är det så här förändring känns?

  1. att känna många känslor, ofta motsatta, samtidigt – som att du både är upphetsad och astrött, och du är rastlös och vill komma vidare.
  2. att inte ha koll på vilken riktning din kompass pekar åt – för det mesta känns ovant och nytt, inte riktigt som det brukar, och samtidigt är det precis som det brukar kännas, fast nytt, och det enda du vet är att även om du inte vet vart du är på väg eller varför så vet du att du är på väg och att det är det enda du kan göra.
  3. att känna sig ensam, kanske ensammast i världen – för inte ens du fattar vad som händer i dig, så hur ska någon annan kunna förstå dig, och vet du….det är helt ok att alla inte förstår dig, vet dock att det finns personer som förstår dig, sök dig till dem.
  4. att känna att det jag är/gör triggar igång andras tyckanden om mig – när jag växer så ser andra människor oundvikligen det, och de tvingas ta itu med sina bekymmer, men vet du….det är deras bekymmer och inte dina, även om de försöker att lägga skulden på dig, tro dem inte.
  5. att känna sig ansvarig för alla andra – det är verkligen, verkligen helt OK att sätta sig själv först! Ta på dig din egen syrgasmask innan du hjälper någon annan. Ta hand om dig och dina behov först. Det är inte meningen att du är ansvarig för alla andra före dig….det kommer inte att sluta bra för någon.
  6. att känna sig som att spela en roll av en annan, fast inte göra det, bara att rollen är så ny att den ännu inte känns som du – ja, det är jobbigt att bli mer av sig själv, för det är just precis vad det handlar om, att bli mer du och visa det för världen, läskigt för att du inte är van, läskig för att du måste testa live inför andra direkt på studs utan en massa genrep i hemlighet och VET att du är precis som alla andra, ingen annan har heller tränat på sin roll i att vara mer dem.
  7. att göra förändringar utan att märka det förrän i efterhand – vissa steg sker så omedvetet i ditt system redan nu att du först blir medveten om att du sagt nej till saker du tidigare brukade säga ja till, när de inte längre gagnar dig, det här är vad du ska vänja dig vid för det är din framtid.
  8. att fortfarande vara elak mot sig själv – ja, vi är alla livrädda för våra superkrafter, för att visa mer av oss själva för världen, för din inre kritiker får hur mycket arbete som helst om den är det humöret, och försöker ta kontroll på ditt växande, för “du ska ju inte tro att du är något”-den amygdala-snurren är det dags att sluta tro på. Var snäll mot dig själv, du utvecklas även när du inte tror att du gör det.
  9. att veta med säkerhet att även om det känns superläskigt med denna ovissa resa så går det INTE att vända tillbaka – förvandlingen av att bli mer av dig är redan igång och du kan bara dyka djupare in i den resan som tar dig närmre till din passion.
  10. du inser att du är medveten om allt, du är vaken och mitt i livet.

 

Share

tre nivåer av elakhet

Just nu är jag inne i en period i livet av elakhet mot mig själv.

Först så dömer jag mig själv för något.
Sen så dömer jag mig själv för att jag dömer mig för det.
Sen har jag börjat att döma mig själv för att jag dömer mig för det för jag är ju medveten om att jag dömer mig själv så jag borde ju bara kunna sluta upp med det. Eller?

Det känns som att jag ibland fastnat i vinkelvolten för att göra det lite komiskt:

För att ta mig ur vinkelvolten. Vad gör jag?

  • Lyssnar till Tara Brach om self compassion och om att ta sig ur “the trance of unworthiness” (länk till podbean)
  • Skriver om min vinkelvolt både här och i dagboken
  • Pratar med en av mina healers
  • Pratar med min älskade make
  • Sitter nära min vovve absorberar hans lugn
  • Använder mig av Headspace appen och just nu deras meditationer kring Self-esteem
  • Lyssnar till mina spellistor
  • Läser andras texter, gärna Bobs
  • Försöker se mig själv från håll, som om jag vore en fluga på väggen som ser ig själv snurra på i vinkelvolten
  • Mag-andas nära nära makens mage
  • Andas hela vägen ner “dit”
  • Klär mig snyggt och tar på mig smink
  • Fake it til you make it…..

Om du kan känna dig fast i vinkelvolten…vad gör du för att ta dig ur den?

Share

jeansshorts

Söndagsmorgon på Nordic Light Hotell. Frukostbuffe. Maken och jag har firat min födelsedag några dagar i förväg och äter frukost i matsalen.

