Therese Tess Mabon

Förändringsledare, Expanderare, Maximerare och Coach

Tag: on being (Page 1 of 3)

Handen på hjärtat – när var du sur senast?

Jag har tidigare skrivit om en podcast jag lyssnat till som är ett samtal om kärlek och relationer. Ett samtal mellan Krista Tippet och Alain de Botton som gäst.

Och här kommer ett utdrag ur det samtalet – en del/ ett fenomen som handlar just om att sura och tjura – som Alain de Botton fascineras av.
(Mina ord och mina tolkningar, förstärkningar blandas med Alains ord i stycket nedan)

———————————————————————————————

Alain menar att när du ser någon i en sådan situation (någon som surar och tjurar) så ser du också rakt in problemet med de romantiska illusionerna.
För det är ju så att vi inte sitter och tjurar och är sura över vem som helst.

Vi surar ju bara över/mot människor som vi tycker borde förstå oss, men som inte har förstått oss. Och det tycker vi förstås är helt oförlåtligt att de inte förstår oss.
De om någon borde ju förstå oss. 

Vilket också innebär att när vi älskar någon och de älskar oss så blir vi så otroligt stötta och kränkta när saker går fel.

För vi utgår från det antagande som styr oss mest i ett förhållande, antagandet att det är denna personen som är med mig i förhållandet borde veta exakt vad som finns i mitt sinne utan att jag helst ska behöva berätta.
Och om det är så att jag måste berätta för dig…ja, men då älskar du ju inte mig. Eller hur?

Du har säkert varit i en situation där du rusar in i badrummet och smäller igen dörren, varpå din älskade frågar dig:

Hur är det? Är något fel?

Och du kanske svarar: Mmmm – eller Nej. 

Och tycker samtidigt att den du älskar borde ju kunna läsa genom badrumsdörren rakt in i ditt hjärta och din själ vad som är på tok och veta varför du är arg/upprörd/ledsen.

Och just det här antagandet, att den du älskar ska kunna veta exakt vad du är/tänker/vill, är ett sånt otroligt stort krav och en begäran som inte går att uppnå. Nånsin.

Du ser säkert ofta att det här händer hos barn.
Och du uppför dig precis som ett litet barn i en sån här situation.
Barn tror ju att deras föräldrar kan läsa deras tankar.
Det tar dem en lång stund innan de inser att det enda sätt en annan person kan veta vad dem egentligen tänker är gen om att de berättar. Med ord. Barn lär sig detta.

Och sen glömmer vi bort allt detta när vi hamnar i ett kärleksförhållande…

Vi säger ju ofta till barn att de måste berätta för oss, att de måste använda ord för att beskriva hur de känner sig.

Att vi alltid måste ”kommunicera” – och att vi har en övertro på att vi alltid klarar av det. Klarar av att säga precis som det är. Rösten stockar sig hellre i halsen än säger orden som behöver sägas där och då.

Vi är oftast inte heller direkt generösa mot oss själva eller någon vi älskar när vi inte alltid klarar av det, att säga exakt vad som behöva sägas, eller brister på något vis i vår kommunikation.

 

Alain berättar vidare:
Och sen den här galna idén att sann kärlek skulle vara detsamma som att intuitivt förstå en annan person. Så jag blir galen när människor säger saker som ”Jag har träffat någon jag är förälskad i. Och det bästa är att hen förstår mig exakt utan att jag behöver berätta hur jag känner.” Så då tänker jag (samtidigt som larmklockor ringer inombords) ”Ok, lycka till med det, men om ni blir tillsammans i ett förhållande så kommer det där inte att kunna fortsätta i evighet”. 

Ingen kan intuitivt (genom tankeläsning och läsande av känsloyttringar) förstå en annan människa i alla dess delar och alla dess tankar. 

