hon och han

– Kom och sätt dig bredvid mig, sa hon.
– Nej, jag vill sitta här, sa han.
– Då blir ju jag ledsen, sa hon. Kom och sitt bredvid mig!
– Ok, sa han.

 

– Vill du följa med mig till affären? frågade hon.
– Nej, jag gör XXXXX, sa han.
– Då blir ju jag ledsen och det vill du väl inte? sa hon.
– Nej, sa han och rusade fram för att krama om henne som han älskade så mycket men som krävde att han hela tiden skulle se till att hon inte var ledsen. Det var jobbigt. Men det kunde han ju inte säga eller visa…..för då skulle hon ju bli ledsen, hann han tänka under tiden.

 

Hon = mamman som inte vet bättre, som inte är medveten att hon lägger ett stort ansvar hos honom, som att ansvaret för hennes lycka och icke-ledsenhet hänger på bara, enbart och endast på hans handlingar.

Han = barnet som just är i fasen att upptäcka sig själv som egen person och utforska hur han hänger ihop med alla runtomkring sig. Som inte vill göra någon ledsen. Och som framförallt gör exakt som hon (hans mamma) vill så att hon inte ska bli ledsen. När hon hotar med att bli ledsen.

SparaSpara

SparaSpara

Share

skam, rädsla, makt och kärlek

Häromdagen fick jag höra att ett litet barn blivit tillrättavisat på ett tokigt sätt på sin förskola och nu vägrade att gå tillbaka. Föräldern var uppgiven och visste inte hur den skulle göra. Jag tänkte tillbaka på den konversation jag hade med Maria en annan dag kring detta. Läs mer i inlägget här. Maria beskriver hur personalen väljer att reagera med kärlek och inte med rädsla, eller utöva en härskarteknik.
Vad som ligger bakom i just detta fall med barnet som inte vill gå till förskolan vet jag inte. Det utlöstes av ett tillrättavisande på ett för barnet tokigt sätt, där barnet fick veta att nu var pedagogen minsann tvungen att berätta för föräldrarna.
Jag undrar om det var rädsla eller härskarteknik som användes av personalen för jag förstår i alla fall att det inte var kärlek. Att det personalen sa eller gjorde INTE kom av och ifrån kärlek.

Och vips – som vanligt när jag har tankarna i något så finner jag mer som eldar på mina tankar. Läser här ett nyhetsbrev jag prenumererar på ifrån Heather Plett och hon beskriver det så här:

Growing up with the shame inflicted by generations and generations of shamed people, we forget that it is not the lack of love they had that caused them to pass this down to us, it is their wounded love that meant they didn’t know how else to protect themselves and us from further wounding.

Aha – så personalen gör sitt bästa och vet inte riktigt på vilket annat sätt som de skulle kunna göra. Det kan naturligtvis vara så.
Och min tanke om härskartekniker då? Njae, där sticker Heather hål på det argumentet med dessa ord.

One of the greatest weapons of oppression is shame. When oppressors manage to inflict shame on people, they increase their own power and diminish the ability of those they oppress to rise up out of their oppression. Shame diminishes courage and strength.

Ironically, though, many of the shame stories related to oppression are passed down not directly from the oppressors themselves but from those above us in our lineage who have been oppressed before us – not because they want to oppress us, but because they want to protect us.

We pass the stories of oppression down to those we most want to protect. When we inherit them as young children, though, those oppression stories become shame stories.

Ja, i mina tankar är nu denna personal. Min fråga är hur de mår egentligen. Är de medvetna om sitt beteende och vad som styr det eller fortfarande ovetande? Vilken hjälp skulle de kunna få för att klara av att kliva upp en nivå eller två för att höja sitt medvetande? Jag hjälper dem gärna.

Föräldrarna då, vad kan de göra? Ja, det dröjde inte länge med den frågan i tanken – vips dök en artikel av Agneta Lagercrantz upp på Facebook. Där Agneta Lagerkrantz pratar i ett inlägg om hur hon ser på skam och att det finns två versioner. En lättare/mildare och en tyngre. Hon påpekar vikten av att som förälder låta sitt barn få vara i den milda versionen och uppleva den tillsammans med empati från föräldrarna.

Så om du är förälder, lär barnen att lära känna sin skam.

Visst låter det hemskt? Ja, för att vi inte har någon annan upplevelse i kroppen när vi hör ordet än den vedervärdiga, utsatta värdelöshetskänslan då vi straffas och lämnas ensamma tills vi blivit snälla, ungefär. Inget bra sätt. Lämna aldrig barn ensamma med stark skam, förklara vad det var som hände, håll koll på om skamkänslan är relevant och ös medkänsla över dem om hur jobbigt det är när man varit dum!!! Skam får sina rätta proportioner av empati.

