elakheten som kanske dödar relationen

En underbar fredag igår. Möten med R och senare med J. Insikter. Sol. Gemenskap. Djup.

Och så hör jag mig själv berätta för J hur jag fastnat i ett mönster av elakhet. Elakhet som långsamt dödar relationen till min älskade. Jag sitter på första parkett och ser allt ske framför mig. Ser mig själv återskapa mönstret om och om igen. Så här….

Exempel 1

Vi pratar och är oense. Kanske jag känner mig oense redan från starten till och med. Av en annan tidigare händelse som jag tar med mig in och adderar till denna. Jag noterar hur makens “bägare är full och snart kommer rinna över“. Stannar jag då upp och ger medkänsla till oss båda för att det inte är värt att vara oense om just detta? Nej, då tar jag fram ännu “en vattendroppe som definitivt får bägaren att rinna över“. Så skönt att få känna lite känslor av ilska och sorg….nej, det tycker jag verkligen inte, men ibland dras jag dit som om de vore en magnet. Istället för att vända mig ifrån detta mönster och välja en ny väg. Och det jobbigaste av allt är att jag ser allt detta ske som om jag vore en fluga om satt på väggen. Jag ser allt ske, samtidigt som jag är mitt i det. Och jag gör inte ett jota för att ändra något.
Kraschlandning rakt in i relationens mitt för att “döda” den.

Exempel 2

Vi är i ett samtal som handlar om en “fakta“. Maken vill prata om bara “fakta“. Men för mig är den djupt förknippad med “känslor“. Jag får svårt att förklara varför jag känner dessa och varför jag behöver ha dem med. Jag känner mig ifrågasatt som Tess för att jag vill och behöver ta med känslorna in i samtalet. Men det skulle ju bara handla om “fakta” tycker maken. Jag vet säger jag, och jag “känner” så här när vi pratar om “faktan” så det behöver jag ta med in i samtalet. Att du alltid ska “känna” så mycket säger maken och min “identitet” får sig en rejäl smäll. Inte längre bara mina “känslor” som inte får en plats i samtalet – får jag ens en plats att vara med i vår relation längre nu när min “identitet” får sig en smäll?
Även detta mönster kan jag se utifrån och från att vara mitt i det. Och även här har vi båda svårt att ändra vårt beteende och vi ramlar som vanligt in i samma gamla mönster.
Kraschlandning igen rakt in i relationens mitt för att “döda” något.

Skenet bedrar?

Ja, i alla fall på bilden bredvid….då hade vi haft en sån där stund av att vara oense och vi pratade inte med varandra på “rätt nivå”, gamla mönster drog oss ner in i relationens avgrund. Vi pratade knappt alls med varandra efter bilresan norrut. Uppförde oss som vanligt i andras sällskap, men en iskyla oss emellan som satt i ett dygn.

Ändra mönstren

Att ändra dessa mönster som vi sitter fast i är lättare sagt än gjort. Min tillit just nu till att vi klarar av att ändra är hög. Min tillit till att vi kommer att ta flera små steg i “rätt riktning” är även den hög. Min tillit finns till att vi även kommer att ta steg i “fel riktning”och till att vi även kommer att få ett par bakslag. I den stora helhetsbilden är min tillit till att vi klarar av att ändra mönstren den som slår högst.

Våra första små steg som vi har tagit till idag är främst två. Ett av dem är att vi blivit medvetna om när vi hamnar i våra gamla mönster. Även om vi idag ännu inte där och då raskt kan byta håll och lämna dem. Det andra steget vi tagit är att vi nu vid ett par tillfällen samtalat på en slags meta-nivå om just dess mönster och att vi behöver lära om hur vi ska vara oense framöver. För ense om allt kommer vi nog aldrig att vara, det är inte vår melodi.

Ett annat steg som jag har tagit är att förstå vad som ligger bakom mitt agerande när jag mot allt förnuft ändå slänger in en droppe till så att bägaren rinner över.
Jag är rädd för att vara i det tomrum som finns bortom känslorna. I det tomrum som är som ett stort svart hål. Då går jag hellre igång och söker rätt på ilska hos mig eller annan för då kan jag i alla fall “slippa” tomrummet. Som ett sätt att byta ut en känsla mot en annan som jag skrev om på Instagram häromveckan.

PS: Tillagt måndag den 19 november….

“It’s not necessarily a bad thing to fight. There are plenty of strong yet volatile couples, colleagues and friends. But certain lines should not be crossed, and it’s important to repair. To do that, you need to validate the other person’s feelings and appreciate that he or she experiences things differently than you do.

What most people don’t realize is that you’re not actually fighting about money or commitment or who does the housework. What you’re really fighting about is feeling a lack of affection, respect, power…or some combination of three.”

Orden ovan är kloka Ester Perels och jag lånar dem gärna om och om igen. Hon är så klockren och går direkt på “pudelns kärna”. Den där kärnan som visar sig vara precis därför som mönstret för mig återupprepas.

Share

Finfin kommentar och nytt perspektiv

Jag fick en sån fin och klok kommentar via twitter:

@tessmabon nu när jag läste ditt inlägg tolkade jag det som att det handlade om motstånd som det klassiska, “jobbiga” scenariot?

För mig är motstånd en progressiv spegling. Något som jag önskar mig. Som när jag fick motstånd från dig under vår coaching.

Däremot när en stöter på “motstånd” som i t ex stängda dörrar, det – för mig – är andra människors rädslor, eller handlar om hur samhället generellt fungerar. Det är inte ett motstånd mot mig. (Även om det såklart kan kännas så!) Men då får en lita på sitt självvärde/känsla och tänka I´m too good to be govern by fear of dumb people.