“- Jag såg just en Victoria Silvstedt look-alike i jeansshorts”, säger maken och ler.

Nyfikna jag scannar lokalen. Finner minst 7 blondiner i jeansshorts och frågar om dem en i taget. Ser till slut look-aliken. Hon ser rädd ut. Uppdragna axlar och ett perfekt yttre. Varenda hårstrå på plats. Vacker. Men rädd.

Ett tjejgäng på fyra äntrar matsalen. De rör sig självsäkert genom buffen och tar plats på ett härligt sätt. Bara genom att vara sig själva. Ingen av dem i jeansshorts. Men en av dem i blå kjol. Hon hade något extra.

Det såg även vår bordsgranne. Som även noterade mig.

Så här är det att leva mitt i livet med maken i vårt tredje äktenskap. Tillåtet, öppet och i bejakande av energier. Inte minst ett delande av våra energier. Och kärleksfullt förstås. Och i vår fantasi bjuder vi gärna in en och annan extra till oss som jag skrivit tidigare om här:
att välja att bjuda in en tredje i vår relation

Share

att läsa en bok i rätt tid

Ibland är det så känner jag. Att jag börjar på en bok, kanske tragglar mig igenom ett kapitel eller två. Låter den ligga bredvid sängen i en hög med andra likadana lästa i ett kapitel eller två.

Så kommer en dag då jag plockar lite i högen. Väljer ut någon av dem och ser om det finns något i boken som resonerar i mig nu. Just detta skedde med “Kosmosdialogerna” häromdagen. Jag hade 2015 (när jag skaffade mig boken) läst det inledande kapitlet och det första av samtalen mellan Kosmos och Anna. Sen bidde det stopp.

Tills jag tidigt i lördags morse plockade upp boken igen. Och har sedan dess i hög fart plöjt alla de återstående 11 samtalen mellan Kosmos och Anna. Läsningen och innehållet har känts så rätt just nu. Här där jag är på min resa.

Kosmosdialogerna handlar just om en dialog mellan Anna och Kosmos. Och Anna som är en rätt envis journalist ställer Kosmos mot väggen och kräver svar på frågor som mänskligheten vill (och tror sig behöva) veta.

Eftersom jag känner Anna så kunde jag höra hennes röst inuti mig när jag läste. Nästan som att jag lyssnade till en ljudbok. Och Kosmos röst blev en av mina inre röster. Som att den kom från mig. En otroligt fin upplevelse och jag har som vanligt en massa hundöron i boken som jag ska dela med er. Så småningom. En favorit nedan….

K (kosmos): Så när jag talar om mod handlar det om att våga stanna i det som är obehagligt och våga använda det som en språngbräda för att ta sig vidare.

A (anna): Alltså om att inte följa impulsen att ta bort detta, utan om att stanna kvar i det jobbiga. De när impulsen är ju jättestark så fort någonting är obehagligt, på vilket sätt som helst; ta bort, ta bort! Och dessutom lever Ami och jag i en tid och i en kultur som är inne på samma spår, i sig: allt är obekvämt, allt som gör ont ska bort. Fort!

K: Ja.

A: Men det är det man får stå emot. Det är det du säger, eller hur? OM man vill veta vad som finns bakom, eller på andra sidan om lidandet.

K: Ja, så är det. Och bakom oss finns jag.

A: Det har jag fattat.

K: Och jag vill poängtera vikten av att försöka förstå sig själv i reaktion till mig. Att våga ställa frågor som: Vad har jag för syfte i världen? Vilket är mitt uppdrag? Varför är jag här, ifall jag plockar bort allt som har med mina roller att göra, som yrkesmänniska eller som mamma eller pappa eller barn, eller vad det nu kan vara för något.

A: Mmm.

K: För någonstans vet vi allihop att vi har en annan roll att anta, också. Och att det är den viktigaste av alla. Att ikläda sig.

A: Ja.

K: Och den rollen är ingen mindre än den som medskapare till det nya universum.

A: Jag vet inte vad jag ska säga.

K: Nej, för det kan ju låta storslaget, kan man tycka.

A: Typ.

K: Men det är det inte för mig. Det är bara fullständigt naturligt och ingenting konstigt. Men för er människor kan det kännas för stort att ta på sig.

Och jag minns ett av mina tidigare inlägg. Ett inlägg där jag skrev om hur jag nu i mitt liv har liksom ett måste att närma mig det jag är rädd för eller känner obehag inför. Att jag vill komma så nära det så att jag ser det i vitögat. Och då använder jag mig av allt mod i mig. Allt som går att uppbringa. 