Det viktigaste av allt – vi som är vuxna måste arbeta med att synliggöra våra rädslor och medvetandegöra dem för oss själva. Och kanske möta dem och till och med släppa taget om dem. När vi utgår från vår kärlek och manifesterar och integrerar den i våra handlingar då har vi ett annat klimat för våra barn och medmänniskor. Ett klimat där rädslan och skammen inte längre kan styras av makt. Och kärleken övervinner allt…eller hur det nu var 😉

“Fear is the cheapest room in the house. I would like to see you living in better conditions.” Hafiz

Inlägg 75/100 i bloggutmaningen #blogg100

Share

att få insikter – del 1

Del 1.
Jag är en stor fan och beundrare av podcasten Värvet. Kristoffer som intervjuaren skapar de mest magiska samtalen med sina gäster. Det smittar av sig på mig och min omgivning. Jag vill tacka för detta!

Under de flesta av de intervjuer som jag har lyssnat till har jag oftast fått en eller ett par insikter. Och tack vare tempot och förhållningssättet i intervjuerna så hinner jag reflektera och bearbeta allt en stund där och då, mitt inne i intervjun.  Och jag känner mig så nära de båda som jag lyssnar på. De visar sin skörhet och sårbarhet. Hudlöst vackert är det ord som beskriver det bäst för mig.

varvet-129-marcus-birro-1024x1024
Foto från värvet.se

Idag lyssnade jag till intervjun med Marcus Birro. Ja, jag vet att många tycker saker om Marcus och jag är inte en av dem. Jag har inte koll på vem han är eller vad han har gjort. Hans sfär har inte touchat min sfär tidigare i mitt liv. Kristoffer börjar med att inleda att han, personligen, är oerhört nyfiken och intresserad av Marcus och vips hade han mig med på den nyfikna resan in i intervjun.

Och den var helskön, eller i alla fall så långt som jag hittills har lyssnat. 54 minuter för att vara exakt. Och det var någonstans i trakterna av de senaste tio minuterna som jag fick ett par härliga insikter. Och jag delade dessa med maken över dagens lunch, lökpaj. Varav han höll med om den båda och berättade att han redan hade hört den ena. Men den hade jag hittills totalt missat.

Nå, vilka insikter var det då?
1. Grupperingar av grupper är inte ok att generalisera kring. Det är alltid enskilda individer som det handlar om.
Denna insikt då Marcus pratade om hur han ogillade att gruppen “vita, medelålders män” var ok att slå ner på och skämta om – utan att inse att det är lika dömande och illa som att prata om annan grupp på ett rasistiskt vis. Och nej, jag skulle inte ha gjort någondera av dessa två exempel. Men tanken från det hållet hade liksom aldrig tidigare slagit mig – alltså = en insikt.
2. Varför jag alltid har hävdat att det viktigaste är rätt person på rätt plats vid rätt tid som är det viktigaste och inte kvotering för att uppnå ett outgrundligt mål. Marcus pratade med Kristoffer om feminister och så frågade Kristoffer vad Marcus kände om det nu blir lagstiftat med kvotering till bolagsstyrelser etc. Varpå Marcus svarade något i stil med att det spelar ju ingen roll om det är en kvinna eller en man som sitter i bolagsstyrelsen. Det är ju bolagsstyrelsen som bör förändras. Det är kampen om makten som måste belysas och göras synlig och den finns i de flesta av oss – oavsett kön. Och då fick jag en sån härlig bekräftelse och nya ord på det som jag tidigare har känt. Och det blev omvandlat till en härlig insikt.

Jag tror för övrigt starkt på att det är något större som vi tillsammans ska förändra. Vår syn på makt, ego, våra värderingar, ägande, pengar, kärlek utgör en del av detta. Och jag kan hjälpa dig med din resa just nu om du vill.
Hör av dig till mig så bokar vi en tid för ett “utvecklingssamtal” 🙂

Inlägg 32 av 100 och i och med att vi nu har bytt månad i bloggutmaningen så blir det ju lite svårare att hålla koll på antalet blogginlägg…

Share

Schibbolet = v ä x a n d e

Glad och upprymd är vad jag blir av att återigen få läsa om Julia Romanowska och hennes studier kring ledarskapsutbildningar. Idag hade jag förmånen att slå upp SvD och där få läsa denna artikel. Julia beskriver hur Schibbolet (ett hebreiskt ord som kan tolkas som symbol för “växande”) som ledarskapsutbildning ger betydligt bättre resultat än “vanligare” utbildningar för ledare. Schibbolet är en form av konstnärlig föreställning som Julia själv tidigare har utvecklat.

Bodil Zalesky
Foto av Bodil Zalesky

Julia har i sin avhandling beskrivit de effekter som hon kikat på, dvs psykologiska, sociala och biologiska aspekter hos både de deltagande cheferna och deras medarbetare. De medarbetare vars chefer hade deltagit i en Schibbolet berättade att de upplevde att deras chefer hade tagit ett större ansvar och inte var lika undvikande. Och Julia berättar även att cheferna i Schibbolet-gruppen har fått ett annat sätt att se på sig själva. 

Det har skett en förskjutning från att utöva makt till att ta ansvar i Schibbolet-gruppen.

YES, I LOVE IT!!

Artikel ifrån chef.se.
En direktlänk till mer info från stressforskningsinstitutet.
Och här en länk till artikeln från 2011 där jag för första gången fick läsa om Julia. 

Foto lånat ifrån galleriet i Julias hemsida. Fotograf Bodil Zalesky.

Inlägg 29/100 i bloggutmaningen, #blogg100.

Share