du är tillräcklig

Stöter på ord om en människas förlust av en käresta. Hur den som lever kvar ändå kan minnas alla de stunder och minnen från tiden tillsammans. Även om saknaden för framtiden och de tänkta möjligheterna att uppleva morgondagen och alla dess strapatser tillsammans upphör och man egentligen gärna byter ut ett minne mot en dag till i framtiden, tillsammans.

Och orden berör mig djupt.

Så kommer några ord till som är otroligt starka för mig:

But he left us this last gift, of not choosing against ourselves, of insisting on the sanctity of his way. His way of recognizing and insisting on celebrating the fullness of who we are, seen by him, but not for him. Held up in his light, but with no strings, no attachments to outcomes, no present, no future, just being. 

Och jag bara ger upp, låter ögonen tåras och bara åker med i känslovågorna.
Så underbart vackert beskrivet.  Att vi är tillräckliga i oss själva i att vara oss själva fullt ut. Sedda av andra. Men inte för andra. Du och jag är tillräckliga.

K Ä R L E K

 

 

Nedan kan du klicka och läsa hela berättelsen. 

The Gifts We Give, The Gifts We Are

Share

Skillnaden av ett L

Ett par veckor har nu förflutit sen jag påbörjade min utbildning till mindfulnessinstruktör. Under de veckorna har jag mött ett flertal felskrivningar av ordet mindful och ett leende har dykt upp både på mina läppar och inne i skallen.

Men idag. Ett måste i mitt inre att dela med er. Att det verkligen är skillnad på mindfull och mindful. En stor skillnad. Som enkelt synliggörs i illustrationen ovan.

Och jag hoppas att du har tillgång till dem båda. För utan den ena finns ju ej den andra.

Ett annat sätt att benämna mindfull är mindless. Och det kan du lyssna mer till i samtalet mellan Ellen Langer och Krista Tippet. Eller i en Tedtalk med Ellen här.

Har du tillgång till dem båda? I den utsträckningen/omfattningen du vill och önskar idag? Eller vill du göra en förändring? Jag hjälper dig gärna med att komma igång. Boka tid här!

Share

chronos och kairos – två begrepp om tid

Jag har nyligen lyssnat till ännu ett samtal mellan Krista Tippet och i detta fall Richard Rohr på podden On Being.

Och det är ett par saker som söker sig djupt in i mig i det samtalet. Och idag lyfter jag fram det som Richard pratar om kring tid. Att det finns två ord i den gamla grekiskan för tid:

CHRONOS & KAIROS

Där chronos står för den kronologiska tiden, där minuter läggs till minuter, timmar vid timmar och dagar vid dagar så att ett år har passerat. Den förståelsen kring tid är den som vi är överens om i västvärlden. Den enar oss i en förståelse.

Kairos står för en annan tid. En upplevelse av en stund då polletten ramlar ner, då vi fattar allting, då vi kan utbrista “Eureka, jag förstår” eller liknande. En tid där vi landar i en mjuk förståelse och hela vi växer med den förståelsen och insikten. Och att då vi längtar efter fler stunder av kairos genom att vara kontemplativa (kan man säga så?) kan uppbringa en tillit till denna “djupa tid” (kairos) så att vi landar mjukt i förståelse kring fler och fler delar i och av livet. Och kan våga komma så djupt som möjligt i de stunder vi har möjlighet till “djup tid”.
Att det är i stunden av kairos som allt faller på plats och allt som inte längre är viktigt suddas ut.

Och för mig står chronos och kairos inte i motsats till varandra. De behöver varandra för att kunna finnas till.

MS. TIPPETT: A phrase that you use a lot that I’d like you to just flesh out is an aspect of this progression towards meaning, towards spiritual fullness, is “living in deep time.” Just say what you’re saying there.

FR. ROHR: OK, well, let me say, first of all, I’m not sure what I mean by that. [laughs] But a phrase was used in medieval Catholic spirituality was “the eternal now.” “When time comes to its fullness,” is the biblical phrase. I’m sure you’ve been told that in the Greek, in the New Testament, there’s two words for time. Chronos is chronological time, time as duration, one moment after another, and that’s what most of us think of as time.

