Låter du din “gryta”/njutning/kåthet sjuda?

Lite tveksam om jag skulle våga skriva mer om njutning och sex på min blogg men provar och testar och känner in vad som funkar. Tar gärna emot hejarop, kritik eller annat som kan få mig att vidga mina perspektiv kring detta.
Idag vill jag våga för jag har under en tid känt att samhällets normer kring kvinnors sexuella kraft inte stämmer överens med min väg som jag vill vandra. Så håll i er – här kommer ett första blogginlägg om sex av flera.

Jag stötte på Kim Anami när jag lyssnade på ett avsnitt av Ligga med P3, där de pratar om Kim som en av tungviktarna inom vaginal tyngdlyftning. Japp, det fångade mitt intresse och jag kikade in Kim och några av hennes filmer.
I en av filmerna pratar hon om livslång passion i ett förhållande och delar med sig av sina förslag för att göra det möjligt.

Att hålla njutningen/kåtheten/”grytan” sjudande

I receptet för att laga en gryta kan det ofta stå “låt grytan sjuda i 20 minuter”. Det är precis vad Kim uppmanar alla att göra med sin njutning, med sin kåthet. Att aldrig låta njutningen och kåtheten hamna på 0 (av 10) eller ens så lågt ner som 4…utan mycket hellre från 5 och uppåt. För att få grytan till att koka igen går ju så otroligt mycket snabbare från sjudande än från helt kall…
Du hänger med i min metafor tror jag.

Så nu undrar säkert du HUR du ska göra. Och det vet inte jag. Det vet bara du och din kropp. Du får leta efter det som passar för dig. Och underhålla njutningen och kåtheten varje dag. Avsätt tid och du får resultat.

För mig hänger denna metafor även ihop med febern som drabbade mig. För den var som en P-knapp…du vet som på en modern spis kan man ju trycka på P (för Powerful) och snabbare komma till en kokpunkt på 10. Fast det jag upplevde var en kokpunkt på 12 😉 där jag nu även i snart en månads tid “sjudit” på en 8!

Fina Eggemannen får symbolisera en av de saker jag gör för att hålla min gryta sjudande och puttrande – dansa! (fast just här sjunger han en sång som jag älskar!)

LÖRDAGSFEELING

Ett inlägg delat av Daniel Ekberg (@eggemannen)

 

PS: En ursäkt i förväg om jag glömt att låta dig känna dig inkluderad – inte min mening att exkludera någon…

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Share

febern drabbade mig som en skog i brand

Häromveckan skrev jag ett inlägg om mina några av alla mina superkrafter och fick en kommentar av Charlotte: Jag tänker att du har en förmåga att skapa metaforer som är tydliga och talande. <3

Så håll i dig – här kommer en metafor om förra veckans feberdrabbning….

Febern drabbade mig som en skog i brand
Liksom branden i skogen rensar bort allt och bara lämnar en massa nya dörrar öppna
Ur askan reser sig de allra minsta organismerna för att kunna låta något nytt växa fram och en helt ny skog kan visa sig
Så drabbade febern mig
Den skövlade och brände ut allt som inte längre ska vara med mig
Den lade grunden för de allra minsta rörelserna att få ta plats
Och en helt ny Tess kan få träda fram

raquel raclette

Jag avslutar med att låna Lisas kommentar från Instagram….

Tack för min utrensning och uppdatering!

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Share

metaforen om mitt liv idag

Det regnar. Plötsligt och somrigt. Hur länge till? undrar jag. Snart måste jag ju börja cykla till den där tiden jag har att passa. Nej, jag hinner inte vänta längre.

Ut i regnet, på hojen, i regnponchon. Raska tramptag ner mot KTH-hallen. In i skogen, förbi Ugglevikskällan och stopp i uppförsbacken. Orka, orka, orka. Trampa på. Genväg ner mot rälsen, svänger vänster och sen höger. Kikar på maps i ajfånen och försöker tyda instruktionerna i ett par steg framåt. Minnas exakt är vad jag förväntar av mig själv. Leverans av precision och effektivitet. Alltid. Det är ju bilden jag har av mig. Den andra ser och förväntar sig. Tror jag.

