energifylld av mig själv och en fantastisk mindfulnessgrupp

Ok, även lite energifylld av keramiken imorse. Och morgonmyset med maken.

Men mest egentligen av två saker idag som har skapat dagen. Dels så släppte Caspian sitt poddsamtal med mig: Ett samtal. Och det har funnits med mig i lurarna när jag cyklat runt stan mellan keramik, mindfulnessavslutning och hämta make och vovve. Jag skrev till Caspian och tackade för denna gåva att få lyssna till mig själv och allt jag säger. Som att jag på nytt fyllde min verktygslåda och “vår-rustade” den för alla upptåg som är på g. Lyssna till det (varning – lååååånga) samtalet om du vill. Du hittar det bland annat på iTunes.

Och den andra saken…att få träffa bästa gruppen för att hålla ett avslutande mindfulness-pass med en massa skrivande, utvärderingar, självskattningar. Men också som innehållit lekar, meditationer, kärleksfullhet, skratt och kramar. Nu kan alla “cykla” på egen hand – så varsågoda att bjuda in livet, vardagen och allt annat som kan påverka dig och möt det från den plats i dig som ger dig möjlighet till en liten, liten paus = the gap. Och att du sen, från den punkten kan agera på det sätt du medvetet väljer. Jag vet att ni alla kan så otroligt mycket mer än ni tror om er själva. Det är ju liksom det vi är mest rädda för – att vara så stora som vi verkligen är.

Några av de orden som lämnades in i utvärderingen om hur jag som kursledare och min assisterande ledare varit finner du nedan. Jag blir tårögd av alla fina och kärleksfulla ord. Tack alla ni!!

PS: Alla ni som vill ha just mig som ledare i din Mindfulnesskurs….anmäl dig till kursen som startar på fredagar 21 september kl 09.30 hos Mindfulnessgruppen. ( 8 fredagar samt en lördag)

Share

insikt om varför jag oroar mig

Ibland så dimper det ner en insikt, och det sker oftare än jag är beredd. Jag kan bli överrumplad när de kommer som i stora grupper och släpper som insiktsbomber i en bombräd……och så är det tyst ett tag…..sen kommer det ett stort lass igen.

Förra veckan en insikt om att jag oftast (läs för det mesta) försöker vara så nyttig som bara den. Nyttig, effektiv, ordentlig, you name it. Fast det har jag liksom inte velat se från alla perspektiv. Förrän förra veckan då. Då insikten ramlade ner som betydde att vi lägger till ett filter med FÖR VEM det är nyttigt och lägger in mig före någon annan en stund. Att det ska vara nyttigt för mig. Ja, du hänger med tänker jag.

Och så imorse, läsandes denna artikel (nej, jag har inte varit källkritisk i detta läsande),  så dimper insikten ner om varför jag oroar mig för saker och ting som jag inte alls kan påverka eller kontrollera.

In fact, worrying can help calm the limbic system by increasing activity in the medial prefrontal cortex and decreasing activity in the amygdala. That might seem counterintuitive, but it just goes to show that if you’re feeling anxiety, doing something about it — even worrying — is better than doing nothing.

Alltså, genom att oroa mig så hjälper jag omedvetet till att lugna det limbiska systemet genom att öka aktiviteten i mediala prefrontala cortex och minska aktiviteten i amygdala. Det kan ju kännas som att det motverkar varandra, men det visar på att om du känner en rädsla, genom att oroa sig för vad som kan komma ut ur den situationen som skapat rädslan så gör du faktiskt något åt problemet i situationen och du är nyttig…..

Nu är ju denna lösning, dvs att vara nyttig genom att oroa sig, inte en bra och hållbar lösning över tid för vare sig min hjärna eller mitt beteende. Utan det som kan få till en förändring som ger mig mer är ett gammalt beprövat trick…….

Att fråga sig själv:  -Vad är jag tacksam över?
Den frågan ökar både produktionen av serotonin och dopamin. Och även densiteten i neuronerna. Vilket i sin tur ökar din emotionella intelligens.

It’s not finding gratitude that matters most; it’s remembering to look in the first place. Remembering to be grateful is a form of emotional intelligence. One study found that it actually affected neuron density in both the ventromedial and lateral prefrontal cortex. These density changes suggest that as emotional intelligence increases, the neurons in these areas become more efficient. With higher emotional intelligence, it simply takes less effort to be grateful.

Share

4 vägar till mer lycka?