But there was another word in Greek, kairos. And kairos was deep time. It was when you have those moments where you say, “Oh my god, this is it. I get it,” or, “This is as perfect as it can be,” or, “It doesn’t get any better than this,” or, “This moment is summing up the last five years of my life,” things like that where time comes to a fullness, and the dots connect, when we can learn how to more easily go back to those kind of moments or to live in that kind of space.

Now, I think that’s what the tradition means by the word “contemplation,” that to be a contemplative is to learn to trust deep time and to learn how to rest there and not be wrapped up in chronological time. Because what you’ve learned, especially by my age, is that all of it passes away. The things that you’re so impassioned about when you’re 22 or 42 don’t even mean anything anymore, and yet, you got so angry about it or so invested in it.

So already, the desert fathers and mothers discovered this word “contemplation” because I believe they found the word that most believers use, the word “prayer,” to be so trivialized, so cheapened by misuse. Prayer was sort of a functional thing you did to make announcements to God or tell God things, which God already knew, of course. And they created another word to give us access to this deep time, and that word that kept recurring throughout the 2,000-year history of Christianity was the contemplative mind. It’s a different form of consciousness. It’s a different form of time.

Share

Handen på hjärtat – när var du sur senast?

Jag har tidigare skrivit om en podcast jag lyssnat till som är ett samtal om kärlek och relationer. Ett samtal mellan Krista Tippet och Alain de Botton som gäst.

Och här kommer ett utdrag ur det samtalet – en del/ ett fenomen som handlar just om att sura och tjura – som Alain de Botton fascineras av.
(Mina ord och mina tolkningar, förstärkningar blandas med Alains ord i stycket nedan)

———————————————————————————————

Alain menar att när du ser någon i en sådan situation (någon som surar och tjurar) så ser du också rakt in problemet med de romantiska illusionerna.
För det är ju så att vi inte sitter och tjurar och är sura över vem som helst.

Vi surar ju bara över/mot människor som vi tycker borde förstå oss, men som inte har förstått oss. Och det tycker vi förstås är helt oförlåtligt att de inte förstår oss.
De om någon borde ju förstå oss. 

Vilket också innebär att när vi älskar någon och de älskar oss så blir vi så otroligt stötta och kränkta när saker går fel.

För vi utgår från det antagande som styr oss mest i ett förhållande, antagandet att det är denna personen som är med mig i förhållandet borde veta exakt vad som finns i mitt sinne utan att jag helst ska behöva berätta.
Och om det är så att jag måste berätta för dig…ja, men då älskar du ju inte mig. Eller hur?

Du har säkert varit i en situation där du rusar in i badrummet och smäller igen dörren, varpå din älskade frågar dig:

Hur är det? Är något fel?

Och du kanske svarar: Mmmm – eller Nej. 

Och tycker samtidigt att den du älskar borde ju kunna läsa genom badrumsdörren rakt in i ditt hjärta och din själ vad som är på tok och veta varför du är arg/upprörd/ledsen.

Och just det här antagandet, att den du älskar ska kunna veta exakt vad du är/tänker/vill, är ett sånt otroligt stort krav och en begäran som inte går att uppnå. Nånsin.

Du ser säkert ofta att det här händer hos barn.
Och du uppför dig precis som ett litet barn i en sån här situation.
Barn tror ju att deras föräldrar kan läsa deras tankar.
Det tar dem en lång stund innan de inser att det enda sätt en annan person kan veta vad dem egentligen tänker är gen om att de berättar. Med ord. Barn lär sig detta.

Och sen glömmer vi bort allt detta när vi hamnar i ett kärleksförhållande…

Vi säger ju ofta till barn att de måste berätta för oss, att de måste använda ord för att beskriva hur de känner sig.

Att vi alltid måste ”kommunicera” – och att vi har en övertro på att vi alltid klarar av det. Klarar av att säga precis som det är. Rösten stockar sig hellre i halsen än säger orden som behöver sägas där och då.

Vi är oftast inte heller direkt generösa mot oss själva eller någon vi älskar när vi inte alltid klarar av det, att säga exakt vad som behöva sägas, eller brister på något vis i vår kommunikation.

