saker som är lättare sagt än gjort

Det måste vara minst tusen saker som jag känner är lättare sagt än gjort. Vissa saker kräver mycket mer mod än andra. Och andra inget mod alls. Andra saker kräver mer lust än andra. Och några kanske görs just för att inte uppleva olust.

Så häromkvällen fann jag mig själv i ett samtal med en person och inser där och då att vi är så totalt olika i vilka saker som kräver lust eller mod. Och så totalt lika i andra saker. Och att ALDRIG är det skönt att jämföra sig i detta. Även om det ofta sker…i det omedvetna, tills det studsar upp och jag kan få syn på det….men då är stunden borta och jag är på en annan plats…för det går inte snabbt alltid att få syn på det där. Jag skulle behöva “frysa tiden” för alla andra och kunna få fram den där signalen inifrån som hjälper mig att få syn på det där.

Det där att det INTE är hur långt vi kommit på vägen.
Det är INTE undran om du är före eller efter mig.
Det handlar istället om att vi är på OLIKA vägar och de är inte ens jämförbara.
Du är på din resa. Jag på min. Och vad som krävs vid olika tillfällen av oss kring saker som är lättare sagt än gjort är helt olika eller lika.
Det betyder dock ALDRIG att vi är på samma resa. På samma väg. ALDRIG. Det betyder bara att våra vägar korsas. Och där kan det krävas mod av dig och lust av mig i just den korsningen. För du reser med ditt bagage och jag med mitt.

Citatet ovan inte från mig. Vet inte på rak arm vem som ursprungligen myntat det. Gillar det hursomhelst och det passade på pricken in här. Foto av Sandra Arnborg

Share

mitt år här och framåt (från 2017 mot 2018)

Tusen tack från mig till dig som hälsar på här!

Nedan ett par tankar och ord från mig till dig!

Från 2017 mot 2018…

Jag tar avstamp för mitt skrivande.
Mina ord som ska komma.
Från mitt inre. Till dig. Er.
Mina tolkningar. Vändningar. Breddningar.

Av perspektiv, ifrån andras skor.
Av frågor. Av undringar.
Av upplevelser. Av seenden.

Jag tar mitt avstamp här. Från 2017.
Mot 2018.
Genom gammalt mot nytt.
Historien mot framtiden.

De flesta av mina inlägg på bloggen kommer så oerhört spontant och för det mesta med stark kraft till mig. Vissa av inläggen verkar drabba lite hårdare och tyngre för de som läser dem. Som kanske dessa har givit dig en insikt?

  1. Låter du din “gryta”/njutning/kåthet sjuda?
  2. vårt tredje äktenskap…eller tredje “affär”
  3. 14 år utan livmoder
  4. Psoas – mycket mer än en muskel
  5. Välkommen hit min sexlust!
  6. chronos och kairos – två begrepp om tid
  7. 7 verb som kan stärka en relation
  8. Varför dricker du alkohol?
  9. Vad jag lärt mig av Feldenkreislektioner
  10. “Vart är vi på väg?”

Listan ovan är de mest lästa av 2017 års inlägg per den 13 december 2017.

Vad vill du läsa mer av här hos mig under 2018?
Och vad vill du läsa mindre av?

#undrarnyfikentess

 

Som inte heller kan låta bli att dela en text från Universum som jag fick idag:

Tess, soon the new year starts, so now’s a great time to:
1. Wipe the slate clean.
2. Focus upon what you really want.
3. Chart your course.
Or is that a bit old school? Feels tiring? Ugh!
How about an adventurous alternative:
1. Give thanks that your life is exactly as it is.
2. Decide that 2018 will be the happiest year of your life yet.
3. Every day, follow your heart and instincts down new paths.
This will be your year, Tess
  The Universe
You really are READY, Tess. And your clear mission in life is ready for you.
Share

…balls are weak….

En av de personer jag följer på Instagram och garvar en hel del med är @katemareeobrien och häromdagen var det en kompis som jag upplevde behövde lite extra mod skickat till sig så då delade jag denna med henne.