 

Nej, jag förstår dig inte alltid. Långt därifrån.
Jag vill vara med dig oavsett.
Och jag strävar efter att förstå mig före dig.
Det är ett av de verktyg jag använder för att
verka och värka i vår relation.
Puss till dig min make <3

Att arbeta med (och för) sin kärlek

Att arbeta med sin kärleksrelation. Att inte tro att den är fast i ett spår och inte kan utvecklas. Att arbeta med sin egen kärlek. Att utveckla den. Det är viktigt.
Viktigt att inse. Viktigt att agera och jobba för den.

Alain de Botton säger bland annat så här i ett samtal med Krista Tippet:

En av de snällaste sakerna vi kan göra för någon vi älskar är ibland att se dem som ett barn. Inte för att infantilisera dem och göra dem mindre vetande, eller att de inte skulle förstå saker, utan som när vi som en vuxen person agerar generöst mot ett barn på det sätt som vi tolkar deras uppträdande.

Om ett barn säger på hemvägen ”Jag hatar dig” så reagerar du nog först med att tänka: ok, det där är nog inte riktigt sant. Barnet är nog trött, hungrigt, något annat har hänt under dagen som fortfarande spökar, en tand gör ont eller något annat gör ont i dem. Vi kikar helt enkelt efter en större förståelse som gör det bästa av situationen vi är i. Och vi gör det här hela tiden med barn, utan att tänka på det så reagerar vi så här. Samtidigt gör vi det så sällan med andra vuxna.

När en vuxen människa möter en annan vuxen människa och säger till hen:
”Jag har inte haft en bra dag. Låt mig vara ifred.”
Så tror den andra oftast direkt att det har något med en själv att göra – hen tar det personligt direkt. Egot blir upprört och argt och ledsamt.

Och om vi istället för att ta det personligt direkt ser vår medmänniska på ett lika generöst sätt som vi ser ett barn och tar reda på var det här som bekymrar dem och var det har kommit ifrån.
Att vi ser en hel kontext runt om dem som vi behöver hjälpa till att förstå.
Det är ett sätt att arbeta med kärlek.
Utifrån kärlek inifrån.
En generös sådan.

(Alains ord, blandade med mina ord och mina tolkningar, förståelser och förstärkningar)

därför vill du förändra den du älskar…?

Jag har nu lyssnat tre (3!) gånger till ett samtal med Alain de Botton hos Krista Tippet på OnBeing.  Ett samtal om kärlek och relationer och det hårda och jobbiga arbetet som krävs för att få allt att fungera.

Och i samtalet om varför du vill förändra den du älskar.
Bland annat säger Alain så här (min översättning):

…en av de största förolämpningar som du kan säga till din älskade är idag – “Jag vill ändra dig.”

Redan de gamla grekerna hade en vision och en bild av kärlek som i huvudsak baserades kring utbildning, och att vad kärlek egentligen betyder  = kärlek är en välvillig process där två personer försöker lära varandra hur man blir de bästa versioner av sig själva.

Som att jag som din älskade har åtagit mig att “öka de beundransvärda egenskaper” som du besitter och du åt mig.

Och ändå är det så jäkla svårt. Att acceptera att jag vill förändra dig, fast jag har en tanke om att det då nog inte är kärlek. Svårt. Svårt. Och kan det vara kärlek såsom grekerna såg på det?

Är det så att alla vill förändra den de älskar?

Alain säger även såhär om citatet i bilden ovan (min översättning):

Jag skulle vilja påstå att alla könen vill ändra varandra, och de har alla en uppfattning om VEM sin älskare BÖR vara. Och jag tror att en nyttig övning som ibland psykologer använder i parterapi är att de ställer frågor såsom:

“Om du kan acceptera att din partner aldrig skulle förändras, hur skulle du känna då?”

Så ibland kan pessimism vara en vän till kärlek.
När vi accepterar att det faktiskt är verkligen mycket svårt för människor att vara på ett annat sätt än vad de är,  så att vi genom acceptansen kan vara mer redo för att tillåta vara dem de är.
Och då kan de goda nyheterna vara att vi inte har ett behov av att människor ska vara perfekta.

