utan ångest inget mod?

Hittade ett utkast i blogginläggs-högen om mod och ångest.
En tanke om att om det inte finns ångest – ja då krävs det liksom inget mod.
Är det så det kan vara?

Om det inte finns någon krock i ditt inre, en liten eftertanke innan, en tvekan, någonting som skulle kunna göra att du inte kommer att göra det du är på väg att göra….ja, utan detta i dig – skulle det behövas mod?

Är ångesten ibland en signal för oss att det är dags att vara modiga?

 


“You have to have anxiety to be courageous. Without anxiety there is no courage.”

Share

…arbetsmiljöfrågor…

Jag läste ett långt och rackarns bra reportage i Magasinet Filter häromveckan. “Sämst i klassen!” . Det fick mig att få ont i magen. Och känna igen mig. Att jag nyligen i flera uppdrag jag haft har sett tecken, tydliga och uppenbara tecken på katastrofala arbetsmiljöer och känt mig så otroligt maktlös för att jag inte har kunnat agera och göra något. Fast det är inte sant. Jag har påvisat vad jag sett. Till de som sitter med ansvar och makt. Att de däremot väljer at gömma sig, eller att inte agera. Det kan jag inte göra något åt. Idag.

Men jag skulle vilja ha det annorlunda. Jag vill arbeta för bättre arbetsmiljö för alla. Och du har väl nu fattat att jag inte avser den fysiska miljön med buller och liknande, utan den där psykiska arbetsmiljön som är så lätt att slippa undan.

Skrämmande lätt faktiskt när jag läst mig igenom hela artikeln. Otäckt skrämmande lätt att som arbetsgivare och organisation låta bli att ta sitt ansvar. För sina medarbetare. Och otroligt fegt. Så jag vill uppmana alla de ledare som jag känner att läsa igenom artikeln ovan (fast ni måste köpa magasinet själva!) och kika gärna i länken nedan för att finna kontakt till att arbeta med arbetsmiljön på nytt sätt. Och om du vill vara modig och djärv i ditt arbete med arbetsmiljön – då är jag gärna med på din resa!


En illustration från Villfarelser får ge er kraft, mod och djärvhet 🙂

PS: Arbetet fortsätter för några av personerna i artikeln genom organisationean Bakom Leendet – Ett nytt sätt att jobba med arbetsmiljö

Share

En väg?

It it pointless trying to know where the way leads.
Think only about your first step.
The rest will come…

– Shams Tabrizi

Denna bild från Rumi i mitt flöde en dag.
En bild som fick mig att reflektera kring två saker.

  1. Att det vi länge och ofta tror att det bara finns en väg. När det i själva verket finns många vägar. Och att den vägen som är rätt för dig inte nödvändigtvis är rätt för mig. När jag och Johanna bilade till Värmland i höstas blev det väldigt tydligt detta med olika vägar då vi vid 3 resor använde tre olika vägar för att komma fram. Och det visade väldigt tydligt på att det finns olika vägar. Inte bara en.
  2. Att vi kan läsa och läsa och läsa böcker. En massa böcker. Exempelvis om fiskning och tro att vi blir fiskeexperter, eller om zen-meditation och att vi blir superbra på det bara genom att läsa. Men det blir ju liksom inte riktigt sant om vi inte även praktiserar det. Genom att det vi läser även blir det vi gör. Eller inte gör. Men vi kan liksom inte INTE göra. Eller inte VARA.

Bilden berättar även för mig att vi genom ett lärande någonstans kan ta ett kliv till till ett nytt lärande och ett nytt och ett nytt. Som att vi levlar upp genom vårt växande och lärande i görande och varande. Av det vi läst.

Share

laddad inför midsommar?

Ja, fast på annat sätt än vanligt kanske. 

Jag vill ställa fler frågor.

Jag vill lyssna mer. 

Jag vill bli berörd. 

Jag vill beröra. 

Jag vill skapa ett lugn och ge dig trygghet att vara dig. 

Jag vill få vara mig. Hela mig. 

