Finna sig…måste man verkligen det?

Skriven på ett sätt som passar mina tankar, min rörelse och mina reflektioner just nu här i maj månad 2019. Boken jag just läst ut. Finna sig av Agnes Lidbeck. Hennes debutroman. Jag vill rekommendera den till dig som kan se tillbaka på sitt liv, till dig som vill ha en inblick i ditt framtida liv. Som mor, maka, kvinna, individ, del i en tvåsamhet, del i en familj. Läs. Och tusen tack till Åsa som jag fick boken av. Och till Jeanette som valde bort boken, vilket bidrog till att jag lockades ta den när Åsa erbjöd oss. Tack!

Boken slog till redan på första sidan…och fortsatte att beröra mig. SPOILER-ALERT…sluta läsa nu om du vill läsa boken genast. I annat fall fortsätt gärna att läsa vidare.

Tidigare tog Anna på sig kläder som skulle få Jens att vilja ta dem av henne så att hon skulle kunna få säga nej så att han skulle kunna vända det till ett ja.

När kvinnan blir mamma byts måttenheten för hennes värde från den som anger attraktionskraft, till den som anger kroppens hållbarhet. Moderskapet kan liknas vid att bära vissa religiöst kodade klädesplagg. Köttet blir anonymt, lämpat för annat än åtrå. Mamman ska inte vara en individ som – i kraft av sina unika proportioner; midjemått mot nagellängd – går att särskilja från andra.
Därför ska hon inte längre kallas vid namn eller vid någon onomatopoetisk liknelse. Hon ska istället, liksom alla verktyg, benämnas utifrån funktion.

Maken, älskaren och älskarinnan förutsätter varandra. Anna behöver Jens för att vara älskarinna till Ivan, på samma sätt som hon behövde sina barn för att vara mamma. För att Ivan ska ge tillfredsställelse måste Jens a) finnas och b) hållas i okunskap. Det är denna spänning som leder till smärta, det är smärtan som definierar njutningen. Skälet är att en drift som ageras i öppenhet blir meningslös.

Eftersom Jens blivit lycklig och därmed mer attraktiv, tycker Anna att Ivan är förutsägbar. Alltså tänker Anna att hon ska lämna Jens, för då kommer hon att få Ivans fulla uppmärksamhet. Hon tror att hans fulla uppmärksamhet kommer att vara mer intressant än hans delade uppmärksamhet. Ivan i sin tur pressar Anna att lämna Jens så att de ska få vara tillsammans. Skälet är att han inte orkar med henne. Han är trött och upptagen, …… Han har inte längre tid att fylla dagarna med att önska, med att längta. Han utgår från att en mer etablerad form skulle göra relationen mindre krävande, att Anna skulle ta mindre av hans tid som ett permanent inslag i vardagen.
Eniga i att Jens ska lämnas, är Anna och Ivan dock oeniga om när lämnandet ska ske. De är överens om att det måste bli så snart som möjligt. Men de hittar aldrig rätt tid. Båda skyller detta på Anna. Anna säger att hon tvivlar, för att få Ivan att övertyga henne. Ivan säger att Anna tvivlar, för att slippa ta ansvar för sina egna tvivel.

Känner du igen dig?
Eller är det bara jag som kan se mitt mönster i de autopiloter som Anna drar. Nåväl, jag känner igen mig. Både i tankar, reflektioner och mönster. Vissa delar mycket mer än andra.

Passande nog mitt i allt detta så går jag nu en kurs i Relationsmedvetenhet, 5 tisdagskvällar, i maj månad. En kurs som leds av Rosario Rojas. Gå den du med om du får möjlighet. Den ger mig en extra dimension, fler perspektiv, ett lugn, jag känner mig inte ensam om mina tankar kring relationer och att de är svåra att förstå varje dag, varje stund. Jag känner mig mer och mer kompetent tack vare allt i mitt liv som berikar mig.

Även då jag just nu tvivlar på min förmåga till självreglering. Inser att jag har lång väg att träna på mina fyra balanspunkter i relationen. Med mig och med andra. Arbete i varje stund. Med ett tillägg av medkänsla till mig själv. Och ett tillägg av nyfikenhet snarare än ett dömande när jag gång på gång “trillar dit” till min autopilot som så gärna tar över och leder mig rakt in i bekräftelse-bias-träsket varje dag.

Jag viskar till mig själv att jag redan känner till denna vägen, låt oss ta en mindre stig. Kanske välja the scenic route….kom, vi vågar tillsammans.

living my life
bilden från en vinterdag för ett par år sedan…
Share

elakheten som kanske dödar relationen

En underbar fredag igår. Möten med R och senare med J. Insikter. Sol. Gemenskap. Djup.

Och så hör jag mig själv berätta för J hur jag fastnat i ett mönster av elakhet. Elakhet som långsamt dödar relationen till min älskade. Jag sitter på första parkett och ser allt ske framför mig. Ser mig själv återskapa mönstret om och om igen. Så här….