Bildtexten lyder sisåhär (min översättning)

“Dottern i familjen beskrev något modigt som hon hade gjort och sa “it really took balls”.
Pappan i familjen svarade “Älskade vän, det krävdes en vagina. Testiklar är verkligen supersköra. Vaginas är starka”.
Lite senare samma dag pratade vi om orkaner och en av oss fällde en kommentar att alla orkaner och stormar är namngivna efter kvinnor. Pappans svar på det var: “Det är så för att kvinnor är starka, orkaner och stormar behöver starka namn.”

SparaSpara

SparaSpara

Share

dags att blotta mig lite till…

Du minns kanske att jag delat med mig av ett kortspel jag spelade med vänner som heter The Confession game? Där det hela går ut på att blotta sig och berätta något som de andra troligen inte vet om dig idag.

Här kommer några av mina svar som jag lovat tidigare och kanske är det så att jag blottar mig för dig i några av dem:

If you were braver, what would you be doing with your life?
Om jag vore modigare, vad jag då skulle göra med mitt liv?
– Jag skulle i så stor utsträckning som möjligt endast göra det som ger mig njutning. Och dit strävar jag varje dag. Njutningen kanske inte är omedelbar, men den får gärna vara både nu och imorgon och sen.

If you had a time machine, which mistake would you go back and correct in your career?
Om jag hade en tidsmaskin, vilket misstag i min karriär skulle jag gå tillbaka och rätta till?
– Den här frågan fick mig att gå loss som hela filmen “Sliding Doors”. Och den spelades upp på min inre bioduk. Om jag skulle ändra något så skulle jag vilja gå tillbaka till min allra första ansökan till universitet då jag glömde att bifoga min arbetserfarenhet, vilket ledde till att mitt första handsval till HR-progammet i Uppsala inte blev en verklighet. Men jag kan undra hur mitt liv skulle blivit. Hade jag spelat rugby? Och HUR hade jag mött min man, älskare och soulmate? Leker med tanken när jag låter min egen Sliding Doors-film utspela sig.

What might your friends be most surprised to learn that you´d love to try professionally?
Vad skulle mina vänner bli mest överraskade av att höra att jag skulle vilja testa professionellt?
– Ja, att överraska mina vänner om något kring mig är inte lätt alls. De är så vana vid att jag gör som jag vill så jag vet faktiskt inte alls. Eller jo, kanske något som skulle gå emot mig som människa. Kanske att jobba med att vara en känslokall person instängd på ett jobb som aldrig handlade om att möta människor.

What part of your body do you worry might put a lover off?
Vilken del av min kropp tror jag kan få en älskare att bli avtänd av?
– En svår fråga som jag å ena sidan tror en sak om och å andra sidan inte vill tro. Så jag svarar mina celluliter i låren och min muskelmassa som minskar. För att det är det som jag skulle vilja ändra på hos mig. Fast jag å andra sidan inte vill för det är ju den jag är. Med alla mina fel och brister. Utan dem skulle jag ju inte vara mig själv.

What do you want more of in your sex life – but have difficulty asking for or finding?
Vad vill jag ha mer av i mitt sexliv – men har svårt att fråga efter eller finna?
– Mitt direkta svar till tjejgänget när vi sågs var “Mer utomhussex”. Och att maken och jag jobbade på att finna stunder och möjligheter till det, men att vi båda (kanske främst jag) vill ha mer. Jag älskar att känna vind, sol, värme, regn direkt mot min hud.
Får mig att känna mig nära jorden och vara en del av den. Och att i det även få ha sex.
Det är riktigt härligt. Om någon skulle få syn på oss då? Ja, då skulle min inre gudinna skratta gott åt upplevelsen.

What do you think your partner most wishes you would be able to change about yourself?
Vad tror jag att min partner mest önskar att jag kunde ändra på mig själv?
– Jag vet att han skulle vilja att jag fick uppleva en fontänorgasm så det vill jag kunna för hans skull. Kan det inte ännu. Och så vet jag också att han vill att jag ska släppa kontrollen. Och de båda hör nog intimt ihop. Och om jag kan släppa kontrollen så släpper jag nog även “gnällandet” om detaljer som kommer ur mig ibland…de gillar han inte heller.

What kind of ideal extra sibling would you have wanted to have?
Vilket idealiskt extrasyskon skulle jag vilja ha haft?
– En tvillingbror som heter Patrik. Och honom har jag mött. På riktigt. På en kurs. Med mörkt lockigt hår och ett fantastiskt smittande skratt.