Så om jag nu är öppen för att acceptera att min partner aldrig kan förändras och att jag kan acceptera och älska den jag är i det och den min partner är…hur kan jag då jobba vidare med och i det hårda arbetet i att ändå försöka “öka de beundransvärda egenskaper” som jag vill ska växa tusenfalt? Och som jag behöver hjälp i att växa/öka för min egen del?

När vi förödmjukar någon, kommer de inte att lära sig något.
De enda villkor under vilka någon lär sig är villkoren för otrolig “snällhet”, ömhet och tålamod. Det är så vi lär oss .

Men problemet är att våra brister i våra relationer har gjort oss så angelägna om att visa att vi inte KAN vara de lärare vi BÖR vara. Och därför kan ofta viktiga och legitima saker som vi vill förmedla komma ut ur oss som förolämpningar, som försök att såra, och därför avvisas de och relationen börjar knaka i fogarna.

Svårt. Jag sa aldrig att det är lätt. Fundera och reflektera vidare kring frågan nedan…

Varför vill du förändra den du älskar?

 

utan ångest inget mod?

Hittade ett utkast i blogginläggs-högen om mod och ångest.
En tanke om att om det inte finns ångest – ja då krävs det liksom inget mod.
Är det så det kan vara?

Om det inte finns någon krock i ditt inre, en liten eftertanke innan, en tvekan, någonting som skulle kunna göra att du inte kommer att göra det du är på väg att göra….ja, utan detta i dig – skulle det behövas mod?

Är ångesten ibland en signal för oss att det är dags att vara modiga?

 


“You have to have anxiety to be courageous. Without anxiety there is no courage.”

fiende eller fjäril?

Vaknar häromdagen och får denna tanke i skallen:
Jag är min egen värsta fiende. 
Vilket för mig betyder typ att jag är den enda som gör allt detta dumma och onödiga mot mig själv och att jag kan förvränga alla tankar, känslor, information, ja vad som helst och få det till att vara just jag själv som gör det elaka/onda mot mig själv. Medvetet skall tilläggas. Så definierar jag det idag. Och när jag varit vaken i ca 5 minuter så plingade Medium-appen till och min nuvarande favorit Jon hade postat detta inlägg:

What if you aren´t damaged?

Går ut på hundpromenad – rensar skallen – klipper håret – rensar skallen ännu mer när kammen sliter ut tovorna och det känns som att hela hårbotten lyfter en centimeter eller två. Och så rensar jag mailen hemma. Fast fastnar straxt i ett nyhetsbrev från On Being – en av mina käraste favoriter som jag följer både i podcast och som nyhetsbrev. Där de i detta brev delar med sig av en dikt från David Whyte.

Your greatest mistake is to act the drama as if you are alone…..To feel abandoned is to deny the intimacy of your surroundings…. and more and more – lyssna till den och läs den här (1 min 48 sek).

Och så ett nytt mail i inkorgen – från Universum som helt enkelt ber mig att släppa taget, luta mig tillbaka och låta saker ske, låta flödet komma till mig och ha tillit till att det som ska ske sker för mitt bästa. När jag är där i tilliten och flödet – då är jag inte min egen fiende då är jag istället en fjäril som kan sätta igång mer flöden som påverkar alla i min närhet.

Från fiende till fjäril – vilken underbar utveckling!

Fotocred till JG D70s, Flickr

motstånd i alla former – vad gör det med mig?

Det är i motstånd av alla sorter jag oftare och oftare finner mig i. Och i nyfikenheten i vad som händer i mig och i den andra när jag nyfiket utforskar det här motståndet och dess kanske otäcka grepp om mig. Ett grepp som är läskigt och som vill sparka på mig. Och samtidigt ett grepp som lugnt håller mig kvar så att jag kan nyttja tillfället att utforska vad som sker.

