The love of my life turns 50

I en galax för länge, länge sen så fick du syn på mig. En vecka senare fick jag syn på dig och du på mig igen. Sen dess har vi hängt ihop. I mer än 26 år. Och nu firar vi din födelsedag. Din 50 års dag. Min dyker upp lite senare i år. Fast inte känner vi oss gamla. Inte inombords. Ibland kan vi känna att kropparna inte är som de en gång var. Och den där synen som är långsam på morgnar och nära håll. Fast förutom det så är vi nog i våra bästa år. Tycker jag.

Du skördar nya rekord i alla de grenar du tävlar i när du ställer upp i alla möjliga och omöjliga friidrottstävlingar runtom i världen. Du kliver tillbaka in på rugbyträningar och är snabbast på planen – fortfarande. Du skaffar nya vänner inom friidrotten och på andra platser. Du tar dig an utmaningar med grannarna i bostadsrättsföreningen som ordförande. Du gillar att ha många saker på gång. Och att prokrastinera.

Du är en närvarande pappa och både pushar och stöttar våra söner. Och de är stolta över att ha dig som sin daddy. Visst kan vi båda önska att vi har deras musiksinne och kunna spela och sjunga som de gör. Härligt att de vill och vågar. Det tror jag att vi lärt dem båda två. Att våga. Precis som vi en dag vågade skaffa en egen vovve. Och du är en fantastisk husse till vår minsta familjemedlem, Snowy.

Du älskar att hjälpa andra och vara till tjänst. Ibland på bekostnad av att du inte själv ber om hjälp. Du vågar prova nya saker och är inte rädd – för annat än höga höjder. Tillsammans vågar vi dessutom utmana varandra lite extra och göra det där som kanske är en bra bit utanför många andras komfortzon. Och utmana varandra i att undersöka vilka normer vi vill bidra med till världen – och vår lilla värld. Tillsammans provar vi nu även att skapa en app – the Lovers app. En app för dig som är i kärleksrelation/er och vill växa och lära dig mer i dem.

Du är alltid nära mig och uppskattar närhet. Du älskar mitt leende och mitt skratt. Och min kropp. Och hela mig. Precis så som jag älskar hela dig. Precis så som du är. Även om jag kan uppleva att det är jobbigt och utmanande när du är min läromästare så vet jag att det är den enda vägen. Du är med på min resa, på min väg, som min vän och älskare. Och jag har förmånen att få resa med dig.

Du som är världens finaste Hunter, make, daddy, husse, älskare, vän, stavhoppare, sprinter, son, längdhoppare, rugbytränare, ordförande, svärson, pulled-beef-expert, noggrann städare, höjdhoppare, rugbyspelare, livsnjutare, kulstötare, diskuskastare, spjutkastare, man, läromästare, hjälpare, stöttepelare, utmanare och mycket, mycket mer.

Du är en förebild för många. Inte bara inom familjen eller hos våra vänner. Hos många fler.
Inte minst för mig. Jag är tacksam och glad för varje minut tillsammans.
Nu ska vi fira dig idag med familj och framöver firar vi tillsammans med fler vänner våra båda 50-årsdagar. En 100-års fest när värmen kommer åter.
Eller vad tusan, låt oss göra som vi gjort de senaste 500 dagarna – älska och njuta vidare av varandra mitt i livet och fira varje dag.

Love you my darling – Happy birthday!

Se fler bilder på Hunter och många andra i ett bildspel här!

Share

du vet att jag tål

Maken är en av mina läromästare i livet. Och häromdagen när vi hade lyssnat till Inferno podden och ett avsnitt där Niklas Ekdahl intervjuas av Ullakarin så påminner maken mig om en sak som Niklas berättar.

Ullakarin frågar Niklas om människor brukar öppna upp sig för honom och ganska snabbt berätta personliga saker. Niklas svarar ja. Han inkluderar även sin tolkning kring det hela. Att människor vet att han tål det.

Maken frågade mig om det var samma sak för mig; att du som öppnar upp dig för mig vet att jag tål det. Ja, det är min tolkning. Likadan som Niklas. Hög igenkänningsfaktor.