Ja, det är vad artikeln i Business Insider “utlovar”…den är skriven i september 2015 och förlitar sig på flera källor och inleder med att en hjärnforskare avslöjar fyra ritualer som kan göra dig lyckligare….

Så är du redo?

Här kommer de fyra ritualerna:
1. Den viktigaste frågan att ställa dig när du känner dig nedstämd och deprimerad – Vad är jag tacksam för? Just idag?

2. Namnge dina känslor och hur du känner dig – här vill jag förstås tipsa om 150 nya ord för att beskriva känslor som Mind har tagit fram i en bok som heter ORD INUTI.

3. Bestäm dig. Eller ta ett beslut. Och här vill jag framhålla ett tips som Anders har lärt mig…att ta det allra minsta beslut du kan. För när det känns tufft är det så svårt att bestämma sig, men ta då det minsta lilla beslut du kan och bestäm dig för att xxx, välja ost och tomat istället för kalkon och paprika på mackan, eller att knyta höger skosnöre efter vänster, osv…det allra minsta beslut du kan finna….

4. Fysisk beröring. Ja, rör vid en annan människa, eller fler. Och om du får tillfälle – ge någon en lång och varm kram.

Share

nothing worse than belief has happened

inget värre än en övertygelse har hänt

Byron Katie – henne vill jag träffa.
Och prata med och lyssna till.
Hon besitter en klokhet jag älskar.
här uttryckte hon sig en dag.

Nothing worse than belief has happened

A doctor once took a sample of my blood and came back to me with a long face. He said he was bringing bad news; he was very sorry, but I had cancer. Bad news? I couldn’t help laughing. When I looked at him, I saw that he was quite taken aback. Not everyone understands this kind of laughter. Later, it turned out that I didn’t have cancer, and that was good news too.

2016-05-23-1464020576-3027020-Kaitie_BK_Portrait_Askew_sm-thumb

The truth is that until we love cancer, we can’t love life. It doesn’t matter what symbols we use—poverty, loneliness, loss—it’s the concepts of good and bad that we attach to them that make us suffer. I was sitting once with a friend who had a huge tumor, and the doctors had given her just a few weeks to live. As I was leaving her bedside, she said, “I love you,” and I said, “No, you don’t. You can’t love me until you love your tumor. Every concept that you put onto that tumor, you’ll eventually put onto me. The first time I don’t give you what you want, or threaten what you believe, you’ll put that concept onto me.” This might sound harsh, but my friend had asked me to always tell her the truth. The tears in her eyes were tears of gratitude, she said.

No one knows what’s good and what’s bad. No one knows what death is. Maybe it’s not a something; maybe it’s not even a nothing. It’s the pure unknown, and I love that. We imagine that death is a state of being or a state of nothingness, and we frighten ourselves with our own concepts. I’m a lover of what is: I love sickness and health, coming and going, life and death. I see life and death as equal. Reality is good; so death must be good, whatever it is, if it’s anything at all.

Until you experience death as a gift, your work’s not done. So if you’re afraid of it, that shows you what to question next. There’s nothing else to do; you’re either believing these childish stories, or you’re questioning them—there’s no other choice. What’s not okay about dying? You close your eyes every night, and you go to sleep. People look forward to it; some people actually prefer that part. And that’s as bad as it gets, except for your belief that says there’s something else. Before a thought, there’s no one, nothing—only peace that doesn’t even recognize itself as peace.

What I know about dying is that when there’s no escape, when you know that no one is coming to save you, there’s no fear. You just don’t bother. The worst thing that can happen on your deathbed is a belief. Nothing worse than that has ever happened. So if you are lying on your deathbed and the doctor says it’s all over for you and you believe him, all the confusion stops. You no longer have anything to lose. And in that peace, there is only you.

People who know there’s no hope are free; decisions are out of their hands. It has always been that way, but some people have to die bodily to find out. No wonder they smile on their deathbeds. Dying is everything they were looking for in life: they’ve given up the delusion of being in charge. When there’s no choice, there’s no fear. They begin to realize that nothing was ever born but a dream and nothing ever dies but a dream.

When you’re clear about death, you can be totally present with someone who’s dying, and no matter what kind of pain she appears to be experiencing, it doesn’t affect your happiness. You’re free to just love her, to hold her and care for her, because it’s your nature to do that. To come to that person in fear is to teach fear: she looks into your eyes and gets the message that she is in deep trouble. But if you come in peace, fearlessly, she looks into your eyes and sees that whatever is happening is good.

Share