Jag mötte motstånd idag. Igen. Ingen överraskning. Mer motstånd kommer imorgon och dan efter det förstås. Och på hemvägen efter mycket motstånd lyssnar jag på Mary Karr som säger följande:

And if in those moments of terror or judgment of other people or of myself or thinking I know things I don’t know — I mean, when I first got sober I had this sort of — Virgil, this kind of spiritual guide through the hell of early sobriety who would say to me — when I would tell her something I was afraid of, she would say, “What is your source of information?” And 99 percent of the time it was, “I thought it up.”

I had all kinds of magical thinking. And so I think, for me, the process of trying to become curious in those moments of real discomfort about what’s going on, it doesn’t always free you from suffering, per se. But I don’t know.

Tack för den direkta bekräftelsen!

Processen att försöka vara nyfiken i de ögonblick då det är som jobbigast, att då vara nyfiken och öppen till vad som händer. 

Wow! Wow! Wow!

Processen att försöka vara nyfiken i de ögonblick då det är som jobbigast, att då vara nyfiken och öppen till vad som händer. 

Idag lyssnar jag vidare på fortsättningen av Marys samtal.

Och en gång till:

Processen att försöka vara nyfiken i de ögonblick då det är som jobbigast, att då vara nyfiken och öppen till vad som händer. 

Hoppas att du har förstått!

effektivitet – tror du fortfarande på det?

Jag åkte hem från uppdrag i Beckomberga och lyssnade till ett samtal där Parker Palmer berättade om sina tankar fick jag en skön känsla i kroppen när jag hörde detta… (min översättning och tolkning)

Det finns en form av modernt våld som en idealist lättast använder, det är “aktivism/görande” och överansträngning. Och att brådskan och trycket på att vara som normen är kanske den vanligaste formen av det moderna våldet. Att aktivisten genom sin frenesi att arbeta förstör fruktbarheten av dess arbete. Eftersom det dödar roten till den inre visdomen, och det är den inre visdomen som gör arbetet givande och fruktbart.

Så jag undrar då om det är så att de människor jag möter med krossade drömmar och som ger mig ett motstånd, har de glömt bort att fråga sig själva detta som Parker fortsätter med:

“Vad vad behöver jag göra just nu för att sköta om mitt ursprung/min kärna till min inre visdom som gör arbetet givande?” Och jag tror att “givande” absolut inte nödvändigtvis är synonymt med “effektiv” eller ens uppenbart “effektiv”.

Och apropå det där med effektivitet och våldet för att ta oss dit och redovisa och visa resultat nu, imorgon och dagen efter det. Det är för mig inte fruktbart eller givande. Det har jag liksom släppt taget om för länge sen.
Så när Parker sa så här blev jag glad i hela kroppen. Och det känns fortfarande befriande. Och dessa ord nedan kom som på pärlor på tråd och bubblade rakt in i mig.

Jag är väldigt tydlig, för mig själv, att ju mer vi håller fast i normen av att vara effektiva, desto mindre och mindre uppgifter vågar vi ta tag i, för det är de enda som du kan vara effektiv och producera de snabba resultaten som du tror att du vill ha. Samtidigt tror jag att det finns en standard/en mätmetod som liksom “trumfar” och överträffar effektivitet. Och jag har ett ord som jag använder för mig själv som hjälper mig på min väg framåt, det ordet är trofasthet. Jag är övertygad om att trofasthet trumfar/överträffar effektivitet.

Med trofasthet menar jag att jag är trofast till de behov som jag ser runt om mig och som är inom räckhåll för mig. Och är jag trofast till mina egna förmågor/kompetenser/passioner? Är jag trofast till de tillfällen och stunder där mina förmågor sammanstrålar med de behov som jag ser runt omkring mig?