Share

saker som är lättare sagt än gjort

Det måste vara minst tusen saker som jag känner är lättare sagt än gjort. Vissa saker kräver mycket mer mod än andra. Och andra inget mod alls. Andra saker kräver mer lust än andra. Och några kanske görs just för att inte uppleva olust.

Så häromkvällen fann jag mig själv i ett samtal med en person och inser där och då att vi är så totalt olika i vilka saker som kräver lust eller mod. Och så totalt lika i andra saker. Och att ALDRIG är det skönt att jämföra sig i detta. Även om det ofta sker…i det omedvetna, tills det studsar upp och jag kan få syn på det….men då är stunden borta och jag är på en annan plats…för det går inte snabbt alltid att få syn på det där. Jag skulle behöva “frysa tiden” för alla andra och kunna få fram den där signalen inifrån som hjälper mig att få syn på det där.

Det där att det INTE är hur långt vi kommit på vägen.
Det är INTE undran om du är före eller efter mig.
Det handlar istället om att vi är på OLIKA vägar och de är inte ens jämförbara.
Du är på din resa. Jag på min. Och vad som krävs vid olika tillfällen av oss kring saker som är lättare sagt än gjort är helt olika eller lika.
Det betyder dock ALDRIG att vi är på samma resa. På samma väg. ALDRIG. Det betyder bara att våra vägar korsas. Och där kan det krävas mod av dig och lust av mig i just den korsningen. För du reser med ditt bagage och jag med mitt.

Citatet ovan inte från mig. Vet inte på rak arm vem som ursprungligen myntat det. Gillar det hursomhelst och det passade på pricken in här. Foto av Sandra Arnborg

Share

mitt år här och framåt (från 2017 mot 2018)

Tusen tack från mig till dig som hälsar på här!

Nedan ett par tankar och ord från mig till dig!

Från 2017 mot 2018…

Jag tar avstamp för mitt skrivande.
Mina ord som ska komma.
Från mitt inre. Till dig. Er.
Mina tolkningar. Vändningar. Breddningar.

Av perspektiv, ifrån andras skor.
Av frågor. Av undringar.
Av upplevelser. Av seenden.

Jag tar mitt avstamp här. Från 2017.
Mot 2018.
Genom gammalt mot nytt.
Historien mot framtiden.

De flesta av mina inlägg på bloggen kommer så oerhört spontant och för det mesta med stark kraft till mig. Vissa av inläggen verkar drabba lite hårdare och tyngre för de som läser dem. Som kanske dessa har givit dig en insikt?

  1. Låter du din “gryta”/njutning/kåthet sjuda?
  2. vårt tredje äktenskap…eller tredje “affär”
  3. 14 år utan livmoder
  4. Psoas – mycket mer än en muskel
  5. Välkommen hit min sexlust!
  6. chronos och kairos – två begrepp om tid
  7. 7 verb som kan stärka en relation
  8. Varför dricker du alkohol?
  9. Vad jag lärt mig av Feldenkreislektioner
  10. “Vart är vi på väg?”

Listan ovan är de mest lästa av 2017 års inlägg per den 13 december 2017.

Vad vill du läsa mer av här hos mig under 2018?
Och vad vill du läsa mindre av?

#undrarnyfikentess

 

Som inte heller kan låta bli att dela en text från Universum som jag fick idag:

Tess, soon the new year starts, so now’s a great time to:
1. Wipe the slate clean.
2. Focus upon what you really want.
3. Chart your course.
Or is that a bit old school? Feels tiring? Ugh!
How about an adventurous alternative:
1. Give thanks that your life is exactly as it is.
2. Decide that 2018 will be the happiest year of your life yet.
3. Every day, follow your heart and instincts down new paths.
This will be your year, Tess
  The Universe
You really are READY, Tess. And your clear mission in life is ready for you.
Share

…balls are weak….

En av de personer jag följer på Instagram och garvar en hel del med är @katemareeobrien och häromdagen var det en kompis som jag upplevde behövde lite extra mod skickat till sig så då delade jag denna med henne.

Bildtexten lyder sisåhär (min översättning)

“Dottern i familjen beskrev något modigt som hon hade gjort och sa “it really took balls”.
Pappan i familjen svarade “Älskade vän, det krävdes en vagina. Testiklar är verkligen supersköra. Vaginas är starka”.
Lite senare samma dag pratade vi om orkaner och en av oss fällde en kommentar att alla orkaner och stormar är namngivna efter kvinnor. Pappans svar på det var: “Det är så för att kvinnor är starka, orkaner och stormar behöver starka namn.”