Jag vill vara med dig. 

Vill du vara med mig? 


Låt mig fråga dig…Är det sant? Är du säker på det? Hur reagerar du när du tror på den tanken? Vem skulle du vara om du inte trodde på den tanken? 

Share

3 knackningar/påminnelser om rädsla

1. Att vi alla drivs av grundkänslan rädsla tror jag att även du upplevt. Jag har blivit påmind om den under de senaste dagarna. Bland annat i min egen granskning av det jag upplever som hinder i ett av mina nuvarande uppdrag. I den granskningen kunde jag skala av de olika lagren som framträdde när jag kikade på hindret relativt snabbt och enkelt. För att landa i rädslan som jag upplever. Rädslan att inte få komma till mitt fulla uttryck. Rädslan att inte få förtroende att genomföra de interventioner som jag ser att vi behöver. Rädslan att inte räcka till.

2. Sen dök det upp i ett samtal jag lyssnade på med Tara Brach som slog an så mycket i mig att jag nu sitter och transkriberar det hela för att dela även det med er. I samtalet visar Tara tydligt på de olika strategier och metoder att hantera sin rädsla som vi alla besitter. Och dessa är olika och hon pekar skarpt på flera olika. Och jag känner igen flera av dem. Några som jag gör/har. Och några som jag ser att nya kollegor i uppdraget ovan har/gör. Och så ramlade ännu en pollett ner – aha, det är rädslan hos dessa kollegor som är med och skapar hindret.

3. Den sista påminnelsen kom idag när jag återigen lyssnade till mina kollegor i ett annat uppdrag. Och deras upplevelse av de möten vi har haft under maj och juni. Rädsla för hur hantera. Rädsla för hur göra. Rädsla att bli bedömd. Rädsla att inte kunna leverera. Rädslor. Dock aldrig uttalade som rädslor utan fint inlindade i något annat. Som deras sätt att hantera detta. Som om de kanske inte ens själva var medvetna om varifrån det kom. Att det handlar om deras rädsla. Och hur de ska hantera den. Alltid detta HUR…när ska vi slå över till att undersöka orsaken och fråga oss VARFÖR istället?

Så på hojen hem genom Hagaparken lyssnar jag vidare till ett annat samtal med Walter Bruggeman och Krista Tippet. Och där får jag mod att möta mina rädslor. Mod att ta mig an uppgifterna. Mod att ta mig an lämnades av mina strategier. Mod.

För det krävs mycket mod. Så här säger Bruggeman i intervjun.

You know, I wouldn’t choose to use the word strident for myself, but is deliberate on my part when I get to talk to clergy that I do a lot of, to do what I do as boldly as I can to try to model and energize preachers to be bold about what they do. But I think it is the courage that comes from the conviction that you’ve been entrusted with something important. If you do it that way rather than it being a self-announcement, the accent is on the message and not the messenger. It doesn’t need to be strident in an alienating kind of way.

Precis som i Star Trek – to go boldly where no man has gone before.
Att vara djärv. Till och med djärv. Djärv och modig. För att jag har en visshet att jag har en viktig pusselbit att dela med mig av.

Vidare säger Krista och Bruggeman så här tillsammans:

I think there are a lot of people who are not broadly famous who, in their own local circumstance, do transformative things. Which are those good life-giving disruptive forces.

Yes, that is it! I am a life-giving disruptive force. 
En livgivande störande/söndrande/splittrande/upplösande kraft.

Och så idag när jag öppnade min Pinterest – ligger denna bilden överst och säger se hit – så här kan det se ut! Så, ja, jag kikar, är inte helt övertygad, men det finns något i den….vad ser du?

Skärmavbild 2016-06-08 kl. 20.18.32

PS: Och sen, en dag efteråt, kommer detta meddelande till mig:

Sometimes, when you’re feeling your lowest, Tess, the real you is summoned.

And you understand, maybe for the first time ever, how grand you are, because you discover that vulnerable doesn’t mean powerless, scared doesn’t mean lacking in beauty, and uncertainty doesn’t mean that you’re lost.

These realizations alone will set you on a journey that will take you far beyond what you used to think of as extraordinary.

There is always a bright side,
The Universe

PS. Don’t disguise your tears, Tess, don’t hide your sadness, don’t be afraid to find out who you really are. Because in those fleeting moments you’ll summon such beauty and strength that, in no time at all, you’ll fully grasp exactly why you’re so gossiped about here in the unseen.

Share

värka eller verka? – Mod del 6

Häromdagen fick jag mig en käftsmäll av tvivlets röst. Och det var en intressant upplevelse. Att få den. Att se den. Att skriva om den. Att betrakta den. Att få kommentarer om den. Att få hjälp att se den ur olika perspektiv. Inte bara intressant utan precis vad som behövdes. För oss alla tror jag.

I de många kommentarerna/perspektiven/insikterna som kom till mig var det några som studsade ut, resonerade i mitt inre och som nu funnits med mig i skogen där de formulerats och vill ut.

Titeln på inlägget idag bär namnet Värka eller Verka? – Mod del 6.
För de hänger rejält ihop. Det visade både Kajsa och Sara. Och för mig är redskapet/verktyget däremellan Mod.

Föreställ dig att du är i en verksamhet/företag/organisation eller liknande och det riktigt värker i dig när du är där. Det stretar emot i dig att gå dit, eller det är tungt inför varje möte med någon där, eller något annat som värker i dig som du kanske börjar upptäcka. Att då se att det finns ett annat sätt. Ett sett där värk kan bytas ut till verk. Det kräver troligtvis någon form av insikt. Och för att sedan ta steget att förändra värken och släppa taget om den för att istället verka kräver verktyget Mod. Och det vet jag att du har gott om. När du har tagit steget i att släppa taget om värken, då finns det vägar för dig som öppnas där du kan verka. Verka i verksamheter och på ett sätt som ger dig kraft. Verka i det som är dina livsuppgifter. Är du tveksam? Prova bara att byta ut vokalen ä mot e. Lätt som en plätt!

Och så påminde Kajsa mig också om glasögon-perspektivet. Att jag nog den dagen med tvivlet tagit på mig ett par gamla glasögon helt enkelt. Och att det var ju helt fel styrka på dem. Skönt. Att landa i det perspektivet. Att byta ut vilka glasögon jag väljer att se på världen i.

Från Facebook blev det också många kommentarer och insikter.  Sandra som skriver “Men då tänker jag såhär att det är helt naturligt att såna tankar kommer! Det är ju nästan konstigt om man aldrig känner så.”
Jag svarar: “Ja, så är det säkert. För många. För mig var det så länge sen. Som en jobbig och samtidigt skön påminnelse.”
Jane skriver så här: “Du är inte ensam. Tankarna kommer ibland som liten företagare. På ett sätt är de bra då en får stanna upp och reflektera lite. Som att köra bil, växla ner för att stanna och tanka, för att sedan gasa och växla upp igen.”

Sen ett nytt perspektiv från Susann: ” Vi har ju pågående röster på flera dimensioner. Jag tkr det låter som ännu ett uppvaknande bara. Konsten i upplysning om det är så man vill kalla det,  är att hålla om sig själv o låta dom där stormarna passera oavsett vad dom sveper förbi med, o betrakta dom. Det låter som du klarade av den övningen galant ändå. Dessutom är vi ett, så jag är övertygad om att i en sån utmanande situation att du i detta fall “tog över” ngn annans tvivel…?? Coolt skrivet!
Mitt svar: “Åh, tack för det perspektivet och förnyelsen – känns nu som att jag “gjorde” ett jobb åt oss alla❤️?”

Och så Dominics röst som jag hör när han skriver så här: “Tvivl. För mig en av markeringar för horisonten. Ibland luras medvetandet på perspektiv … inåt upplevs som utåt, utåt som inåt. Sällan står blicken som förmåga i rampljuset. Vem är det som tittar? Vad är tittandets källa? Tvivl brukar visar upp där min identitet krackelerar. Om jag glömmer allt jag har varit, kan jag ändå vara mig själv? Fragade Paulo Coelho. Ledar tvivl till varande, som du så fint belyser, Tess? Låt oss tvivla då. Sårbart blir världen större.  <3″

Och jag landar i kärlek och ett växande.
Mitt lärande. Mitt växande. I min sårbarhet.


Mod del 6 – klar och här finner du tidigare delar:
Mod del 5
Mod del 4
Mod del 3
Mod del 2
Mod del 1

Share

är modiga chefer detsamma som modiga ledare?

Den frågan dyker upp i min skalle när jag läser denna text av Johannes Hansen om hur fega chefer får utbrända medarbetare. 

I min tankevärld är det fortfarande ett stort gap mellan en chef och en ledare. Med tur så finns det båda inom samma person. Men sällan. Alldeles för sällan.

Att leda är att agera, att vara autentisk, att leda sig själv.

Att vara chef är en titel, en titel som signalerar att det finns olika nivåer. Över och under. Chef och underställd.

Och om en chef ska bli eller vara en ledare krävs mycket mer än MOD. Även om det är en bra start…men det räcker inte på långa vägar att lämna fegheten och kliva in i modet. Det är ett arbete in i dig själv som tar tid.

Tillbaka till Johannes text – jo, jag instämmer i att det finns en korrelation mellan fega chefer och utbrända medarbetare. Och vill samtidigt säga att ingen av dem är offer. Alla ska ha en så bra utgångspunkt som möjligt så att det vare sig kan bli fegt eller utbrändhet. I detta hjälper eller stjälper så klart de normer, den struktur och framförallt den kultur som finns runtom dessa människor.

Se till att omge dig med bästa möjliga – för din egen skull!

photo-1453974336165-b5c58464f1edPhoto cred to Oscar Keys, Unsplash

Share

Stam och Stad

Läste en artikel. En artikel som Kerstin delade på FB och som jag dök ner i på tunnelbaneresan idag. Ja, den skrevs med anledning eller intention att förklara Köln, Kalmar, Kungsan…men det var inte i det resonemanget som jag kände intresset eller att jag ville tänka mer kring detta.

Det var ur perspektivet att kika på kulturen utifrån Stam och Stad som det klang till i mig.  Jag har nedan ett par utdrag ifrån källan SVD.

 

…..Med detta sagt skulle nyårsövergreppen och rapporterade motsvarigheter i Sverige kunna relateras till den motsättning mellan Stam och Stad som beskrivits och analyserats alltifrån 1300-talshistorikern Ibn Khaldun till 1900-talssociologen Ernest Gellner. Stammens kultur handlar om kollektiv sammanhållning och vedergällning, medan stadens kultur handlar om individer som lever under en rättsordning med lagar och domstolar. Stamkulturen ser på staden (och mer allmänt världen utanför gruppen) som antingen ett hot eller ett byte. Stadskulturen ser på motsvarande sätt stammen som ett objekt för civilisering och pacificering.

Stamkulturen avvisar den typ av abstrakt centralmakt som stadskulturen innebär. I stället skyddar man sig mot andra stammar genom en vedergällningsetik som innebär att den som angriper en enskild medlem kommer att få hela gruppen efter sig, och att man kommer att hålla inte bara den enskilde angriparen utan hela hans grupp ansvarig. Därigenom tvingar man andra grupper att övervaka sina egna medlemmar för att förhindra kollektiv vedergällning. Det är så en hederskultur uppkommer, där individens val görs till gruppens angelägenhet.

Stamkulturer har förekommit överallt. Det fornnordiska ättsamhället utgjorde till exempel en stamkultur med släktfejder och blodshämnd. Motsättningen mellan stamkultur och stadskultur avgjordes i Västeuropa genom uppkomsten av kungamakt och nationalstater och genom att stadens kultur blev statens kultur. Kungamakten erkände bara undersåtar, inte stammar. På sikt kunde staten demokratiseras, kungamakten avvecklas och undersåtarna bli medborgare. Motsvarande utveckling har inte ägt rum i flertalet av Mellanösterns länder.

