att våga vara i rädslan

Att luta sig in i rädslan och riskera att bli helt uppäten av det som du är mest rädd för, det är nog något av det modigaste du verkligen kan göra.
Att luta sig in i rädslan genom att vara genuint uppmärksam när du är mitt i rädslan, det kräver att du är villig och orkar uppleva alla de sensationer och känslor som du förknippar med rädslan.
Att våga vara helhjärtat och fullt ut med din rädsla.

Otroligt lätt att säga…men hur tusan vågar jag det?

Vårt vanliga beteende är ju att vi alltid lutar oss ifrån rädslan, att vi inte vill uppleva den och att vi vill vända den ryggen. Men det är ingen hållbar strategi i längden. Någon gång måste du luta dig in i din rädsla.

Om du orkar och vågar göra det så bjuder du in dig själv att vara med det du känner i rädslan. Kanske att du fortsätter röra dig i riktningen mot det du verkligen har motstånd till och är rädd över. Låt det gå långsamt. Se till att du har trygghet med dig. Kanske någon person som du litar på som hjälper dig att våga.

När du är mitt i den rädslan – utforska om du där kan känna in hur det känns i din mage, runt ditt hjärta och i din hals. Se om du kan fortsätta utforska hur det känns och vad som händer med dig när du känner efter. Kan du lyssna till din kropp och vad den vill berätta för dig om rädslan? Just i områden kring din hals, ditt hjärta och din mage – det är oftast där som din rädsla starkast kommer till uttryck. Se om du kan lyssna extra mycket till dessa områden.

När du rör dig ifrån din rädsla nu, se till att ge dig själv extra mycket medkänsla. Och om du har fått till dig annat som din kropp berättat för dig – se till att ta dig den hjälp du behöver för att ge det till din kropp och dig. Och tillåt det att vara lite “rörigt”, känsligt, knasigt en stund. Behåll din trygga punkt som hjälper dig att vara i din rädsla. Och ge dig själv ännu mera medkänsla och så mycket kärlek som bara du kan.

Och kramas och var nära andra. Det brukar hjälpa gott med långa stunder i närhet. 

Share

Är du medveten om dina speglingar?

IMG_4398

Speglingar i vattnet. Speglar trädet. Samtidigt som rötterna syns under ytan.
Ett stenkast och speglingen rubbas. För en stund.

Sen är det ordning igen. Speglingen är åter.
Tills vinden tar tag i vattnet och skapar krusningar.

Jag ser en skarp parallel mellan detta och annat i mitt liv just nu.
Att spegla.
Är ett sätt att föra ett samtal. Som coach, terapeut, ledare, förälder, medmänniska.
Där du medvetet eller omedvetet speglar den du möter.
Genom spegelneuroner där du kan uppleva detsamma som den du möter gör.

Om du till exempel sitter i ett möte med en person som dricker en kopp kaffe,
så upplever du detta också i din hjärna. Spegelneuroner.

Medvetet kan du även välja att spegla en person i ett möte.
Då blir det oftast med kroppsspråk och med ord.
Upprepade ord som personen uttalat.

Och jag har upplevt vad som hänt i mig omedvetet och medvetet.
Som skapar en krusning först.
Sen lugnet.
Att om jag får ett obehag vid speglingen som riktas mot mig så blir det
som en krusning eller ett stenkast mot min yta.
Sen tillbaka till den speglande ytan igen.
Om den jag pratar med märker av detta eller ej – det vet jag inte.

Om jag känner mig lugn och trygg i speglingen så förstärks den känslan som omger oss båda,
den växer och fram kommer medkänsla i hög hastighet.

Är du medveten om dina speglingar?

Share