv på så stort allvar. Där både och är tillåtet.

Det är vad jag önskar och längtar efter just nu.
Vad längtar du efter?

Handen på hjärtat – när var du sur senast?

Jag har tidigare skrivit om en podcast jag lyssnat till som är ett samtal om kärlek och relationer. Ett samtal mellan Krista Tippet och Alain de Botton som gäst.

Och här kommer ett utdrag ur det samtalet – en del/ ett fenomen som handlar just om att sura och tjura – som Alain de Botton fascineras av.
(Mina ord och mina tolkningar, förstärkningar blandas med Alains ord i stycket nedan)

———————————————————————————————

Alain menar att när du ser någon i en sådan situation (någon som surar och tjurar) så ser du också rakt in problemet med de romantiska illusionerna.
För det är ju så att vi inte sitter och tjurar och är sura över vem som helst.

Vi surar ju bara över/mot människor som vi tycker borde förstå oss, men som inte har förstått oss. Och det tycker vi förstås är helt oförlåtligt att de inte förstår oss.
De om någon borde ju förstå oss. 

Vilket också innebär att när vi älskar någon och de älskar oss så blir vi så otroligt stötta och kränkta när saker går fel.

För vi utgår från det antagande som styr oss mest i ett förhållande, antagandet att det är denna personen som är med mig i förhållandet borde veta exakt vad som finns i mitt sinne utan att jag helst ska behöva berätta.
Och om det är så att jag måste berätta för dig…ja, men då älskar du ju inte mig. Eller hur?

Du har säkert varit i en situation där du rusar in i badrummet och smäller igen dörren, varpå din älskade frågar dig:

Hur är det? Är något fel?

Och du kanske svarar: Mmmm – eller Nej. 

Och tycker samtidigt att den du älskar borde ju kunna läsa genom badrumsdörren rakt in i ditt hjärta och din själ vad som är på tok och veta varför du är arg/upprörd/ledsen.

Och just det här antagandet, att den du älskar ska kunna veta exakt vad du är/tänker/vill, är ett sånt otroligt stort krav och en begäran som inte går att uppnå. Nånsin.

Du ser säkert ofta att det här händer hos barn.
Och du uppför dig precis som ett litet barn i en sån här situation.
Barn tror ju att deras föräldrar kan läsa deras tankar.
Det tar dem en lång stund innan de inser att det enda sätt en annan person kan veta vad dem egentligen tänker är gen om att de berättar. Med ord. Barn lär sig detta.

Och sen glömmer vi bort allt detta när vi hamnar i ett kärleksförhållande…

Vi säger ju ofta till barn att de måste berätta för oss, att de måste använda ord för att beskriva hur de känner sig.

Att vi alltid måste ”kommunicera” – och att vi har en övertro på att vi alltid klarar av det. Klarar av att säga precis som det är. Rösten stockar sig hellre i halsen än säger orden som behöver sägas där och då.

Vi är oftast inte heller direkt generösa mot oss själva eller någon vi älskar när vi inte alltid klarar av det, att säga exakt vad som behöva sägas, eller brister på något vis i vår kommunikation.

 

Alain berättar vidare:
Och sen den här galna idén att sann kärlek skulle vara detsamma som att intuitivt förstå en annan person. Så jag blir galen när människor säger saker som ”Jag har träffat någon jag är förälskad i. Och det bästa är att hen förstår mig exakt utan att jag behöver berätta hur jag känner.” Så då tänker jag (samtidigt som larmklockor ringer inombords) ”Ok, lycka till med det, men om ni blir tillsammans i ett förhållande så kommer det där inte att kunna fortsätta i evighet”. 

Ingen kan intuitivt (genom tankeläsning och läsande av känsloyttringar) förstå en annan människa i alla dess delar och alla dess tankar. 

 

Nej, jag förstår dig inte alltid. Långt därifrån.
Jag vill vara med dig oavsett.
Och jag strävar efter att förstå mig före dig.
Det är ett av de verktyg jag använder för att
verka och värka i vår relation.
Puss till dig min make <3

kan ett system, en byråkrati bli upplyst?

Kan ett system, en organisation, en byråkrati ha en slags egen själ, ett eget medvetande, ett eget tänkande och ett eget varande så att det finns hopp om en förändring inifrån och kanske, kanske en ny tid med en upplysthet?
En tid i medvetenhet?
En tid till utveckling, lärande, växande?

Dessa tankar har jag haft idag och så kommer en länk från en god vän från bästa Seth om vad byråkrati inte kan göra för dig…

The one thing it can’t do, though, is let you off the hook.

When you write your history, and when others judge you, they will not accept that you had no choice. What you did when it felt like it was too difficult to say ‘no’ is precisely who you are.

We remember the people who said ‘no’ when they thought they had no good options. And we remember the people who went along as well.

Så det var precis vad jag gjorde idag. Sa nej enkelt. Mycket enklare än tidigare.

Nej.

vill du förändra mig?

Frågade min älskade mig efter att jag lagt upp ett inlägg som handlar om “därför vill du förändra den du älskar…?”

Så jag svarade ja på din fråga. Även fast jag kanske inte vill det så vill jag det. Jag vill se dig i dina allra bästa egenskaper så ofta och så mycket som möjligt. De där egenskaperna som är till gagn för hela universum när du bjuder på dem.

Ja, det vill jag nog, både omedvetet och medvetet. Och fast jag även tror på att jag nog egentligen inte kan förändra någon annan utan bara mig själv så är det nog just det som kommer att ske i den processen.

I processen att förändra dig, den processen som jag måste kliva in i ett kärleksfullt, fullt med tålamod och ömhet och ödmjukhet och bidra i ditt lärande till att du kan bli ditt allra bästa jag, i den processen är jag lika kärleksfull, tålmodig, ödmjuk och öm mot mig själv när jag brister i min roll som den som ska lära dig.  Jag är accepterande mot mig själv att jag inte lyckas. Jag är kärleksfull mot dig och mot mig. Och vips…utav bara farten har jag där i den processen förändrat något.

Vad jag har förändrat?
Dig?
Mig?
Min syn på vår relation?
Min kärleksfulla syn på dig?
Min kärleksfulla syn på mig själv?
Eller kanske hela klabbet?

Och du min älskade, vill DU förändra mig?

 

Page 1 of 13

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén