ett sätt att läka med hjälp av smärta

Och ibland eller för mig väldigt ofta, så har jag ett behov av att känna mig hållen och trygg nog för att VÅGA bjuda in smärtan. Så sättet ovan fungerar då bäst för mig om jag sett till att “fylla på” mig själv med hållenhet och trygghet för att VÅGA.

Vilka behov har du identifierat hos dig som du behöver fylla på med innan du VÅGAR ta itu med det som smärtar dig eller med det som du kanske undviker?

 

Share

är det så här förändring känns?

  1. att känna många känslor, ofta motsatta, samtidigt – som att du både är upphetsad och astrött, och du är rastlös och vill komma vidare.
  2. att inte ha koll på vilken riktning din kompass pekar åt – för det mesta känns ovant och nytt, inte riktigt som det brukar, och samtidigt är det precis som det brukar kännas, fast nytt, och det enda du vet är att även om du inte vet vart du är på väg eller varför så vet du att du är på väg och att det är det enda du kan göra.
  3. att känna sig ensam, kanske ensammast i världen – för inte ens du fattar vad som händer i dig, så hur ska någon annan kunna förstå dig, och vet du….det är helt ok att alla inte förstår dig, vet dock att det finns personer som förstår dig, sök dig till dem.
  4. att känna att det jag är/gör triggar igång andras tyckanden om mig – när jag växer så ser andra människor oundvikligen det, och de tvingas ta itu med sina bekymmer, men vet du….det är deras bekymmer och inte dina, även om de försöker att lägga skulden på dig, tro dem inte.
  5. att känna sig ansvarig för alla andra – det är verkligen, verkligen helt OK att sätta sig själv först! Ta på dig din egen syrgasmask innan du hjälper någon annan. Ta hand om dig och dina behov först. Det är inte meningen att du är ansvarig för alla andra före dig….det kommer inte att sluta bra för någon.
  6. att känna sig som att spela en roll av en annan, fast inte göra det, bara att rollen är så ny att den ännu inte känns som du – ja, det är jobbigt att bli mer av sig själv, för det är just precis vad det handlar om, att bli mer du och visa det för världen, läskigt för att du inte är van, läskig för att du måste testa live inför andra direkt på studs utan en massa genrep i hemlighet och VET att du är precis som alla andra, ingen annan har heller tränat på sin roll i att vara mer dem.
  7. att göra förändringar utan att märka det förrän i efterhand – vissa steg sker så omedvetet i ditt system redan nu att du först blir medveten om att du sagt nej till saker du tidigare brukade säga ja till, när de inte längre gagnar dig, det här är vad du ska vänja dig vid för det är din framtid.
  8. att fortfarande vara elak mot sig själv – ja, vi är alla livrädda för våra superkrafter, för att visa mer av oss själva för världen, för din inre kritiker får hur mycket arbete som helst om den är det humöret, och försöker ta kontroll på ditt växande, för “du ska ju inte tro att du är något”-den amygdala-snurren är det dags att sluta tro på. Var snäll mot dig själv, du utvecklas även när du inte tror att du gör det.
  9. att med säkerhet veta att även om det känns superläskigt med denna ovissa resa så går det INTE att vända tillbaka – förvandlingen av att bli mer av dig är redan igång och du kan bara dyka djupare in i den resan som tar dig närmre till din passion.
  10. du inser att du är medveten om allt, du är vaken och mitt i livet.

 

Share

tre nivåer av elakhet

Just nu är jag inne i en period i livet av elakhet mot mig själv.

Först så dömer jag mig själv för något.
Sen så dömer jag mig själv för att jag dömer mig för det.
Sen har jag börjat att döma mig själv för att jag dömer mig för det för jag är ju medveten om att jag dömer mig själv så jag borde ju bara kunna sluta upp med det. Eller?

Det känns som att jag ibland fastnat i vinkelvolten för att göra det lite komiskt:

För att ta mig ur vinkelvolten. Vad gör jag?

  • Lyssnar till Tara Brach om self compassion och om att ta sig ur “the trance of unworthiness” (länk till podbean)
  • Skriver om min vinkelvolt både här och i dagboken
  • Pratar med en av mina healers
  • Pratar med min älskade make
  • Sitter nära min vovve absorberar hans lugn
  • Använder mig av Headspace appen och just nu deras meditationer kring Self-esteem
  • Lyssnar till mina spellistor
  • Läser andras texter, gärna Bobs
  • Försöker se mig själv från håll, som om jag vore en fluga på väggen som ser ig själv snurra på i vinkelvolten
  • Mag-andas nära nära makens mage
  • Andas hela vägen ner “dit”
  • Klär mig snyggt och tar på mig smink
  • Fake it til you make it…..

Om du kan känna dig fast i vinkelvolten…vad gör du för att ta dig ur den?

Share

jeansshorts

Söndagsmorgon på Nordic Light Hotell. Frukostbuffe. Maken och jag har firat min födelsedag några dagar i förväg och äter frukost i matsalen.

“- Jag såg just en Victoria Silvstedt look-alike i jeansshorts”, säger maken och ler.

Nyfikna jag scannar lokalen. Finner minst 7 blondiner i jeansshorts och frågar om dem en i taget. Ser till slut look-aliken. Hon ser rädd ut. Uppdragna axlar och ett perfekt yttre. Varenda hårstrå på plats. Vacker. Men rädd.

Ett tjejgäng på fyra äntrar matsalen. De rör sig självsäkert genom buffen och tar plats på ett härligt sätt. Bara genom att vara sig själva. Ingen av dem i jeansshorts. Men en av dem i blå kjol. Hon hade något extra.

Det såg även vår bordsgranne. Som även noterade mig.

Så här är det att leva mitt i livet med maken i vårt tredje äktenskap. Tillåtet, öppet och i bejakande av energier. Inte minst ett delande av våra energier. Och kärleksfullt förstås. Och i vår fantasi bjuder vi gärna in en och annan extra till oss som jag skrivit tidigare om här:
att välja att bjuda in en tredje i vår relation

Share

att läsa en bok i rätt tid

Ibland är det så känner jag. Att jag börjar på en bok, kanske tragglar mig igenom ett kapitel eller två. Låter den ligga bredvid sängen i en hög med andra likadana lästa i ett kapitel eller två.

Så kommer en dag då jag plockar lite i högen. Väljer ut någon av dem och ser om det finns något i boken som resonerar i mig nu. Just detta skedde med “Kosmosdialogerna” häromdagen. Jag hade 2015 (när jag skaffade mig boken) läst det inledande kapitlet och det första av samtalen mellan Kosmos och Anna. Sen bidde det stopp.

Tills jag tidigt i lördags morse plockade upp boken igen. Och har sedan dess i hög fart plöjt alla de återstående 11 samtalen mellan Kosmos och Anna. Läsningen och innehållet har känts så rätt just nu. Här där jag är på min resa.

Kosmosdialogerna handlar just om en dialog mellan Anna och Kosmos. Och Anna som är en rätt envis journalist ställer Kosmos mot väggen och kräver svar på frågor som mänskligheten vill (och tror sig behöva) veta.

Eftersom jag känner Anna så kunde jag höra hennes röst inuti mig när jag läste. Nästan som att jag lyssnade till en ljudbok. Och Kosmos röst blev en av mina inre röster. Som att den kom från mig. En otroligt fin upplevelse och jag har som vanligt en massa hundöron i boken som jag ska dela med er. Så småningom. En favorit nedan….

K (kosmos): Så när jag talar om mod handlar det om att våga stanna i det som är obehagligt och våga använda det som en språngbräda för att ta sig vidare.

A (anna): Alltså om att inte följa impulsen att ta bort detta, utan om att stanna kvar i det jobbiga. De när impulsen är ju jättestark så fort någonting är obehagligt, på vilket sätt som helst; ta bort, ta bort! Och dessutom lever Ami och jag i en tid och i en kultur som är inne på samma spår, i sig: allt är obekvämt, allt som gör ont ska bort. Fort!

K: Ja.

A: Men det är det man får stå emot. Det är det du säger, eller hur? OM man vill veta vad som finns bakom, eller på andra sidan om lidandet.

K: Ja, så är det. Och bakom oss finns jag.

A: Det har jag fattat.

K: Och jag vill poängtera vikten av att försöka förstå sig själv i reaktion till mig. Att våga ställa frågor som: Vad har jag för syfte i världen? Vilket är mitt uppdrag? Varför är jag här, ifall jag plockar bort allt som har med mina roller att göra, som yrkesmänniska eller som mamma eller pappa eller barn, eller vad det nu kan vara för något.

A: Mmm.

K: För någonstans vet vi allihop att vi har en annan roll att anta, också. Och att det är den viktigaste av alla. Att ikläda sig.

A: Ja.

K: Och den rollen är ingen mindre än den som medskapare till det nya universum.

A: Jag vet inte vad jag ska säga.

K: Nej, för det kan ju låta storslaget, kan man tycka.

A: Typ.

K: Men det är det inte för mig. Det är bara fullständigt naturligt och ingenting konstigt. Men för er människor kan det kännas för stort att ta på sig.

Och jag minns ett av mina tidigare inlägg. Ett inlägg där jag skrev om hur jag nu i mitt liv har liksom ett måste att närma mig det jag är rädd för eller känner obehag inför. Att jag vill komma så nära det så att jag ser det i vitögat. Och då använder jag mig av allt mod i mig. Allt som går att uppbringa. 

Share

saker som är lättare sagt än gjort

Det måste vara minst tusen saker som jag känner är lättare sagt än gjort. Vissa saker kräver mycket mer mod än andra. Och andra inget mod alls. Andra saker kräver mer lust än andra. Och några kanske görs just för att inte uppleva olust.

Så häromkvällen fann jag mig själv i ett samtal med en person och inser där och då att vi är så totalt olika i vilka saker som kräver lust eller mod. Och så totalt lika i andra saker. Och att ALDRIG är det skönt att jämföra sig i detta. Även om det ofta sker…i det omedvetna, tills det studsar upp och jag kan få syn på det….men då är stunden borta och jag är på en annan plats…för det går inte snabbt alltid att få syn på det där. Jag skulle behöva “frysa tiden” för alla andra och kunna få fram den där signalen inifrån som hjälper mig att få syn på det där.

Det där att det INTE är hur långt vi kommit på vägen.
Det är INTE undran om du är före eller efter mig.
Det handlar istället om att vi är på OLIKA vägar och de är inte ens jämförbara.
Du är på din resa. Jag på min. Och vad som krävs vid olika tillfällen av oss kring saker som är lättare sagt än gjort är helt olika eller lika.
Det betyder dock ALDRIG att vi är på samma resa. På samma väg. ALDRIG. Det betyder bara att våra vägar korsas. Och där kan det krävas mod av dig och lust av mig i just den korsningen. För du reser med ditt bagage och jag med mitt.

Citatet ovan inte från mig. Vet inte på rak arm vem som ursprungligen myntat det. Gillar det hursomhelst och det passade på pricken in här. Foto av Sandra Arnborg

Share

mitt år här och framåt (från 2017 mot 2018)

Tusen tack från mig till dig som hälsar på här!

Nedan ett par tankar och ord från mig till dig!

Från 2017 mot 2018…

Jag tar avstamp för mitt skrivande.
Mina ord som ska komma.
Från mitt inre. Till dig. Er.
Mina tolkningar. Vändningar. Breddningar.

Av perspektiv, ifrån andras skor.
Av frågor. Av undringar.
Av upplevelser. Av seenden.

Jag tar mitt avstamp här. Från 2017.
Mot 2018.
Genom gammalt mot nytt.
Historien mot framtiden.

De flesta av mina inlägg på bloggen kommer så oerhört spontant och för det mesta med stark kraft till mig. Vissa av inläggen verkar drabba lite hårdare och tyngre för de som läser dem. Som kanske dessa har givit dig en insikt?

  1. Låter du din “gryta”/njutning/kåthet sjuda?
  2. vårt tredje äktenskap…eller tredje “affär”
  3. 14 år utan livmoder
  4. Psoas – mycket mer än en muskel
  5. Välkommen hit min sexlust!
  6. chronos och kairos – två begrepp om tid
  7. 7 verb som kan stärka en relation
  8. Varför dricker du alkohol?
  9. Vad jag lärt mig av Feldenkreislektioner
  10. “Vart är vi på väg?”

Listan ovan är de mest lästa av 2017 års inlägg per den 13 december 2017.

Vad vill du läsa mer av här hos mig under 2018?
Och vad vill du läsa mindre av?

#undrarnyfikentess

 

Som inte heller kan låta bli att dela en text från Universum som jag fick idag:

Tess, soon the new year starts, so now’s a great time to:
1. Wipe the slate clean.
2. Focus upon what you really want.
3. Chart your course.
Or is that a bit old school? Feels tiring? Ugh!
How about an adventurous alternative:
1. Give thanks that your life is exactly as it is.
2. Decide that 2018 will be the happiest year of your life yet.
3. Every day, follow your heart and instincts down new paths.
This will be your year, Tess
  The Universe
You really are READY, Tess. And your clear mission in life is ready for you.
Share

…balls are weak….

En av de personer jag följer på Instagram och garvar en hel del med är @katemareeobrien och häromdagen var det en kompis som jag upplevde behövde lite extra mod skickat till sig så då delade jag denna med henne.

Bildtexten lyder sisåhär (min översättning)

“Dottern i familjen beskrev något modigt som hon hade gjort och sa “it really took balls”.
Pappan i familjen svarade “Älskade vän, det krävdes en vagina. Testiklar är verkligen supersköra. Vaginas är starka”.
Lite senare samma dag pratade vi om orkaner och en av oss fällde en kommentar att alla orkaner och stormar är namngivna efter kvinnor. Pappans svar på det var: “Det är så för att kvinnor är starka, orkaner och stormar behöver starka namn.”

SparaSpara

SparaSpara

Share