Trampar vidare i lätt nerförsbacke. Ser vägbyggen framför. Och tar en pareringsmöjlighet till vänster och en cykelbana. Ha, tänker jag, lyckades trumfa och maximera denna del. Trampar på, kikar på maps igen. Höger om 60m. Precis, där har jag ju kört tidigare. Fast det ser väldigt mycket ut som en byggplats nu. 15 m kvar. Amen, vad f-n, det ÄR en byggplats och jag får inte hoja igenom. Ok, trampa vidare rakt fram för förr eller senare kommer en väg till höger.

1km senare, 4 minuter senare och med 4 minuter tillgodo innan mitt bokade möte ska börja, då svänger jag äntligen höger. Och möts av stans troligen jobbigaste och segaste uppförsbacke. Trampar på av bara den. Blir varm, och klibbig. Regnet har upphört och på backkrönet kan jag se hur det dunstar ånga från gatan. Då tar orken slut och jag får kliva av. 2 minuter kvar.

Shit, vilket nummer på gatan? Och var svänga? Portkod? In i ajfånen igen för att finna exakta detaljerna. Krockar nästan med parkerad volvo. Finner en gränd in till höger, tar den och finner gatunumret samtidigt. 1 min kvar.

Låser hojen. Tar mina grejer och in genom porten. Till rätt våning och in i lugnet. 1 min efter utsatt tid. Möts av stillhet och lugn. I 6 minuter till. Sen blir jag välkomnad och får frågan varför jag kommit dit.

Då berättar jag historien ovan och säger att det är precis så som mitt liv känns idag…att det jag tvärsäkert vet (att avtagsvägen till höger finns och funkar) inte är sant….att den extra sväng jag får ta är där jag är i livet. Jag trampar på på en transportsträcka som ska ta mig till en ny väg som är viktigare än den jag är på nu. Men vart den leder och när den kommer och varför just den är bra……där vet jag inte alls.

Så skönt det vore att lägga sig i gräset i dikesrenen med hojen och bara titta på molnen. Det är dags för det nu.

Share

att pollinera ideér

Under en eftermiddagspromenad i förra veckan lyssnade jag till en för mig ny podd. Lära från Lärda och ett samtal om samarbete med gästen Patrik Lindenfors.

Där diskussionen och reflektionen i samtalet kom att handla om att vi (mänskligheten) inte nu längre är lika “på” i att sprida våra gener, utan att vi nu ser det som ännu viktigare att sprida våra ideér. Det är ett intressant perspektiv som jag spann vidare på i min egen lilla idéverkstad på hemvägen genom Lill-Jansskogen.

Min lilla idéverkstad levererade en härlig metafor som jag gick och smålog åt i granskogen. En metafor om att då vi sår dessa ideér i varandra som små frön, så är vi även i behov av pollinering för att dessa ideér ska bära frukt/bär/resultat. Och vips – där är jag. Det där biet som ser idén hos dig och sätter ihop den med idén hos en annan. Jag som ett bi som mäklar ideér. Visst ler du också nu – och kanske känner in att du också gör något av detta?

Så skulle jag beskriva detta för maken och han började skratta och berättade om vad som hänt på Fejjan ungefär samtidigt…

Share

vägvisare

jag smakar och känner på det ordet idag.
jag fick det till mig hos Klara under veckan.
jag är en vägvisare och jag hjälper andra människor.
jag tränar på mina styrkor och tar fram synergier dem emellan.
jag tar bort det som äter min energi.
min energi är till för mig och det är jag som tar ansvar för den.
jag bestämmer vad jag använder den till.
ingen kan längre ta den ifrån mig bara genom att de vill på ett omedvetet plan.
det funkar inte längre.
jag bestämmer.

jag är min och andras vägvisare.

Pink St Mary´s Lighthouse

jag tycker att ett sätt att visa en bild på en vägvisare är att visa ett fyrtorn.
just detta foto av fyrtornet Pink St Mary´s Lighthouse är taget av Paul Jackson och du hittar det här.

Inlägg 84/100

Share