osynligt för ögat

“What is essential is invisible to the eye,” som Antoine de Saint-Exupéry skrev i boken den lille Prinsen.

Det som är väsentligt är osynligt för ögat.

Hur väljer du att se på världen runt dig?
Hur väljer du att tro att du, just du kan skapa den själv?
Är en som gjord av modell-lera? Eller är den skapad i betong?
Din värld – hur ser du på den?
Och är det så att du verkligen missar det väsentliga som är osynligt för ditt öga?
Eller i alla fall osynligt så länge du väljer att låta annat skymma sikten?
Annat som till exempel

  1. en “färdig bild” av hur det nog är?
  2. jag vet att jag har rätt?
  3. det där kan jag ju inte förändra!
  4. min egen rädsla av att behöva förändra…

Så när Navid Modiri berättar att om en person som tror att hen inte alls kan påverka (nu är det ju så här) och därmed är övertygad om att världen är skapad i betong, och berättar vad som är den personens värsta mardröm, som just är att möta en annan person som verkligen är övertygad om att hen kan medskapa sin värld i modell-lera. Vilken krock jag då fick syn på. En krock utan dess like. Mellan mig och en kollega som jag nu ser på detta vis.

Eller mellan en värld av betong

https://www.flickr.com/photos/liftarn/16512920825/
Concrete – Staffan Vilcans – Flickr

och en värld av modell lera…..

https://www.flickr.com/photos/mightyb/4381043580/
Anderson and Play-Doh – Flickr
Share

vad är det bästa som kan hända?

Jag skriver under på denna debattartikel av Navid Modiri“Vi behöver inte mer debatt – vi behöver lära oss att lyssna.” Fast jag tror att vi egentligen bara behöver påminna och träna på lyssnandet. Inte att vi måste lära oss att lyssna. Det vet jag att vi alla kan.

Det han beskriver är att de nuvarande normerna, systemen, strukturerna (- ja, vad ska vi kalla det? Jag tror att ni vet vad jag menar ) inte tillåter ett samtal. Allt byggs upp för att polarisera och skapa vi och dom. För att visa svart och vitt. För att det bara kan vara si eller så. Inte både ock.

Du kan ju inte både ha kakan och äta upp den. Jo, det tror jag. Om jag äter upp kakan i mindre bitar så har jag den kvar fysiskt utanför kroppen längre. Och när jag till slut har ätit upp hela kakan. Ja, då har jag kvar mina minnen av den. Och då har jag både kakan och har ätit upp den.

Men nu är det väl kanske inte ett samtal om kakor som får politiker att lyssna och ta ett första steg till att utveckla politiken och demokratin genom samtals-kultur och i mina förhoppningar även en tänkande miljö.
Och min fråga som triggar mig just nu: Är det verkligen politiker som ska/kan utveckla politiken och demokratin idag?
Det jag bromsas av är min föreställning om att de sitter alldeles för fast i rådande omständigheter och “köper” kanske inte allt som är där. Men förstår inte att det finns något annat möjligt system/ny rådande omständighet som kan gälla istället. Bara vi provar. Provprata, provtänk och prova på riktigt.

Vad är det bästa som skulle kunna hända?

Share