Schibbolet = v ä x a n d e

Glad och upprymd är vad jag blir av att återigen få läsa om Julia Romanowska och hennes studier kring ledarskapsutbildningar. Idag hade jag förmånen att slå upp SvD och där få läsa denna artikel. Julia beskriver hur Schibbolet (ett hebreiskt ord som kan tolkas som symbol för “växande”) som ledarskapsutbildning ger betydligt bättre resultat än “vanligare” utbildningar för ledare. Schibbolet är en form av konstnärlig föreställning som Julia själv tidigare har utvecklat.

Bodil Zalesky
Foto av Bodil Zalesky

Julia har i sin avhandling beskrivit de effekter som hon kikat på, dvs psykologiska, sociala och biologiska aspekter hos både de deltagande cheferna och deras medarbetare. De medarbetare vars chefer hade deltagit i en Schibbolet berättade att de upplevde att deras chefer hade tagit ett större ansvar och inte var lika undvikande. Och Julia berättar även att cheferna i Schibbolet-gruppen har fått ett annat sätt att se på sig själva. 

Det har skett en förskjutning från att utöva makt till att ta ansvar i Schibbolet-gruppen.

YES, I LOVE IT!!

Artikel ifrån chef.se.
En direktlänk till mer info från stressforskningsinstitutet.
Och här en länk till artikeln från 2011 där jag för första gången fick läsa om Julia. 

Foto lånat ifrån galleriet i Julias hemsida. Fotograf Bodil Zalesky.

Inlägg 29/100 i bloggutmaningen, #blogg100.

Share

The delay – mellanrummet (?)

Måste dela ett par rader ifrån Seth Godins senaste bok: What to do when it´s your turn (and it is always your turn)angled-cover_large

In work that really matters, though, the disconnect grows. There´s a delay, a delay in between the time we are aware of a rift in the universe and the moment that rift is resolved and we can say that everything is fine.

That delay, the hallway, the moment of indecision, the time when we get it and don´t get it at the same time, that what freedom feels like.

Min reflektion kring dessa rader är att det så mycket liknar det som händer när det händer något. I ett samtal med en vän eller en obekant, när frågan hänger i luften och det dröjer innan svaret kommer. När personen måste ner i maggropen för att känna efter innan den kan svara. Det är DÅ det händer. Jag tror att vi alla kan ge varandra fler sådana tillfällen. När vi frågar och pratar om sånt som verkligen berör oss. Och inte det ytliga samtalet som ofta äger rum.

Jag fick tillfället att delta vid en utbildning i våras vid ett tillfälle då jag gjorde en undersökning åt en förening. Det var dags för grupparbete och frågan som ställdes till grupperna som de i sin tur skulle diskutera var “Hur rekryterar du ledare?”. En mycket spännande fråga upplevde jag då och blev nyfiken på vilka berättelser som skulle komma fram vid avslutningen. Under tiden som grupparbetet pågick hade jag inte möjlighet att tjuvlyssna på gruppsamtalen tyvärr, utan fick snällt vänta tills det var dags att avsluta.

Vad tror ni hände? Det fanns ca 6 grupper i rummet. Och de berättade alla om samma sak: Hur de anställde rektorer och hur den processen gick till.

När alla grupper hade pratat klart fick jag möjligheten från de ansvariga för utbildningen att reflektera inför grupperna om deras svar. “Ja, sa jag, jag undrar fortfarande över frågan “Hur ni rekryterar ledare?” för som jag ser det så har ni ännu inte besvarat den frågan. Ni har valt att berätta om något annat.” Tystnaden i rummet blev djup och lång. Och det var då det hände något djupt i mig. Och jag hoppas att så skedde även hos många av deltagarna.

I vår ska jag snickra och kreera på ett nytt uppdrag. Att ta fram ett ledarprogram. Där ska jag se till att det skapas mellanrum där det kan hända något. På djupet.

Share