Och det var en kommentar på mitt inlägg om just motstånd och vad som händer i mig. Såsom kommentaren ovan syftar till att det är skillnad varifrån motståndet kommer/har sitt ursprung och även vad det riktas mot.

Och då – i den dagen jag beskrev. Där var jag mitt i allt. Upplevde ett eget inre motstånd + ett eget inre motstånd till förändring hos/inuti kollega + ett riktat motstånd mot mig (här ska inte DU komma och berätta). Trippelcheck på den när jag med hjälp av Twitter fick syn på varifrån och vilken riktning den tar.

Och att det kan vara tillräckligt jobbigt att klara av två av dem och när det blir fler än två…ja, då kanske jag inte räcker till…ibland. Räcker till att behålla min nyfikenhet.

Och så “pingade” Sandra mig på denna…påminnelse om att fortsätta vara nyfiken utan att döma. Särskilt oss själva!

Kan du idag försöka vara nyfiket utforskande och i det så klart lyssnande utan en färdig bild av hur det ska vara…?

Share

motstånd i alla former – vad gör det med mig?

Det är i motstånd av alla sorter jag oftare och oftare finner mig i. Och i nyfikenheten i vad som händer i mig och i den andra när jag nyfiket utforskar det här motståndet och dess kanske otäcka grepp om mig. Ett grepp som är läskigt och som vill sparka på mig. Och samtidigt ett grepp som lugnt håller mig kvar så att jag kan nyttja tillfället att utforska vad som sker.

Jag mötte motstånd idag. Igen. Ingen överraskning. Mer motstånd kommer imorgon och dan efter det förstås. Och på hemvägen efter mycket motstånd lyssnar jag på Mary Karr som säger följande:

And if in those moments of terror or judgment of other people or of myself or thinking I know things I don’t know — I mean, when I first got sober I had this sort of — Virgil, this kind of spiritual guide through the hell of early sobriety who would say to me — when I would tell her something I was afraid of, she would say, “What is your source of information?” And 99 percent of the time it was, “I thought it up.”

I had all kinds of magical thinking. And so I think, for me, the process of trying to become curious in those moments of real discomfort about what’s going on, it doesn’t always free you from suffering, per se. But I don’t know.

Tack för den direkta bekräftelsen!

Processen att försöka vara nyfiken i de ögonblick då det är som jobbigast, att då vara nyfiken och öppen till vad som händer. 

Wow! Wow! Wow!

Processen att försöka vara nyfiken i de ögonblick då det är som jobbigast, att då vara nyfiken och öppen till vad som händer. 

Idag lyssnar jag vidare på fortsättningen av Marys samtal.

Och en gång till:

Processen att försöka vara nyfiken i de ögonblick då det är som jobbigast, att då vara nyfiken och öppen till vad som händer. 

Hoppas att du har förstått!

Share

mitt inre motstånd

Häromdagen skrev jag ett inlägg om det kanske var så att det bakom varje motstånd fanns krossade drömmar. Och så skrev jag ett annat inlägg på Linkedin om huruvida jag skulle stanna kvar i ett uppdrag eller ej.

Så när jag får ett av mina mail ifrån Universum…tror du att jag blir förvånad längre av deras innehåll? Nej, helt rätt. De förvånar mig sällan.

Skulle det vara lika roligt ifall du aldrig slutade skratta? Om det aldrig fanns några moln? Om du aldrig blev utmanad? Om du aldrig var ensam? Om du aldrig fick höra hela sanningen även när den gör ont? Om du alltid visste vad som skulle hända, vad skulle du göra och var skulle du åka?

Eller hur,
Universum

PS. Låt dig njuta av det tysta, njut av mysterierna och välkomna hela sanningen.

Jag upplever ett inre motstånd starkt i vissa dagar och det är genom att vara i det motståndet och den frustration som gör mig starkare. Som är en av de vägar som leder till växande och lärande. Även om det är så j-a tungt, jobbbigt, utmanande, energikrävande, mm, mm, så landar jag mer och mer i att det är en oundviklig väg att ta för mig. Att det är precis varför jag är här. För att ta mig igenom motstånd och bjuda mig själv och andra på det. Samt att bjuda på en hel del frustration. På köpet.

Får jag bjuda dig motstånd?

16121839409_0fb177e8ec_z

Share

bakom varje motstånd finns en krossad dröm (?)

Ett påstående jag hörde igår.

Bakom varje motstånd finns en krossad dröm.

Det var i en intervju på Prolead-podden där Sofie Wiklund intervjuas om sitt uppdrag som en av Sveriges yngsta rektorer och hennes bok: Den tredje striden – och den sista med mig själv, som detta påstående sades.

Jag vet inte heller om det är sant, såsom  även Sofie uttrycker sin ovisshet om sanningshalten i det. Samtidigt kan jag inte låta bli att använda det perspektivet på mina upplevelser de senaste dagarna och det motstånd som jag bjudits på.
Jag kan ana vilka sorters krossade drömmar som finns där bakom.
Och jag kan även ana vilken rädsla som finns
när någon har varit med om en krossad dröm.
Ana är dock allt jag kan, veta kan jag inte.
Antalet sanningar är många.
Och vilken bild av verkligheten som används av de personer som jag möter vet jag inte. Är det en bild som är fast som en kognitiv formatering, där allt som inte är välsignat av etablissemanget (som hen tillhör) är helt oförståbart och passar verkligen inte in med sin pusselbit. Eller är bilden av verkligheten en öppen bild för att samskapa en gemensam bild tillsammans, där flera sanningar får plats?

Där även krossade drömmar, motstånd och samförstånd ges utrymme?

I wish.

 

Share