Jag vill fråga mig själv i slutet av mitt liv: “Vågade jag använda min begränsade livstid till att verkligen vara fullt närvarande och använda mina förmågor på bästa sätt i just den stunden som räknas?”

Så vad behöver jag göra just nu är att sköta om min kärna/ursprung till min inre visdom som gör mitt arbete givande och fruktbart. Hur? Det ska jag känna efter först inom och hos mig. Sen utanför.

var gör det ont?

Ruby Sales gäst hos Krista Tippet i OnBeing

Och en undran som blev en fråga som Ruby lyfter i samtalet är en fråga som jag tar med mig och kommer att använda. Den och dess följdfrågor.

Var gör det ont?
Vad ger dig tröst?
Var planterar du, och var finner du, mod och hopp?

WASHINGTON, DC AUGUST 15: Ruby Sales, a veteran of the Civil Rights struggle of the 1960s, is photographed in Washington, D.C., on Saturday, August 15, 2015. Sales was almost killed 50 years ago, August 20, 1965, when a segregationist part time sheriff fired a shotgun at unarmed protesters who had just gotten out of jail. At the last moment, Sales was pushed out of the line of fire by an Episcopal seminarian, who was killed in her place. (Photo by Nikki Kahn/The Washington Post via Getty Images)

Ett par stycken som tog sig in i mig när jag lyssnade kommer här nedan.

Vi har en spirituell kris just nu. En kris i meningsfullhet. Jag vill att vi finner en teologi som fördjupar människans förståelse av sin egen kapacitet att leva ett liv fullt ut i meningsfullhet. Som berör och når in till godheten inuti var och en. Så att vi kan minnas att det från början aldrig var något fel med mig. Och dig.

Att vi minns vad det betyder att vara människa. Oavsett varifrån i världen du kommer ifrån. Och att vi genom vår förståelse av att vi alla är människor oavsett vårt ursprung så kan vi prata med varandra genom att samtidigt hålla våra olikheter och likheter i synlighet och i acceptans.

Att utveckla teologier som kan väva samman JAG med VI och VI med JAG.

Båda stycken påminner mig om tidigare inlägg jag gjort på bloggen. Där jag lyft mina tankar och reflektioner kring vi och dem, och kring att påminnas om att det aldrig var något fel på mig. Eller dig.

Måndagstanke

Nothing exists on its own ~ Richard Mathieu


Som jag trott att jag oftast måste tillföra allergimedicin när jag upplever en “allergi” av något slag inom mig. 

Att nu vila i visshet att jag även kan ta bort något för att minska min “allergi” gör det hela enklare. 

Ingenting finns av sig självt. Vi måste alltid tillföra något för dess existens. Såsom vi ger känslan en berättelse att bo kvar i. 

Ta bort eller tillföra…välj det som passar dig idag, imorron och på lång sikt.

your life is a poem

ditt liv är som en dikt

så heter ett avsnitt av en podcast hos On Being där Krista Tippet samtalar med Naomi Shihab Nye och i det avsnittet pratar de om skrivande. Som även jag gjort tidigare här och här.

Och de allra första meningarna som Naomi säger i samtalet är dessa:

Very rarely do you hear anyone say they write things down and feel worse. It’s an act that helps you, preserves you, energizes you, in the very doing of it.

Min fria översättning av detta blir:

Det är väldigt sällan som du hör någon säga att de har skrivit om saker och ting och att de genom att ha gjort det känner sig mycket sämre än innan.
Det (att skriva) är ett sätt att hjälpa dig, att skydda dig, att ge dig energi, just precis när du gör det.

Och min fria reflektion blir:

WOW!!

Senare i samtalet berättar de båda om hur de alltid har en anteckningsbok och penna med sig. Just för de där små tankarna, reflektionerna etc som mår så bra av att komma ut och ner på papper. Jag har en bok jag med. Som jag köpte häromveckan på Lagerhaus. Passande nog heter den “Big dreamer”.

81842314

Page 1 of 3

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén