letar vidare efter lösningar – klimakteriehäxan del 2

I mitt letande, sökande och undersökande av lösningar som kan passa mig så har jag nu kikat på svtplay där de två avsnitten “Klimakteriet – det ska hända dig med” finns och det var intressanta program. För mig var avsnitt två mer intressant. Där berördes delar som jag kunde känna igen mig själv i.

Mia Parnevik får utrymme att berätta hur klimakteriet yttrade sig för henne och det var som att hon berättade min story.
Hur det blir som missförstånd i min hjärna. Där jag tidigare verkligen hade tillit och tilltro till min intuition, nu inte längre kan tolka all den information som skickas till mig från mig. Att tidigare ha haft en god självkänsla och tyckt om mig själv och nu helt plötsligt infinner sig de där stunderna och dagarna då jag inte längre gillar att vara Tess. Jag lånar Mias ord : “Jag tappade mig själv.” 

Vad mer i del 2 påminde mig om mig?

  • Torra slemhinnor – ja, ögon och mun. Ej vagina.
  • Humörsvängningar
  • Impulskontroll åt fanders i vissa stunder
  • Att tillskott av östrogen inte fungerar på alla
  • Känslan att alla har det bättre utan mig – att känna mig fel
  • Att gråta en skvätt nästan varje dag
  • Och i nästa stund vara arg för att jag inte är mig själv

Samtidigt i del 2

Så var det en del intervjuer/samtal i del 2 som jag inte alls höll med. Vissa frågor som jag har kvarstår. Som att den gynekolog som intervjuas i både del 1 och del 2, verksam vid Karolinska, uttalar sig kraftigt och hårt kring hormonbehandling, men aldrig berättar om det endast avser östrogen. Hon får heller inte frågan av programledaren. Och jag undrar. Undrar om hon bara avser östrogen. För det passar inte mig nu. Men det är svårt att tolka. Just nu antar jag att det den gynekologen menade var hormonbehandling av enbart östrogen. Och då har jag kvar frågor och inga svar.

Nu då?

Jag ska ta mig tillbaka till Werlabs för att testa mina hormonvärden igen. Denna gång lägga till progesteron och testosteron samt kika på mina värden av östradiol som vi mätte i augusti. Så jag kikar in på Kvinna hos dem för att lägga ihop mina egna delar.

Jag är även nyfiken på om jag kan få testa bioidentisk progesteron. Då blir det väl att ta mig till Mia Lundins nya klinik “Her Care”, eller kan jag till och med få hjälp i Amsterdam när vi tar oss dit?

Jag inväntar en påfyllningsdos av den “dunderhonung” som jag tog tidigare i höstas. Då tog jag även tillskott av östrogen genom Vagifem, men sedan en månad har jag ju slutat med dem och vill testa dunderhonungen för att känna in hur den fungerar nu.

Håll tummarna för mig!

Share

J E N N Y…

När jag var liten så var en av mina önskningar att jag skulle få heta Jenny. Inte bara Jenny. Utan fortfarande mina andra namn också. Så att det skulle bli Therese Elisabeth Jenny Pihl.
Du ser varför va?
T E J P – fatta så coolt jag tyckte att det var. Att ha TEJP som initialer. Att sitta ihop med det där klistriga på tejpens ena sida. Och å andra sidan vara hal som teflon där inte ett dugg fastnar.

T E J P

Den där tjejen som ville heta Jenny hade precis blivit lämnad av sin bästis. Sin bästis Therese. Som bodde på samma gata nerför backen. Vi som var nästan jämngamla. Vi som såg på Grease tillsammans och övade in låtarna och sen spelade upp hela filmen i Therese´s vardagsrum för resten av ungarna på gatan som ännu inte sett filmen. Therese var blond och spelade Olivia Newton John. Jag som var korthårig och mörk fick spela John Travolta. Och sen vips en dag skulle hon flytta till Stockholm. De packade ihop och lämnade gatan. Och mig. Och jag drömde om att heta Jenny. Therese Elisabeth Jenny Pihl.
Klistrig på ena sidan så att allt fastnade. Hal som teflon på andra sidan så att inget fastnade. Lite trasig av att vara kvar när min bästis lämnade. Och jag var 9 år.

Jenny

Idag har jag inte längre en önskan om att även ha ett namn som Jenny. Men idag har hon hälsat på igen. Jenny. En dag i “klimakterie-häx-världen” där alla känslostormar tycker att det är helt ok att bara störta fram närhelst de vill. En sån dag. Och så fick jag syn på Jenny 9 år. Som är på besök med alla sina känslor. Jenny som verkligen är som T E J P.
Klistrig som f-n å ena sidan och klänger sig fast i alla tankar och varenda litet utrymme som du blottar. Och som å andra sidan bara lämna dig mitt i inre upproret med ett – “Nu går jag hem och äter”. Som att det bara är att lämna känslostormarna mitt i och vara som vanligt igen.
Jenny – det är så jag tänker kalla dig. Det är så jag ska försöka att överleva och lära mig om övergångsåldern i mig. Jag ska bjuda in dig i mitt liv Jenny och lyssna till vad du vill berätta för mig. Men du Jenny, DU är INTE mig och du får bara komma och hälsa på när jag säger att det är ok. Minns att vi är olika och kan lära av varandra. Vi får börja leka lite mer ihop.

Share