Maken undrade även hur jag orkar med denna “uppöppning” från andra. Ibland kan det ju vara rätt “tunga” grejer som delas.
Mitt svar är att det i första hand skapas ett “orkande” utifrån den intention som kommer från den som delar med sig till mig. Den intentionen är aldrig att skada någon, den är alltid utan baktanke, utan elakhet, makt eller kontroll. Den kommer från en plats inom den andra som den vågar dela med sig av till mig. Då du vet att jag tål det.

Jag har modet att tåla. Tålamodet.
Att stanna kvar med dig när du öppnar upp dig för mig.
Utan att döma.
Utan att ge dig råd.
Utan att berätta för dig hur du borde göra.
Genom att stanna kvar och lyssna till allt det där som vill delas med världen.
Där jag kanske är den första som får lyssna.
Och det inte längre kanske är så jobbigt att dela med sig eller berätta.

Ta tillfället i akt när vi ses – jag lovar att lyssna!

PS: Om du vill lyssna till Inferno podden och intervjun med Niklas så finns den nedan.

Share

att skörda det jag planterat

En reflektion häromdagen då jag vid mitt tredje coachingsamtal under samma vecka fick mina egna ord tillbaka från min klient, eller i detta fall tre klienter. En stilla reflektion att det var en rejäl ego-boost. En reflektion att det har landat ett par insikter i mina klienter. En reflektion att i tacksamhet ta emot och skörda det jag planterat. För mig alltså. En reflektion att jag kan vara stolt över mitt arbete och lära mig mer av mina klienter i mitt lyssnande. Att mina klienter kan vara mina läromästare i en öppen dans där vi turas om att leda. En väldig skön reflektion som jag gärna vilar i.
Så kom det ett mail ifrån Universum imorse. Som vanligt en direkt påminnelse om där jag är mitt i livet. Som vanligt.
They surround you even now, Tess. They see, hear, and feel what you see, hear, and feel. They trade vantage points, study possibilities, and learn to think bigger. They brag about you, compliment you, and laugh at your jokes. They only ever squabble over who loves you most.
And of course, I’m talking about the teachers who prepared you for time and space, who’ve now become your students.
Shhhh… they’re reading this…
 The Universe
Now they’re clapping, Tess!
Share

the dog says how

Lyssnade på ännu en fantastiskt bra intervju i lurarna när jag storhandlade i eftermiddags. Denna gång var det Krista som intervjuade Kevin Kling.

Och Kevin berättade om hur han använder ord och berättelser som ett sätt att ha en distans och inte bli påverkad av sina emotioner. Han använder även skratt som en avväpnade i livet och hans inställning till livet känns oerhört smittande. Lyssna gärna när du får tillfälle.
Sen var det ju något speciellt som stack ut som fångade mitt skratt. Kevin berättar om hur han skriver en bok efter en motorcykel-olycka. Han är född med en skada på en arm och efter olyckan skadar han sin andra arm. Så för att skriva denna bok använder han ett röst-styrt program på sin dator där han helt enkelt berättade in sin bok och programmet skrev.

Så när han satt där en dag och berättade för datorn och dess program börjar hans hund och hans katt att bråka. Att skälla och mjau-a på varandra. Varpå datorn hör detta och fångar upp det…

Well, my dog and cat got in a fight behind me, and the dog’s like, “Rooo, rooo, rooo,” and the cat, “Meow, meow.” “Roo, roo, roo.” “Meow, meow.” And the computer started writing, “How, how, how, why, why, how, how, how?” The dog’s looking at the cat, like, “How?” And the cat’s like, “Why? Why are you doing this?”

Krista börjar skratta och jag med. Mitt bland grönsakerna minns jag att jag var då. Garvade gott där jag plockade till mig selleri, gurka, citroner och äpplen.

Visst är det även så att vi har våra bilder och föreställningar om hur katter är och hur hundar är. Och den bild jag har stämmer in på precis det svar som Kevins dator gav. Att hundar frågar hur. Och att katter frågar varför.

Jag frågar Varför. Sällan Hur.

På måndag ska jag träffa alla mina kollegor som har liknande uppdrag som mig, fast vi är utspridda på olika håll geografiskt sett. Undrar om det är fler än jag som då kommer att vara katt…

IMG_0275– Hur? undrar Snowy…

Share