 

Alain berättar vidare:
Och sen den här galna idén att sann kärlek skulle vara detsamma som att intuitivt förstå en annan person. Så jag blir galen när människor säger saker som ”Jag har träffat någon jag är förälskad i. Och det bästa är att hen förstår mig exakt utan att jag behöver berätta hur jag känner.” Så då tänker jag (samtidigt som larmklockor ringer inombords) ”Ok, lycka till med det, men om ni blir tillsammans i ett förhållande så kommer det där inte att kunna fortsätta i evighet”. 

Ingen kan intuitivt (genom tankeläsning och läsande av känsloyttringar) förstå en annan människa i alla dess delar och alla dess tankar. 

 

Nej, jag förstår dig inte alltid. Långt därifrån.
Jag vill vara med dig oavsett.
Och jag strävar efter att förstå mig före dig.
Det är ett av de verktyg jag använder för att
verka och värka i vår relation.
Puss till dig min make <3

Share

Att arbeta med (och för) sin kärlek

Att arbeta med sin kärleksrelation. Att inte tro att den är fast i ett spår och inte kan utvecklas. Att arbeta med sin egen kärlek. Att utveckla den. Det är viktigt.
Viktigt att inse. Viktigt att agera och jobba för den.

Alain de Botton säger bland annat så här i ett samtal med Krista Tippet:

En av de snällaste sakerna vi kan göra för någon vi älskar är ibland att se dem som ett barn. Inte för att infantilisera dem och göra dem mindre vetande, eller att de inte skulle förstå saker, utan som när vi som en vuxen person agerar generöst mot ett barn på det sätt som vi tolkar deras uppträdande.

Om ett barn säger på hemvägen ”Jag hatar dig” så reagerar du nog först med att tänka: ok, det där är nog inte riktigt sant. Barnet är nog trött, hungrigt, något annat har hänt under dagen som fortfarande spökar, en tand gör ont eller något annat gör ont i dem. Vi kikar helt enkelt efter en större förståelse som gör det bästa av situationen vi är i. Och vi gör det här hela tiden med barn, utan att tänka på det så reagerar vi så här. Samtidigt gör vi det så sällan med andra vuxna.

När en vuxen människa möter en annan vuxen människa och säger till hen:
”Jag har inte haft en bra dag. Låt mig vara ifred.”
Så tror den andra oftast direkt att det har något med en själv att göra – hen tar det personligt direkt. Egot blir upprört och argt och ledsamt.

Och om vi istället för att ta det personligt direkt ser vår medmänniska på ett lika generöst sätt som vi ser ett barn och tar reda på var det här som bekymrar dem och var det har kommit ifrån.
Att vi ser en hel kontext runt om dem som vi behöver hjälpa till att förstå.
Det är ett sätt att arbeta med kärlek.
Utifrån kärlek inifrån.
En generös sådan.

(Alains ord, blandade med mina ord och mina tolkningar, förståelser och förstärkningar)

Share

därför vill du förändra den du älskar…?

Jag har nu lyssnat tre (3!) gånger till ett samtal med Alain de Botton hos Krista Tippet på OnBeing.  Ett samtal om kärlek och relationer och det hårda och jobbiga arbetet som krävs för att få allt att fungera.

Och i samtalet om varför du vill förändra den du älskar.
Bland annat säger Alain så här (min översättning):

…en av de största förolämpningar som du kan säga till din älskade är idag – “Jag vill ändra dig.”

Redan de gamla grekerna hade en vision och en bild av kärlek som i huvudsak baserades kring utbildning, och att vad kärlek egentligen betyder  = kärlek är en välvillig process där två personer försöker lära varandra hur man blir de bästa versioner av sig själva.

Som att jag som din älskade har åtagit mig att “öka de beundransvärda egenskaper” som du besitter och du åt mig.

Och ändå är det så jäkla svårt. Att acceptera att jag vill förändra dig, fast jag har en tanke om att det då nog inte är kärlek. Svårt. Svårt. Och kan det vara kärlek såsom grekerna såg på det?

Är det så att alla vill förändra den de älskar?

Alain säger även såhär om citatet i bilden ovan (min översättning):

Jag skulle vilja påstå att alla könen vill ändra varandra, och de har alla en uppfattning om VEM sin älskare BÖR vara. Och jag tror att en nyttig övning som ibland psykologer använder i parterapi är att de ställer frågor såsom:

“Om du kan acceptera att din partner aldrig skulle förändras, hur skulle du känna då?”

