vilken är lösningen och vilken är produkten?

Häromdagen deltog jag vid en dags utbildning kring en digital produkt med en lösning för en del av det som arbetas med i ett av mina projekt. Ja det var en lösning på ett problem som denna produkt hjälper till med.
En lösning som kan fungera bra, om rutiner sitter, sätter sig, utvecklas, kring just produkten. Jag tror på den.

73ad71ab-0c48-4b20-923f-b2d89ccda46d-original1

SAMTIDIGT som jag tror på den så blir jag så himla nyfiken på om det verkligen bara är en lösning? För det finns ju inte bara ETT problem för oss att lösa utan flera.
OCH denna produkt har större möjligheter till lösningar än vad den idag tror, inser, har tillit till. Så jag ställer ju så klart frågan HUR vi går tillväga för att få tillgång till fler lösningar? Som redan nu finns att tillgå i produkten. Då det samlas en massa data i produkten som idag inte finns att plocka fram enkelt för användaren, men som redan finns där att skapa enkelt.

13298095_136560273429123_1028043067_n
Förvåning när olika svar kommer ifrån de som ska utbilda oss…utbildare nr 1 svarar att nej, det är det här problemet som denna produkt ska lösa, inte det där. Det kan den inte. Och utbildare 2 svarar med en fråga tillbaka; Intressant, hur menar du? Varpå jag såklart berättar om hur jag ser på produkten, dess möjligheter, att det finns flera problem som den kan hjälpa till att lösa. Och mer nyfikenhet uppstår. Att produkten faktiskt är större än vad utbildarna ens har insett, eller i alla fall att den har potential att vara det.

Måhända var det min roll just den dagen att skapa en medvetenhet kring att det finns fler problem att lösa. Och att peka på att produkten redan sitter på möjliga lösningar. Att produkten kan vara ett verktyg större än vad den idag tror om sig själv. Måhända var det min roll. Jag hoppas att en medvetenhet har landat hos utbildarna som de tar med sig hem…

 

Share

att klona mellan marknader

Jag fick en idé. En idé som jag ville samfundera kring. En idé där intressanta, viktiga skolbloggar skulle synas tillsammans i en bloggportal. Såsom Lovely Life, Elsas Entourage eller Everyday Stories med flera. Alltså min idé var att klona deras upplägg och ta in det i skolans värld med bloggare som bloggar om skolan idag och skolan i framtiden. Bloggare som arbetar i skolan eller med skolan. Bloggare som går i skolan. Bloggare som tycker, tänker, fantiserar, reflekterar om och kring skolan.

Så jag frågade min kompis som har startat Everyday Stories om jag kunde få lyssna och ta del av deras erfarenheter kring en bloggportal innan jag fortsatte vidare i ett ev görande.  Och det fick jag. Vi träffades och lunchade i Sickla en dag. Självklart hojtade jag dit på min turkosa Oma 🙂

Så hur gick det och vad ska jag göra av detta?

Jag är oerhört tacksam för att jag fick tillfälle att lyssna till och
ta del av den kunskap och kompetens de besitter.
Jag är tacksam att jag frågade och att de svarade ja.
Och jag är tacksam att jag valt att inte gå vidare på denna vägen.

Min starkaste känsla efter en del dagars reflekterande var ett starkt NEJ.
Nej, detta ska jag inte göra.
Varför då frågade jag tillbaka?
För att jag inte vill bidra till de strukturer och normer som gäller idag.
Och denna bloggportal som jag initialt tänkte på var just ännu en ny produkt
i syfte att tjäna pengar och skapa ett sug.
Och det där ekorrhjulet vill i alla fall
inte jag vara med och bidra till.
Så tack för idén, tack för samtalet och tack för insikten.

Jag vill bidra till andra värden och andra normer och strukturer. I detta har inte pengar en kraft. I detta utgår jag/vi ifrån vad som det längtas efter. Och vi genomför det tillsammans. Gemensamt. I samverkan och samkraft. Och i ett sammanhang som baseras på enkel och ren lust. 

 

Share

Varför är jag med i #blogg100?

01-1

Jag har gått och funderat på varför jag egentligen antog utmaningen att vara med i #blogg100. Jag känner ofta efter och tackar ja eller nej utifrån hur det känns i kroppen och knoppen och när jag frågade mig om denna utmaning hördes ett JA. Därmed inte sagt att jag förstod varför, och ibland behöver jag inte heller förstå, men nu har det dykt upp många tecken som jag inte kan undvika att fundera och reflektera kring.

Det första var att jag kom ihåg en coachingsession från i våras då jag lyfte fram att jag hade en “hang-up” kring min egen skriftliga kommunikation. Att jag då lyfte de höga kraven jag hade på vilken kvalitet som de skrivna orden skulle ha och hur enkelt det måste vara att läsa och förstå exakt vad jag menade och att jag slutligen själv kom fram till att jag behövde skaffa mig hjälp för att träna på detta. Jag har under hösten letat, men bara lite halvhjärtat. Sen fick jag i ett uppdrag skriva en rapport och det vara en utmaning. Som gick bra. Så jag har inte längre samma ångest över att skriva, fast jag har insett att jag inte vill skriva rapporter/förstudier eller liknande som måste följa en viss mall.

Det andra kom således idag när jag läste morgontidningen. Läste dagens Berglin i SvD om att yttra sig. Och själva serien heter “På Minuten”. Bildtexten till de tecknade rutorna lyder som följer:
Att yttra sig idag är som att delta i “På minuten!. Minsta misstag och du får hela hopen över dig. Ärligt och sansat tankeutbyte? Sällan! Det går ut på att dra ner brallorna på varandra. Alla passar på alla, letar fel, letar tecken och skvallrar direkt. Snabbt och felfritt ska du leverera dina åsikter, med tal, tanke och moral gjutna i ett stycke. Nå då återstår bara ett. Nä, mot dagens hysteri föreslår vi en stilla åsiktslund, där alla som vill får knacka in sina tankar – i granit!
Och jag känner så igen mig i detta. I att jag kan tänka dessa tankar om vad andra ska tro och tycka. Och att det var just därför som jag ville delta – för att skriva så mycket så att jag kommer bort från dessa tankar om vad andra ska tänka. Och bara skriva för min skull.

Och det tredje fanns även den i morgontidningen. En intervju om karriär i samarbete med tidningen Chef. Om kändismäklaren Fredrik Eklund som sålt lägenheter till Jennifer Lopez, John Legend och Daniel Craig. Ett citat är framlyft ur texten där Fredrik säger på sitt sätt och där jag tar mig friheten att formulera om till jag-form:
Produkten är sekundär, jag säljer mig själv. Jag är mitt varumärke, mitt budskap, min produkt.
Och i detta ramlar den sista polletten ner. Jag vill skriva och delta i denna bloggutmaning för att genom mina inlägg komma närmare mig själv och mitt varumärke. Finna en tydligare riktning.

Och bilden då? Vad har den med saken att göra? Jag hittade den när jag letade efter en på mig själv där jag uttrycker något och här dök denna upp. Jag har varit intervjuad på TV ett par gånger och i radio likaså. Och har där aldrig känt mig det minsta orolig, osäker eller liknande över att uttrycka mig. Så bilden blev en stark bekräftelse på att jag KAN.

Share