Exempel 1

Vi pratar och är oense. Kanske jag känner mig oense redan från starten till och med. Av en annan tidigare händelse som jag tar med mig in och adderar till denna. Jag noterar hur makens “bägare är full och snart kommer rinna över“. Stannar jag då upp och ger medkänsla till oss båda för att det inte är värt att vara oense om just detta? Nej, då tar jag fram ännu “en vattendroppe som definitivt får bägaren att rinna över“. Så skönt att få känna lite känslor av ilska och sorg….nej, det tycker jag verkligen inte, men ibland dras jag dit som om de vore en magnet. Istället för att vända mig ifrån detta mönster och välja en ny väg. Och det jobbigaste av allt är att jag ser allt detta ske som om jag vore en fluga om satt på väggen. Jag ser allt ske, samtidigt som jag är mitt i det. Och jag gör inte ett jota för att ändra något.
Kraschlandning rakt in i relationens mitt för att “döda” den.

Exempel 2

Vi är i ett samtal som handlar om en “fakta“. Maken vill prata om bara “fakta“. Men för mig är den djupt förknippad med “känslor“. Jag får svårt att förklara varför jag känner dessa och varför jag behöver ha dem med. Jag känner mig ifrågasatt som Tess för att jag vill och behöver ta med känslorna in i samtalet. Men det skulle ju bara handla om “fakta” tycker maken. Jag vet säger jag, och jag “känner” så här när vi pratar om “faktan” så det behöver jag ta med in i samtalet. Att du alltid ska “känna” så mycket säger maken och min “identitet” får sig en rejäl smäll. Inte längre bara mina “känslor” som inte får en plats i samtalet – får jag ens en plats att vara med i vår relation längre nu när min “identitet” får sig en smäll?
Även detta mönster kan jag se utifrån och från att vara mitt i det. Och även här har vi båda svårt att ändra vårt beteende och vi ramlar som vanligt in i samma gamla mönster.
Kraschlandning igen rakt in i relationens mitt för att “döda” något.

Skenet bedrar?

Ja, i alla fall på bilden bredvid….då hade vi haft en sån där stund av att vara oense och vi pratade inte med varandra på “rätt nivå”, gamla mönster drog oss ner in i relationens avgrund. Vi pratade knappt alls med varandra efter bilresan norrut. Uppförde oss som vanligt i andras sällskap, men en iskyla oss emellan som satt i ett dygn.

Ändra mönstren

Att ändra dessa mönster som vi sitter fast i är lättare sagt än gjort. Min tillit just nu till att vi klarar av att ändra är hög. Min tillit till att vi kommer att ta flera små steg i “rätt riktning” är även den hög. Min tillit finns till att vi även kommer att ta steg i “fel riktning”och till att vi även kommer att få ett par bakslag. I den stora helhetsbilden är min tillit till att vi klarar av att ändra mönstren den som slår högst.

Våra första små steg som vi har tagit till idag är främst två. Ett av dem är att vi blivit medvetna om när vi hamnar i våra gamla mönster. Även om vi idag ännu inte där och då raskt kan byta håll och lämna dem. Det andra steget vi tagit är att vi nu vid ett par tillfällen samtalat på en slags meta-nivå om just dess mönster och att vi behöver lära om hur vi ska vara oense framöver. För ense om allt kommer vi nog aldrig att vara, det är inte vår melodi.

Ett annat steg som jag har tagit är att förstå vad som ligger bakom mitt agerande när jag mot allt förnuft ändå slänger in en droppe till så att bägaren rinner över.
Jag är rädd för att vara i det tomrum som finns bortom känslorna. I det tomrum som är som ett stort svart hål. Då går jag hellre igång och söker rätt på ilska hos mig eller annan för då kan jag i alla fall “slippa” tomrummet. Som ett sätt att byta ut en känsla mot en annan som jag skrev om på Instagram häromveckan.

PS: Tillagt måndag den 19 november….

“It’s not necessarily a bad thing to fight. There are plenty of strong yet volatile couples, colleagues and friends. But certain lines should not be crossed, and it’s important to repair. To do that, you need to validate the other person’s feelings and appreciate that he or she experiences things differently than you do.

What most people don’t realize is that you’re not actually fighting about money or commitment or who does the housework. What you’re really fighting about is feeling a lack of affection, respect, power…or some combination of three.”

Orden ovan är kloka Ester Perels och jag lånar dem gärna om och om igen. Hon är så klockren och går direkt på “pudelns kärna”. Den där kärnan som visar sig vara precis därför som mönstret för mig återupprepas.

Share

Livet som MIN skola

What are the patterns in your life? Lessons are repeated until learned.

Jag har de senaste dagarna omringats/påmints från höger och vänster om att jag har undvikit att lära mig en massor.
Jag ser att mönster finns i mitt liv.
Jag ser att saker/händelser/känslor upprepas gång på gång.
Och jag känner mig idag handfallen om exakt vad det är som ska framträda och visa mig vad jag behöver lära mig i mitt LÄRANDE och VÄXANDE.

För att lära mig av och i mitt liv behöver jag hjälp.
Just nu har jag ställt frågan till kloka människor i mitt liv om de vill vara med i coaching cirklar med mig. Ett koncept från MIT – Presencing Institute.
Och jag håller tummarna nu för fullt.
För nu är det dags att synliggöra så mycket som möjligt.
Att se min BIGGER PICTURE.

Mina påminnelser?
Life is a classroom
Vem är VENUS?
Nyhetsbrev från Kajsa 
“What interacts with what and how” – intervju m Carlo Rovelli

samt
att läsa alla mina inlägg från förra året
att läsa mina ord i min dagbok
att läsa igenom citat och uttryck jag sparat som bilder i mobilen
att höra mig själv berätta för en annan om något

Share