Så ibland kan pessimism vara en vän till kärlek.
När vi accepterar att det faktiskt är verkligen mycket svårt för människor att vara på ett annat sätt än vad de är,  så att vi genom acceptansen kan vara mer redo för att tillåta vara dem de är.
Och då kan de goda nyheterna vara att vi inte har ett behov av att människor ska vara perfekta.

Så om jag nu är öppen för att acceptera att min partner aldrig kan förändras och att jag kan acceptera och älska den jag är i det och den min partner är…hur kan jag då jobba vidare med och i det hårda arbetet i att ändå försöka “öka de beundransvärda egenskaper” som jag vill ska växa tusenfalt? Och som jag behöver hjälp i att växa/öka för min egen del?

När vi förödmjukar någon, kommer de inte att lära sig något.
De enda villkor under vilka någon lär sig är villkoren för otrolig “snällhet”, ömhet och tålamod. Det är så vi lär oss .

Men problemet är att våra brister i våra relationer har gjort oss så angelägna om att visa att vi inte KAN vara de lärare vi BÖR vara. Och därför kan ofta viktiga och legitima saker som vi vill förmedla komma ut ur oss som förolämpningar, som försök att såra, och därför avvisas de och relationen börjar knaka i fogarna.

Svårt. Jag sa aldrig att det är lätt. Fundera och reflektera vidare kring frågan nedan…

Varför vill du förändra den du älskar?

 

Share

utan ångest inget mod?

Hittade ett utkast i blogginläggs-högen om mod och ångest.
En tanke om att om det inte finns ångest – ja då krävs det liksom inget mod.
Är det så det kan vara?

Om det inte finns någon krock i ditt inre, en liten eftertanke innan, en tvekan, någonting som skulle kunna göra att du inte kommer att göra det du är på väg att göra….ja, utan detta i dig – skulle det behövas mod?

Är ångesten ibland en signal för oss att det är dags att vara modiga?

 


“You have to have anxiety to be courageous. Without anxiety there is no courage.”

Share

fiende eller fjäril?

Vaknar häromdagen och får denna tanke i skallen:
Jag är min egen värsta fiende. 
Vilket för mig betyder typ att jag är den enda som gör allt detta dumma och onödiga mot mig själv och att jag kan förvränga alla tankar, känslor, information, ja vad som helst och få det till att vara just jag själv som gör det elaka/onda mot mig själv. Medvetet skall tilläggas. Så definierar jag det idag. Och när jag varit vaken i ca 5 minuter så plingade Medium-appen till och min nuvarande favorit Jon hade postat detta inlägg:

What if you aren´t damaged?

Går ut på hundpromenad – rensar skallen – klipper håret – rensar skallen ännu mer när kammen sliter ut tovorna och det känns som att hela hårbotten lyfter en centimeter eller två. Och så rensar jag mailen hemma. Fast fastnar straxt i ett nyhetsbrev från On Being – en av mina käraste favoriter som jag följer både i podcast och som nyhetsbrev. Där de i detta brev delar med sig av en dikt från David Whyte.

Your greatest mistake is to act the drama as if you are alone…..To feel abandoned is to deny the intimacy of your surroundings…. and more and more – lyssna till den och läs den här (1 min 48 sek).

Och så ett nytt mail i inkorgen – från Universum som helt enkelt ber mig att släppa taget, luta mig tillbaka och låta saker ske, låta flödet komma till mig och ha tillit till att det som ska ske sker för mitt bästa. När jag är där i tilliten och flödet – då är jag inte min egen fiende då är jag istället en fjäril som kan sätta igång mer flöden som påverkar alla i min närhet.

Från fiende till fjäril – vilken underbar utveckling!

Fotocred till JG D70s, Flickr

Share

motstånd i alla former – vad gör det med mig?

Det är i motstånd av alla sorter jag oftare och oftare finner mig i. Och i nyfikenheten i vad som händer i mig och i den andra när jag nyfiket utforskar det här motståndet och dess kanske otäcka grepp om mig. Ett grepp som är läskigt och som vill sparka på mig. Och samtidigt ett grepp som lugnt håller mig kvar så att jag kan nyttja tillfället att utforska vad som sker.

