Uppåt och neråt i livet och sexlivet

Jo, även vi drabbas av nerförsbackar i våra liv och vårt sexliv. Här får de symboliseras av trapporna vid KTH – en av våra favoritpromenader med vovven. Han som ibland hjälper oss att få syn på att en nerförsbacke är på väg.

Är nerförsbackar alltid så jobbiga? Är det inte så att det är roligast i berg och dalbanan när det går nerför? Jo, det tycker ju jag. För att det kittlar härligt i magen och farten är hög.

Precis. Farten är hög.

När vi brottas här hemma med nerförsbackarna så har i alla fall vi en tendens att bromsa, sakta ner och åka i snigelfart nerför backen. Vilket oftast leder till att det tar oändligt mycket mer energi och kraft att ta sig upp igen. Uppför uppförsbacken till toppen.

Hur behåller du din fart i livet?
Hur ser du till att kanske till och med slå på lite mer fart när det behövs?

Just nu tar jag hjälp av appen Flow. Den kan jag varmt rekommendera. Ursprungligen riktad till de som upplever depression, men jag som ibland känner mig deprimerad (ja, det är en skillnad på depression och att känna sig deprimerad) finner den som en klok, stödjande vän.

Vi försöker även tillsammans att luska ut hur vi ska bete oss och få syn på våra triggers lite tidigare, så att vi inte får syn på dem när det är försent. För då kan det ju bli som häromdagen. Att vi inte har sex. För att en av oss inte klarar av att vara nära den andra den stunden. Ibland har även vi det så. Imorse skrev vi en lista på saker vi lovar oss själva att lägga lite extra krut på. Så att vårt “VI” ska må lite bättre och orka uppförsbacken. Sen nu på kvällen kom jag att minnas Esthers 7 verb...de ska jag kika på också.

Screenshot from my conversation with Flow – the app

Share

metaforen om mitt liv idag

Det regnar. Plötsligt och somrigt. Hur länge till? undrar jag. Snart måste jag ju börja cykla till den där tiden jag har att passa. Nej, jag hinner inte vänta längre.

Ut i regnet, på hojen, i regnponchon. Raska tramptag ner mot KTH-hallen. In i skogen, förbi Ugglevikskällan och stopp i uppförsbacken. Orka, orka, orka. Trampa på. Genväg ner mot rälsen, svänger vänster och sen höger. Kikar på maps i ajfånen och försöker tyda instruktionerna i ett par steg framåt. Minnas exakt är vad jag förväntar av mig själv. Leverans av precision och effektivitet. Alltid. Det är ju bilden jag har av mig. Den andra ser och förväntar sig. Tror jag.

Trampar vidare i lätt nerförsbacke. Ser vägbyggen framför. Och tar en pareringsmöjlighet till vänster och en cykelbana. Ha, tänker jag, lyckades trumfa och maximera denna del. Trampar på, kikar på maps igen. Höger om 60m. Precis, där har jag ju kört tidigare. Fast det ser väldigt mycket ut som en byggplats nu. 15 m kvar. Amen, vad f-n, det ÄR en byggplats och jag får inte hoja igenom. Ok, trampa vidare rakt fram för förr eller senare kommer en väg till höger.

1km senare, 4 minuter senare och med 4 minuter tillgodo innan mitt bokade möte ska börja, då svänger jag äntligen höger. Och möts av stans troligen jobbigaste och segaste uppförsbacke. Trampar på av bara den. Blir varm, och klibbig. Regnet har upphört och på backkrönet kan jag se hur det dunstar ånga från gatan. Då tar orken slut och jag får kliva av. 2 minuter kvar.

Shit, vilket nummer på gatan? Och var svänga? Portkod? In i ajfånen igen för att finna exakta detaljerna. Krockar nästan med parkerad volvo. Finner en gränd in till höger, tar den och finner gatunumret samtidigt. 1 min kvar.

Låser hojen. Tar mina grejer och in genom porten. Till rätt våning och in i lugnet. 1 min efter utsatt tid. Möts av stillhet och lugn. I 6 minuter till. Sen blir jag välkomnad och får frågan varför jag kommit dit.

Då berättar jag historien ovan och säger att det är precis så som mitt liv känns idag…att det jag tvärsäkert vet (att avtagsvägen till höger finns och funkar) inte är sant….att den extra sväng jag får ta är där jag är i livet. Jag trampar på på en transportsträcka som ska ta mig till en ny väg som är viktigare än den jag är på nu. Men vart den leder och när den kommer och varför just den är bra……där vet jag inte alls.

Så skönt det vore att lägga sig i gräset i dikesrenen med hojen och bara titta på molnen. Det är dags för det nu.

Share

ett annat sätt att leva

Men istället för att ta sitt liv beslöt Fuller (kanske på grund av sin djupa övertygelse om enheten och ordningen i det universum han visste sig vara en integrerad del av) att leva vidare som om han faktiskt hade dött den där kvällen.

Eftersom han var död behövde han inte längre oroa sig för hur det gick för honom personligen utan var fri att leva vidare som en representant för universum. Resten av hans liv skulle bli till en gåva. Istället för att tänka på sig själv skulle han ägna sig åt att fråga: “Vad är det som behöver uträttas här på jorden som jag har lite hum om, och som troligen inte kommer att bli gjort om inte jag tar ansvar för det?”
Han beslöt sig för att helt enkelt fortsätta ställa sig den frågan gång på gång, och sedan uträtta vad som kom för honom, följa sin intuition. På det sättet, genom att arbeta för mänskligheten som om man vore anställd av universum i dess helhet, kommer ens omgivning att påverkas och berikas av den man är, det man känner och det man gör. Men det är inte längre personligt. Det är bara en del av universum i sin helhet som finner sitt uttryck.

……..

När man får universum till arbetsgivare börjar oerhört intressanta saker hända, även om lönechecken lyser med sin frånvaro. Men man måste ha stort tålamod. Ett sådant förhållningssätt tar lång tid at odla. Rätta platsen att börja på är naturligtvis just precis här. Och rätta tiden? Vad sägs om nu genast?

Morgonens läsning i Vart du än går är du där – Jon Kabat-Zinn, sid 204-205

Ja, du har säkert redan klurat ut det. Jag är en av universums medarbetare.

Share

På pricken Martha Graham!

Marta Graham gav svaret nedan i en intervju. Visserligen handlade samtalet och hennes svar om kultur och konst, men för mig ser jag att samma svar handlar om det mesta i livet.

“There is no place for arrogance in the arts, but neither is there room for doubt or a perpetual need for affirmation. If you come to me with doubts about a particular move in a piece, or if you come to me and ask if what you’ve written has truth and power in it, these are doubts I can handle and respect. But if you come to me and moan about whether or not you really have a place in the dance or the theatre or in film, I’ll be the first person to pack your bags and walk you to the door. You are either admitting that you lack the talent and the will, or you are just looking for some easy attention. I don’t have time for that. The world doesn’t have time for that. Believe in your worth and work with a will so that others will see it. That’s how it is done; that’s how it was always done.” –Martha Graham/Interview with James Grissom/Photograph by Marty Lederhandler/1973/

Share