Stamtänkandet är ingen källa till vare sig stabila stater eller universellt människovärde. För dem som följer stamtänkandets normer saknar individer egenvärde och världen utanför den egna gruppen uppfattas som ett byte att ta för sig av. Kvinnor ses inte sällan som en del av detta byte.

I Köln, Hamburg och Stockholm utmanas stadens och statens rättsordning av grupper som, oavsett deras skiftande etnicitet, förefaller omfatta just stamtänkandets normer. I vetskap om att man inte riskerar stamkulturens vedergällning och i avsaknad av lojalitet mot det omgivande samhället ser man sig fri att behandla oskyddade kvinnor som byten. Det mest bekymmersamma med denna utveckling är kanske den liberala medborgargemenskapens undfallenhet.

En långtgående kulturrelativism har medfört en sorts förvärvad stupiditet, som gör att man hellre söker förtiga kulturrelaterade problem och låtsas som om de inte finns än att åtgärda dem. Alternativt skuldbelägger man sig själv, för att slippa ta i den besvärliga konflikten med Den Andre.

Vare sig det handlar om sexuellt rovdjursbeteende mot enskilda kvinnor eller organiserad stenkastning mot polis, brandkår och ambulans i förorten, så anas den gamla konfrontationen mellan stam och stad, mellan kollektivet som gör vad det vill och lagen som ska gälla för alla. Om vi menar allvar med alla högstämda bekännelser till mänskliga rättigheter, så kan vi inte ställa oss neutrala i denna konfrontation. Stamkrigarna har ingen framtid och ska ingen framtid ha i en rättsstat.

Om du nu bortser från det som artikelförfattaren skriver om det sexuella rovdjursbeteendet mot enskilda kvinnor och lite annat. Ser du det som också framträder – Stam och Stad. Är du medveten om dig själv och när du tillhör Stam eller Stad? Är du alltid det ena eller det andra? Eller en blandning?
Stammen på idrotten? Stammen på jobbet? Staden i din uppfattning av dig själv?

Vågar du syna dig själv och ärligt kika på vad som kommer fram? Om dig själv? Att acceptera den känslan som kommer med detta och sedan välja HUR gå vidare?

Väljer du Stam i tron att det är det ENDA sättet att få tillhörighet? Är det människans behov av att få tillhöra som speglas i Stamkulturen?

Fler frågor bubblar i mig, så de får fortsätta bubbla – nu avslutar jag detta inlägg.

Share

Tom Waits och barn och inspiration

Häromdagen läste jag om Tom Waits och hur hans liv ändrades när han observerade sitt liv sedan han blev pappa, och framförallt hur hans syn på kreativitet ändrades när han observerade hur de lekte och var i sina liv.

Det är något med barn och mod. De har liksom inte lärt sig att man måste vara modig. De bara är sig själva och klarar sig bra utan att bry sig om mod. Detsamma gäller för kreativitet. Barn stressar inte om sin kreativitet, och de tävlar oftast inte med sig själva. De bara huserar sin inspiration, bekymmerslöst och villkorslöst.

Tom Waits inser här att han har agerat precis motsatsen när han har skapat. Att han har varit “lost in the cult of artistic suffering“, men att han kallade lidandet med ett annat namn: Engagemang. Så när han ser sina barn leka får han insikten att det som han som en låtskrivare gör är att göra smycken och juveler för människors tankar och insidor. “Music is nothing more than decoration for the imagination.” Och den insikten öppnade upp för Tom Waits så att låtskrivandet inte blev smärtsamt framöver.