If you had to redesign the institution of marriage, what would be the rules?
Om jag var tvungen att redesigna äktenskapet som institution, vilka skulle reglerna vara?
– Oj, oj, oj….denna fråga blir för stor för mig att svara på, fast jag första hade tänkt det. Men jag väljer att avstå nu. Kanske bubblar det av svar i dig kring denna?

SparaSpara

SparaSpara

Share

utan ångest inget mod?

Hittade ett utkast i blogginläggs-högen om mod och ångest.
En tanke om att om det inte finns ångest – ja då krävs det liksom inget mod.
Är det så det kan vara?

Om det inte finns någon krock i ditt inre, en liten eftertanke innan, en tvekan, någonting som skulle kunna göra att du inte kommer att göra det du är på väg att göra….ja, utan detta i dig – skulle det behövas mod?

Är ångesten ibland en signal för oss att det är dags att vara modiga?

 


“You have to have anxiety to be courageous. Without anxiety there is no courage.”

Share

…arbetsmiljöfrågor…

Jag läste ett långt och rackarns bra reportage i Magasinet Filter häromveckan. “Sämst i klassen!” . Det fick mig att få ont i magen. Och känna igen mig. Att jag nyligen i flera uppdrag jag haft har sett tecken, tydliga och uppenbara tecken på katastrofala arbetsmiljöer och känt mig så otroligt maktlös för att jag inte har kunnat agera och göra något. Fast det är inte sant. Jag har påvisat vad jag sett. Till de som sitter med ansvar och makt. Att de däremot väljer at gömma sig, eller att inte agera. Det kan jag inte göra något åt. Idag.

Men jag skulle vilja ha det annorlunda. Jag vill arbeta för bättre arbetsmiljö för alla. Och du har väl nu fattat att jag inte avser den fysiska miljön med buller och liknande, utan den där psykiska arbetsmiljön som är så lätt att slippa undan.

Skrämmande lätt faktiskt när jag läst mig igenom hela artikeln. Otäckt skrämmande lätt att som arbetsgivare och organisation låta bli att ta sitt ansvar. För sina medarbetare. Och otroligt fegt. Så jag vill uppmana alla de ledare som jag känner att läsa igenom artikeln ovan (fast ni måste köpa magasinet själva!) och kika gärna i länken nedan för att finna kontakt till att arbeta med arbetsmiljön på nytt sätt. Och om du vill vara modig och djärv i ditt arbete med arbetsmiljön – då är jag gärna med på din resa!


En illustration från Villfarelser får ge er kraft, mod och djärvhet 🙂

PS: Arbetet fortsätter för några av personerna i artikeln genom organisationean Bakom Leendet – Ett nytt sätt att jobba med arbetsmiljö

Share

En väg?

It it pointless trying to know where the way leads.
Think only about your first step.
The rest will come…

– Shams Tabrizi

Denna bild från Rumi i mitt flöde en dag.
En bild som fick mig att reflektera kring två saker.

  1. Att det vi länge och ofta tror att det bara finns en väg. När det i själva verket finns många vägar. Och att den vägen som är rätt för dig inte nödvändigtvis är rätt för mig. När jag och Johanna bilade till Värmland i höstas blev det väldigt tydligt detta med olika vägar då vi vid 3 resor använde tre olika vägar för att komma fram. Och det visade väldigt tydligt på att det finns olika vägar. Inte bara en.
  2. Att vi kan läsa och läsa och läsa böcker. En massa böcker. Exempelvis om fiskning och tro att vi blir fiskeexperter, eller om zen-meditation och att vi blir superbra på det bara genom att läsa. Men det blir ju liksom inte riktigt sant om vi inte även praktiserar det. Genom att det vi läser även blir det vi gör. Eller inte gör. Men vi kan liksom inte INTE göra. Eller inte VARA.

Bilden berättar även för mig att vi genom ett lärande någonstans kan ta ett kliv till till ett nytt lärande och ett nytt och ett nytt. Som att vi levlar upp genom vårt växande och lärande i görande och varande. Av det vi läst.

Share

laddad inför midsommar?

Ja, fast på annat sätt än vanligt kanske. 

Jag vill ställa fler frågor.

Jag vill lyssna mer. 

Jag vill bli berörd. 

Jag vill beröra. 

Jag vill skapa ett lugn och ge dig trygghet att vara dig. 

Jag vill få vara mig. Hela mig. 

Jag vill vara med dig. 

Vill du vara med mig? 


Låt mig fråga dig…Är det sant? Är du säker på det? Hur reagerar du när du tror på den tanken? Vem skulle du vara om du inte trodde på den tanken? 

Share

3 knackningar/påminnelser om rädsla

1. Att vi alla drivs av grundkänslan rädsla tror jag att även du upplevt. Jag har blivit påmind om den under de senaste dagarna. Bland annat i min egen granskning av det jag upplever som hinder i ett av mina nuvarande uppdrag. I den granskningen kunde jag skala av de olika lagren som framträdde när jag kikade på hindret relativt snabbt och enkelt. För att landa i rädslan som jag upplever. Rädslan att inte få komma till mitt fulla uttryck. Rädslan att inte få förtroende att genomföra de interventioner som jag ser att vi behöver. Rädslan att inte räcka till.

2. Sen dök det upp i ett samtal jag lyssnade på med Tara Brach som slog an så mycket i mig att jag nu sitter och transkriberar det hela för att dela även det med er. I samtalet visar Tara tydligt på de olika strategier och metoder att hantera sin rädsla som vi alla besitter. Och dessa är olika och hon pekar skarpt på flera olika. Och jag känner igen flera av dem. Några som jag gör/har. Och några som jag ser att nya kollegor i uppdraget ovan har/gör. Och så ramlade ännu en pollett ner – aha, det är rädslan hos dessa kollegor som är med och skapar hindret.

3. Den sista påminnelsen kom idag när jag återigen lyssnade till mina kollegor i ett annat uppdrag. Och deras upplevelse av de möten vi har haft under maj och juni. Rädsla för hur hantera. Rädsla för hur göra. Rädsla att bli bedömd. Rädsla att inte kunna leverera. Rädslor. Dock aldrig uttalade som rädslor utan fint inlindade i något annat. Som deras sätt att hantera detta. Som om de kanske inte ens själva var medvetna om varifrån det kom. Att det handlar om deras rädsla. Och hur de ska hantera den. Alltid detta HUR…när ska vi slå över till att undersöka orsaken och fråga oss VARFÖR istället?

Så på hojen hem genom Hagaparken lyssnar jag vidare till ett annat samtal med Walter Bruggeman och Krista Tippet. Och där får jag mod att möta mina rädslor. Mod att ta mig an uppgifterna. Mod att ta mig an lämnades av mina strategier. Mod.

För det krävs mycket mod. Så här säger Bruggeman i intervjun.

You know, I wouldn’t choose to use the word strident for myself, but is deliberate on my part when I get to talk to clergy that I do a lot of, to do what I do as boldly as I can to try to model and energize preachers to be bold about what they do. But I think it is the courage that comes from the conviction that you’ve been entrusted with something important. If you do it that way rather than it being a self-announcement, the accent is on the message and not the messenger. It doesn’t need to be strident in an alienating kind of way.

Precis som i Star Trek – to go boldly where no man has gone before.
Att vara djärv. Till och med djärv. Djärv och modig. För att jag har en visshet att jag har en viktig pusselbit att dela med mig av.

Vidare säger Krista och Bruggeman så här tillsammans:

I think there are a lot of people who are not broadly famous who, in their own local circumstance, do transformative things. Which are those good life-giving disruptive forces.

Yes, that is it! I am a life-giving disruptive force. 
En livgivande störande/söndrande/splittrande/upplösande kraft.

Och så idag när jag öppnade min Pinterest – ligger denna bilden överst och säger se hit – så här kan det se ut! Så, ja, jag kikar, är inte helt övertygad, men det finns något i den….vad ser du?

Skärmavbild 2016-06-08 kl. 20.18.32

PS: Och sen, en dag efteråt, kommer detta meddelande till mig:

Sometimes, when you’re feeling your lowest, Tess, the real you is summoned.

And you understand, maybe for the first time ever, how grand you are, because you discover that vulnerable doesn’t mean powerless, scared doesn’t mean lacking in beauty, and uncertainty doesn’t mean that you’re lost.

These realizations alone will set you on a journey that will take you far beyond what you used to think of as extraordinary.