SparaSpara

SparaSpara

Share

dags att blotta mig lite till…

Du minns kanske att jag delat med mig av ett kortspel jag spelade med vänner som heter The Confession game? Där det hela går ut på att blotta sig och berätta något som de andra troligen inte vet om dig idag.

Här kommer några av mina svar som jag lovat tidigare och kanske är det så att jag blottar mig för dig i några av dem:

If you were braver, what would you be doing with your life?
Om jag vore modigare, vad jag då skulle göra med mitt liv?
– Jag skulle i så stor utsträckning som möjligt endast göra det som ger mig njutning. Och dit strävar jag varje dag. Njutningen kanske inte är omedelbar, men den får gärna vara både nu och imorgon och sen.

If you had a time machine, which mistake would you go back and correct in your career?
Om jag hade en tidsmaskin, vilket misstag i min karriär skulle jag gå tillbaka och rätta till?
– Den här frågan fick mig att gå loss som hela filmen “Sliding Doors”. Och den spelades upp på min inre bioduk. Om jag skulle ändra något så skulle jag vilja gå tillbaka till min allra första ansökan till universitet då jag glömde att bifoga min arbetserfarenhet, vilket ledde till att mitt första handsval till HR-progammet i Uppsala inte blev en verklighet. Men jag kan undra hur mitt liv skulle blivit. Hade jag spelat rugby? Och HUR hade jag mött min man, älskare och soulmate? Leker med tanken när jag låter min egen Sliding Doors-film utspela sig.

What might your friends be most surprised to learn that you´d love to try professionally?
Vad skulle mina vänner bli mest överraskade av att höra att jag skulle vilja testa professionellt?
– Ja, att överraska mina vänner om något kring mig är inte lätt alls. De är så vana vid att jag gör som jag vill så jag vet faktiskt inte alls. Eller jo, kanske något som skulle gå emot mig som människa. Kanske att jobba med att vara en känslokall person instängd på ett jobb som aldrig handlade om att möta människor.

What part of your body do you worry might put a lover off?
Vilken del av min kropp tror jag kan få en älskare att bli avtänd av?
– En svår fråga som jag å ena sidan tror en sak om och å andra sidan inte vill tro. Så jag svarar mina celluliter i låren och min muskelmassa som minskar. För att det är det som jag skulle vilja ändra på hos mig. Fast jag å andra sidan inte vill för det är ju den jag är. Med alla mina fel och brister. Utan dem skulle jag ju inte vara mig själv.

What do you want more of in your sex life – but have difficulty asking for or finding?
Vad vill jag ha mer av i mitt sexliv – men har svårt att fråga efter eller finna?
– Mitt direkta svar till tjejgänget när vi sågs var “Mer utomhussex”. Och att maken och jag jobbade på att finna stunder och möjligheter till det, men att vi båda (kanske främst jag) vill ha mer. Jag älskar att känna vind, sol, värme, regn direkt mot min hud.
Får mig att känna mig nära jorden och vara en del av den. Och att i det även få ha sex.
Det är riktigt härligt. Om någon skulle få syn på oss då? Ja, då skulle min inre gudinna skratta gott åt upplevelsen.

What do you think your partner most wishes you would be able to change about yourself?
Vad tror jag att min partner mest önskar att jag kunde ändra på mig själv?
– Jag vet att han skulle vilja att jag fick uppleva en fontänorgasm så det vill jag kunna för hans skull. Kan det inte ännu. Och så vet jag också att han vill att jag ska släppa kontrollen. Och de båda hör nog intimt ihop. Och om jag kan släppa kontrollen så släpper jag nog även “gnällandet” om detaljer som kommer ur mig ibland…de gillar han inte heller.

What kind of ideal extra sibling would you have wanted to have?
Vilket idealiskt extrasyskon skulle jag vilja ha haft?
– En tvillingbror som heter Patrik. Och honom har jag mött. På riktigt. På en kurs. Med mörkt lockigt hår och ett fantastiskt smittande skratt.

If you had to redesign the institution of marriage, what would be the rules?
Om jag var tvungen att redesigna äktenskapet som institution, vilka skulle reglerna vara?
– Oj, oj, oj….denna fråga blir för stor för mig att svara på, fast jag första hade tänkt det. Men jag väljer att avstå nu. Kanske bubblar det av svar i dig kring denna?

SparaSpara

SparaSpara

Share