 

inspirationHur är DU med din inspiration och kreativitet?
Jag försöker, precis som ovan beskrivit med barnen, tänka och vara i att det finns inspiration i överflöd.
Och för det mesta ser jag den överallt. Och när den kommer till mig har jag egentligen bara två skyldigheter – att vara öppen för att ta emot den och att göra något med den. Och i det där kreativa görandet kan det vara så att det är just att slänga den vidare till någon annan. Eller att faktiskt vara med inspirationen och se hur den vill transformeras igenom mig. Kanske i ett kreativt görande som ett blogginlägg som detta, eller som en doodle, eller som en ide att undersöka, eller som det där suget att åka till keramikverkstaden och skapa i lera.

När det blir den där matchningen mellan inspirationen som knackar på och min nyfikenhet, ja då finns det hur mycket som helst av de båda och livet är verkligen bekymmerslöst och villkorslöst.

Share

Big Magic by Elizabeth Gilbert

Yep, just finished reading Big Magic – Creative Living Beyond Fear by the fearless Elizabeth Gilbert. (Enter a give-away for the book here!) And as my habit goes here are a few notes and quotes from the book.


“Do you have the courage to bring forth the treasures that are hidden within you?
The universe buries strange jewels inside us all, and then stands back to see if we can find them. The hunt to uncover those jewels – that is creative living. The courage to go on that hunt in the first place – that´s what separates a mundane existence from a more enchanted one. “
– As I this morning read about research that again had confirmed the importance of a “good” experience of school (you´ll find it in Swedish here) my first thought today was that we have to put every effort into enabling all and everyone to be curious and brave enough to go on that hunt. Help someone by showing up and do that thing that makes them put a marble in their jar so that you earn their trust.

You do not need a permission slip from the principal´s office to live a creative life. Or if you worry that you need a permission slip – THERE, I just gave it to you. I just wrote it on the back of an old shopping list. Consider yourself fully accredited. Now go make something. “

IMG_4044.JPG

 

“It matters/It matters not. 
Build space in your head for this paradox. Build as mush space as you can. Build even more space. You will need it. And then go deep within that space – as far in as you can possibly go – and make absolutely whatever you want to make. It´s nobody´s business but your own.”
Sending shivers down my spine, and arms, and legs. And then back up again. To my neck. And doing swirls from side to side. This is so true for me. I realize just now that this might be where people misunderstand me och believe that they don´t understand me. Because I have this really deep within me and feel that I have had it in my “program” since I was born. That I can see the paradox. That I can be with both sides. That there is no universal truth. Even that these two sides might not be the points of opposite. That the line that they now appear on, but in different directions, is actually a continuum. And the paradoxes in themselves are attached to invisible other continuums running in very different directions. Like a big network. And all that matters to you are you and what you do. Not what others believe.
I would like to encourage us all to really build space for these paradoxes in ourselves. The world would become a different place.

network

“Marcus Aurelius writes to himself: Do what nature demands. Get a move on – if you have it in you – and don´t worry whether anyone will give you credit for it. And don´t go expecting Plato´s Republic; be satisfied with even the smallest progress, and treat the outcome of it all as unimportant.”
– The second-century Roman emperor reassures to himself that it is ok not to be Plato. Yes of course it is ok. Just keep momentum. So true way back then and still true today. And I also really like the part of treating the outcome as unimportant. There is more in that I need to ponder upon it for a while longer before I can find what it tickles within me. I just feel the tickling at this point.

“The work wants to be made, and it wants to be made through you”

“The outcome cannot matter. Fierce trust asks you to stand strong within this truth: You are worthy, dear one, regardless of the outcome. You will keep making your work, regardless of the outcome. You will keep sharing your work, regardless of the outcome. You were born to create, regardless of the outcome. You will never lose trust in the creative process, even when you don´t understand the outcome.”
– Tickling again. Tickling at my curiosity and at my fear. What would I put out there? What work apart from the one I am already putting out? Is there something else inside me that I need to bring forward to the world?
What are you not showing, doing, putting out there? Do you know? And what is it that stops us from doing it?


 

These are some of the highlights that came to me while reading. And now I have put them out for you along with some of my reflections. And if this tickles something within you or not is not for me to value och judge. If it happens it happens.

Thank you for reading!

Share