There is always a bright side,
The Universe

PS. Don’t disguise your tears, Tess, don’t hide your sadness, don’t be afraid to find out who you really are. Because in those fleeting moments you’ll summon such beauty and strength that, in no time at all, you’ll fully grasp exactly why you’re so gossiped about here in the unseen.

Share

värka eller verka? – Mod del 6

Häromdagen fick jag mig en käftsmäll av tvivlets röst. Och det var en intressant upplevelse. Att få den. Att se den. Att skriva om den. Att betrakta den. Att få kommentarer om den. Att få hjälp att se den ur olika perspektiv. Inte bara intressant utan precis vad som behövdes. För oss alla tror jag.

I de många kommentarerna/perspektiven/insikterna som kom till mig var det några som studsade ut, resonerade i mitt inre och som nu funnits med mig i skogen där de formulerats och vill ut.

Titeln på inlägget idag bär namnet Värka eller Verka? – Mod del 6.
För de hänger rejält ihop. Det visade både Kajsa och Sara. Och för mig är redskapet/verktyget däremellan Mod.

Föreställ dig att du är i en verksamhet/företag/organisation eller liknande och det riktigt värker i dig när du är där. Det stretar emot i dig att gå dit, eller det är tungt inför varje möte med någon där, eller något annat som värker i dig som du kanske börjar upptäcka. Att då se att det finns ett annat sätt. Ett sett där värk kan bytas ut till verk. Det kräver troligtvis någon form av insikt. Och för att sedan ta steget att förändra värken och släppa taget om den för att istället verka kräver verktyget Mod. Och det vet jag att du har gott om. När du har tagit steget i att släppa taget om värken, då finns det vägar för dig som öppnas där du kan verka. Verka i verksamheter och på ett sätt som ger dig kraft. Verka i det som är dina livsuppgifter. Är du tveksam? Prova bara att byta ut vokalen ä mot e. Lätt som en plätt!

Och så påminde Kajsa mig också om glasögon-perspektivet. Att jag nog den dagen med tvivlet tagit på mig ett par gamla glasögon helt enkelt. Och att det var ju helt fel styrka på dem. Skönt. Att landa i det perspektivet. Att byta ut vilka glasögon jag väljer att se på världen i.

Från Facebook blev det också många kommentarer och insikter.  Sandra som skriver “Men då tänker jag såhär att det är helt naturligt att såna tankar kommer! Det är ju nästan konstigt om man aldrig känner så.”
Jag svarar: “Ja, så är det säkert. För många. För mig var det så länge sen. Som en jobbig och samtidigt skön påminnelse.”
Jane skriver så här: “Du är inte ensam. Tankarna kommer ibland som liten företagare. På ett sätt är de bra då en får stanna upp och reflektera lite. Som att köra bil, växla ner för att stanna och tanka, för att sedan gasa och växla upp igen.”

Sen ett nytt perspektiv från Susann: ” Vi har ju pågående röster på flera dimensioner. Jag tkr det låter som ännu ett uppvaknande bara. Konsten i upplysning om det är så man vill kalla det,  är att hålla om sig själv o låta dom där stormarna passera oavsett vad dom sveper förbi med, o betrakta dom. Det låter som du klarade av den övningen galant ändå. Dessutom är vi ett, så jag är övertygad om att i en sån utmanande situation att du i detta fall “tog över” ngn annans tvivel…?? Coolt skrivet!
Mitt svar: “Åh, tack för det perspektivet och förnyelsen – känns nu som att jag “gjorde” ett jobb åt oss alla❤️?”

Och så Dominics röst som jag hör när han skriver så här: “Tvivl. För mig en av markeringar för horisonten. Ibland luras medvetandet på perspektiv … inåt upplevs som utåt, utåt som inåt. Sällan står blicken som förmåga i rampljuset. Vem är det som tittar? Vad är tittandets källa? Tvivl brukar visar upp där min identitet krackelerar. Om jag glömmer allt jag har varit, kan jag ändå vara mig själv? Fragade Paulo Coelho. Ledar tvivl till varande, som du så fint belyser, Tess? Låt oss tvivla då. Sårbart blir världen större.  <3″

Och jag landar i kärlek och ett växande.
Mitt lärande. Mitt växande. I min sårbarhet.


Mod del 6 – klar och här finner du tidigare delar:
Mod del 5
Mod del 4
Mod del 3
Mod del 2
Mod del 1

Share