Jag mötte motstånd idag. Igen. Ingen överraskning. Mer motstånd kommer imorgon och dan efter det förstås. Och på hemvägen efter mycket motstånd lyssnar jag på Mary Karr som säger följande:

And if in those moments of terror or judgment of other people or of myself or thinking I know things I don’t know — I mean, when I first got sober I had this sort of — Virgil, this kind of spiritual guide through the hell of early sobriety who would say to me — when I would tell her something I was afraid of, she would say, “What is your source of information?” And 99 percent of the time it was, “I thought it up.”

I had all kinds of magical thinking. And so I think, for me, the process of trying to become curious in those moments of real discomfort about what’s going on, it doesn’t always free you from suffering, per se. But I don’t know.

Tack för den direkta bekräftelsen!

Processen att försöka vara nyfiken i de ögonblick då det är som jobbigast, att då vara nyfiken och öppen till vad som händer. 

Wow! Wow! Wow!

Processen att försöka vara nyfiken i de ögonblick då det är som jobbigast, att då vara nyfiken och öppen till vad som händer. 

Idag lyssnar jag vidare på fortsättningen av Marys samtal.

Och en gång till:

Processen att försöka vara nyfiken i de ögonblick då det är som jobbigast, att då vara nyfiken och öppen till vad som händer. 

Hoppas att du har förstått!

Share

effektivitet – tror du fortfarande på det?

Jag åkte hem från uppdrag i Beckomberga och lyssnade till ett samtal där Parker Palmer berättade om sina tankar fick jag en skön känsla i kroppen när jag hörde detta… (min översättning och tolkning)

Det finns en form av modernt våld som en idealist lättast använder, det är “aktivism/görande” och överansträngning. Och att brådskan och trycket på att vara som normen är kanske den vanligaste formen av det moderna våldet. Att aktivisten genom sin frenesi att arbeta förstör fruktbarheten av dess arbete. Eftersom det dödar roten till den inre visdomen, och det är den inre visdomen som gör arbetet givande och fruktbart.

Så jag undrar då om det är så att de människor jag möter med krossade drömmar och som ger mig ett motstånd, har de glömt bort att fråga sig själva detta som Parker fortsätter med:

“Vad vad behöver jag göra just nu för att sköta om mitt ursprung/min kärna till min inre visdom som gör arbetet givande?” Och jag tror att “givande” absolut inte nödvändigtvis är synonymt med “effektiv” eller ens uppenbart “effektiv”.

Och apropå det där med effektivitet och våldet för att ta oss dit och redovisa och visa resultat nu, imorgon och dagen efter det. Det är för mig inte fruktbart eller givande. Det har jag liksom släppt taget om för länge sen.
Så när Parker sa så här blev jag glad i hela kroppen. Och det känns fortfarande befriande. Och dessa ord nedan kom som på pärlor på tråd och bubblade rakt in i mig.

Jag är väldigt tydlig, för mig själv, att ju mer vi håller fast i normen av att vara effektiva, desto mindre och mindre uppgifter vågar vi ta tag i, för det är de enda som du kan vara effektiv och producera de snabba resultaten som du tror att du vill ha. Samtidigt tror jag att det finns en standard/en mätmetod som liksom “trumfar” och överträffar effektivitet. Och jag har ett ord som jag använder för mig själv som hjälper mig på min väg framåt, det ordet är trofasthet. Jag är övertygad om att trofasthet trumfar/överträffar effektivitet.

Med trofasthet menar jag att jag är trofast till de behov som jag ser runt om mig och som är inom räckhåll för mig. Och är jag trofast till mina egna förmågor/kompetenser/passioner? Är jag trofast till de tillfällen och stunder där mina förmågor sammanstrålar med de behov som jag ser runt omkring mig?

Jag vill fråga mig själv i slutet av mitt liv: “Vågade jag använda min begränsade livstid till att verkligen vara fullt närvarande och använda mina förmågor på bästa sätt i just den stunden som räknas?”

Så vad behöver jag göra just nu är att sköta om min kärna/ursprung till min inre visdom som gör mitt arbete givande och fruktbart. Hur? Det ska jag känna efter först inom och hos mig. Sen utanför.

Share