att ta emot kritik

Oj, oj, mitt ego fick sig en rejäl smäll i torsdagskväll när jag läste en kommentar till mitt inlägg på kursen Kognitiva förmågor. Vi har alla fått varsitt begrepp att utreda, beskriva och ge exempel på. Och mitt var “Färdighetsträning – de olika stadierna”.

Så när jag första gången ögnade igenom det som Niclas kommenterat om min text så fick jag känslan av att – “amen nu ger jag upp…att läsa på högskola nu är inte min grej…”

Men så bjöd jag in Niclas text igen, på fredagen efter lunch, till en dubbel espresso och lite choklad. Och så hängde vi en lång stund. Då tinade jag upp och kunde kliva ur min offerkofta och faktiskt se vad han skrivit utan att ta illa vid mig, att kunna se från hans perspektiv och faktiskt ta emot all den hjälp han erbjudit mig.

Och när jag nu publicerat min kommentar på hans kommentar så är det bara att vänta på Björn som ska examinera för att se om jag klarat av även denna uppgift.
Eftersom inget är som väntans tider så checkade jag in hos Seth Godin och möttes av ett blogginlägg om den inre kritikern. Du kan läsa hela i länken bredvid och nedan får du ett par meningar som särskilt berörde mig. För det var ju egentligen inte Niclas som sårade mig…det var min inre kritiker som “lånade” Niclas ord och gav mig offerkoftan som jag tog emot….

It’s not comfortable, but is there any other way? The sore spot is unprotectable. The critic only disappears when we cease to matter. They go together.

We can dance with him, talk with him, welcome him along for a long, boring car ride. Suddenly, he’s not so dangerous. Sort of banal, actually.

There is no battle to win, because there is no battle. The critic isn’t nearly as powerful as you are, not if you are willing to look him in the eye.


 

 

 

Bilder lånade från the inner critic

SparaSpara

SparaSpara

Share

att sätta utmanande och kärleksfulla mål

Att sätta mål är ett ämne jag skrivit om flera gånger. Här och här och här bland annat.  Och så snubblade jag på en recension av Peter Fowelin som läst Carol Dwecks bok: Mindset – du blir vad du tänker.

Jag har själv inte läst boken, men jag har lyssnat på Carol Dweck live vid ett tillfälle och sett ett av hennes TEDtalks. Och ja, jag vet att det finns många olika åsikter kring begreppet mindset.

Men låt oss leka lite i alla fall med att utforska vad som skulle hända med oss i vårt målsättande om vi anammade lite av det som Carol pekar på. Att ha ett dynamiskt mindset då är den inre dialogen inte alls dömande, och med en tydlig självdistans till sig som person. Men att ha ett statiskt mindset – då blir den inre dialogen dömande och hotfullt – att visa att man misslyckats är ju att visa att jag inte håller måttet.

I sin bok visar Dweck hur viktigt ett dynamiskt förhållningssätt är för att lyckas. För lärare gäller det att lägga ribban högt, skriver Dweck, men att göra det utan att ge eleverna verktygen för att klara de höga kraven leder till katastrof, betonar hon. Hemligheten är, för att koka ner det, utmaning kombinerat med kärlek – vilket i sin tur gör att eleverna älskar att lära sig.

Så i arbete med dina målsättningar – hur mycket använder du din egen inre dialog till att ge dig själv mer omtanke, mindre dömande och hur klarar du av att hålla distansen till att inte ta ett misslyckande som ett personligt nederlag.
Hur kommer du upp i hopp och ur missmod igen?

Och varje gång du hamnat i missmod och upptäcker det, lyckas kravla dig ur det och komma upp – minns då att du blir starkare och starkare i din “komma-tillbaka-upp-muskel” för varje gång det sker och för varje gång du är medveten om det.

Så börja prata med din inre dialog och var kärleksfull i allt du gör kring din målsättning.

Share

kognitiva förmågor

Jo,men du…jag har nog helt glömt att berätta att jag sökt till två kurser här i höst. Och den ena blev inte av och den andra har just börjat och jag har idag skickat in min första inlämning. Så här är jag som en nybörjare igen. Det var många år sedan jag läste en kurs vid högskola/universitet. Dags att prova mitt beginner´s mind här.

Så håll tummarna att jag lyckas hålla alla deadlines, att jag gillar innehållet och formen, och att jag lär mig mer.

När läste du sist en kurs?

 

Share

påminner mig själv om att minska mina dagar i göra, göra, göra

Lättare sagt än gjort, men jag vill liksom påminna mig själv på alla sätt och vis som jag kan så här kommer ett samtal från mitt “hela” jag till mig när jag går in i frontalloben……

– Hallå, där Tess,  du mår inte bra när du kliver in i frontallobs-mode och bara gör i görandet!!
– Du tror att du gillar att skapa checklistor och bocka av och göra, göra, göra och vara så j-a effektiv.
– Och där mitt i, när du gör i ett görande så får säkert amygdala en kick – och luras in i en tro att shit påmfrit vilken kontroll Tess har…så då vill du ju liksom fortsätta göra, göra, göra.
– Men minns, Tess, minns att det finns andra sätt i görande, som inte enbart innefattar kontrollcheckar till amygdala, eller att tiden bara spenderas kring effektiviteten och allt stort du kan åstadkomma med din frontallob.
– Minns att du när du gör i varande, där hela kroppen får vara med, både händer, hjärta och hjärna, då mår du Tess så mycket bättre. Både under och efter.

– Minns du det Tess?

Och jag vet att jag kan minnas…men inte lätt som sagt.

Har du några tips som du kan dela med dig av för att du kan stanna i hela dig när du gör något, istället för att bara nyttja en del av dig?

Share

Drunkna inte i dina känslor

Under resan till Californien har jag hunnit både påbörja och läsa ut en boken ovan. Och jag fann den intressant och väldigt praktisk. Många sidor med exempel på egna upplevda dagar/tillfällen från författarduon och många sidor med uppslag på vad göra när en håller på att drunkna i sina känslor.

Jag kan varmt rekommendera boken, som du hittar här!

Och så måste jag påminna dig om att jag skrev om att vara stark-skör för ett tag sedan och att jag då (mig veterligen) inte någonsin sett eller upplevt de orden tillsammans tidigare. Men så blev jag varse – och ett tipstack skickas till Mona!

Nedan ett kort utdrag ifrån boken….och en väldigt praktisk metafor/visualisering att använda i en massa situationer.

SparaSparaSparaSpara

Share

att vara en nybörjare

En sak jag upptäckte när jag var på drejkursen i våras är att det är sjukt jobbigt och samtidigt så otroligt närande att få vara en total nybörjare på något. Så att magasinet ovan hamnade i korgen på shoppingrundan är ju inte så svårt att fatta. Eller att jag stöter på en handskriven skylt samma dag som utmanande undrar när jag senast gjorde något för första gången.Och dagen efter visar sig samma nybörjarlust i yngsta sonen och hans kusiner när de provade en slangbell-gunga då vi var på Six Flags Magic Mountain.

När var den senaste gången du provade/gjorde något du aldrig provat/gjort förut?

Share

Flyr du ifrån mig…

….när du åker till träningen? frågade jag maken häromdagen.

Nej, när jag behöver fly ifrån dig så grovstädar jag garderoben eller lagar en iPad eller liknande, svarar maken. 

……jag tror att vi alla har ett behov ibland av att fly undan och gömma oss för någon, eller det beteende den uppvisar eller det beteende jag själv kommer ta fram eller kanske grodor på väg att rymma från min mun…..

Ännu bättre om vi kan se och förstå varför vi vill fly och gömma oss och ännu, ännu, ännu bättre om vi kan göra den andra partnern uppmärksam på dessa punkter så att vi kan bli varse när vi närmar oss dem för att justera kursen som vi seglar just nu…..eller justera kursen hos oss själva…..

Share

insikt om varför jag oroar mig

Ibland så dimper det ner en insikt, och det sker oftare än jag är beredd. Jag kan bli överrumplad när de kommer som i stora grupper och släpper som insiktsbomber i en bombräd……och så är det tyst ett tag…..sen kommer det ett stort lass igen.

Förra veckan en insikt om att jag oftast (läs för det mesta) försöker vara så nyttig som bara den. Nyttig, effektiv, ordentlig, you name it. Fast det har jag liksom inte velat se från alla perspektiv. Förrän förra veckan då. Då insikten ramlade ner som betydde att vi lägger till ett filter med FÖR VEM det är nyttigt och lägger in mig före någon annan en stund. Att det ska vara nyttigt för mig. Ja, du hänger med tänker jag.

Och så imorse, läsandes denna artikel (nej, jag har inte varit källkritisk i detta läsande),  så dimper insikten ner om varför jag oroar mig för saker och ting som jag inte alls kan påverka eller kontrollera.

In fact, worrying can help calm the limbic system by increasing activity in the medial prefrontal cortex and decreasing activity in the amygdala. That might seem counterintuitive, but it just goes to show that if you’re feeling anxiety, doing something about it — even worrying — is better than doing nothing.

Alltså, genom att oroa mig så hjälper jag omedvetet till att lugna det limbiska systemet genom att öka aktiviteten i mediala prefrontala cortex och minska aktiviteten i amygdala. Det kan ju kännas som att det motverkar varandra, men det visar på att om du känner en rädsla, genom att oroa sig för vad som kan komma ut ur den situationen som skapat rädslan så gör du faktiskt något åt problemet i situationen och du är nyttig…..

Nu är ju denna lösning, dvs att vara nyttig genom att oroa sig, inte en bra och hållbar lösning över tid för vare sig min hjärna eller mitt beteende. Utan det som kan få till en förändring som ger mig mer är ett gammalt beprövat trick…….

Att fråga sig själv:  -Vad är jag tacksam över?
Den frågan ökar både produktionen av serotonin och dopamin. Och även densiteten i neuronerna. Vilket i sin tur ökar din emotionella intelligens.

It’s not finding gratitude that matters most; it’s remembering to look in the first place. Remembering to be grateful is a form of emotional intelligence. One study found that it actually affected neuron density in both the ventromedial and lateral prefrontal cortex. These density changes suggest that as emotional intelligence increases, the neurons in these areas become more efficient. With higher emotional intelligence, it simply takes less effort to be grateful.

Share

justera livets riktning

Du minns kanske att jag delade med mig av min upplevelse om
att livet var som min cykeltur just nu?

Att det känns som att jag trampar på så snabbt jag bara kan.
Att jag nog egentligen bara borde lägga mig och vila i diket istället….

Och så får jag syn på en annan liknelse, den där om att styra ett flygplan.
Flygplanet har en färdväg, det möter en massa turbulens och kraftiga vindar.
Det behöver få hjälp att finna tillbaka till den “rutt” som den är destinerad för. Piloten är den som justerar flygplanets riktning.
Precis som jag själv sitter i min förarstol och kan justera riktningen
OCH hastigheten i mitt liv.
Och att i liknelsen med att styra så är det så också att ju tidigare du justerar kursen….desto enklare att styra och ordna till.
Ju längre du väntar….ja, då kan det ju bli en ganska lång omväg
för att komma på rätt kurs igen?
(och självklart har jag skrivit om att sitta i förarsätet tidigare 😉 )

Just nu, när jag inte vet riktningen så drar jag således ner på farten för att kunna lyssna mer till de signaler som skickas (interna såväl som externa) för att justera mig till min riktning igen. Och just där i diket, där man kan ligga och titta på molnen på den klarblå himlen eller på stjärnornas väg på Vintergatan….
…just där är det riktigt gott att vila och lyssna nu!

 

Share