den tunga skam-kappan

som jag inte riktigt ännu kan skaka av mig.
som kom som en påminnelse när jag “outade” att jag vill skriva om lust och sex.
som dyker upp när grannen nämner att hen sett något som jag delat på FB.
som gör att jag hamnar långt ut i gränsen av min comfortzon….
där det är jobbigt att vara och samtidigt vill jag vara där.

Samtidigt som den där skam-kappan gör sig påmind och visar sig som min rädsla och jag fattar varför jag måste vara där….för när jag är rädd för något eller känner ett obehag inför något – DÅ måste jag möta det och minska avståndet.

Jag måste se DET (det jag är rädd för eller känner obehag inför) i vitögat.
Det är dit jag är på väg. Med eller utan skam-kappan.

När jag är framme och ser DET i vitögat, då har eller kan min eventuella skam-kappa förändras till den möjlighetsmantel som passar mig bra som den superhjälte-ninja jag är!


PS. Skam-kappan för mig är mina ärvda värderingar från det samhälle och omgivning jag vuxit upp i. De värderingar som jag idag utmanar och undersöker om de ska få stanna i mig. Om de hjälper mig att utvecklas eller stjälper mig i mitt växande….

 

Share

varför har jag så svårt att fatta vissa saker?

Do you agree? 😁 💬: respective owner #wisdomdictionary

Ett inlägg delat av WisdomDictionary (@wisdomdictionary)

 

Gång på gång gör jag dig besviken.
Jag hör vad du säger. Jag förstår vad du säger. Jag fattar att det är så.

Ändå, ändå håller jag benhårt fast i mina tankar som säger annorlunda.
Som säger att jag ska tro på det jag alltid har trott. 
Som lurar mig att vara kvar i min rädsla. 

För vem är jag utan denna rädsla?
Vem är jag då?

Jag behöver hjälp att ta mig över denna avgrund. Ta mig över till din sida.

Och enda sättet är att falla rakt ner i avgrunden….

 

Share

3 rädslor vi alla har gemensamt

  1. rädslan att totalt tappa kontrollen
  2. rädslan att dö
  3. rädslan för att uppnå den fullödiga orgasmen

Klarar du av att vara klarsynt och ha en sådan självinsikt att du kan öppna dig för dessa rädslor och verkligen undersöka om de är på riktigt? Och utmana dem för att se om de ska gälla dig i fortsättningen?

Många personer går kurser i personlig utveckling för att hitta sig själva, eller läser en massa böcker eller annat. Jag gör det också. Och det bästa jag funnit?
Att det finns en massa olika vägar att välja och den som passar dig får du leta efter.
Här på min blogg hoppas jag att jag kan ge dig en glimt, en dörröppnare eller ett nytt perspektiv som gör att du kan våga rikta om strålkastarljuset till att det vilar på dig istället för på omvärlden runt omkring dig.
Se om du kan stå där i rampljuset och bli sedd som den du är med alla dina rädslor.

Jag har kastat av mig oket och rädslan kring att dö.
Men de andra två kan gäcka mig då och då…dags att ta tag i dem också!
Kanske på samma gång…..


foto från 2012 på vandring vid Monachyle Mhor

SparaSpara

Share

hon och han

– Kom och sätt dig bredvid mig, sa hon.
– Nej, jag vill sitta här, sa han.
– Då blir ju jag ledsen, sa hon. Kom och sitt bredvid mig!
– Ok, sa han.

 

– Vill du följa med mig till affären? frågade hon.
– Nej, jag gör XXXXX, sa han.
– Då blir ju jag ledsen och det vill du väl inte? sa hon.
– Nej, sa han och rusade fram för att krama om henne som han älskade så mycket men som krävde att han hela tiden skulle se till att hon inte var ledsen. Det var jobbigt. Men det kunde han ju inte säga eller visa…..för då skulle hon ju bli ledsen, hann han tänka under tiden.

 

Hon = mamman som inte vet bättre, som inte är medveten att hon lägger ett stort ansvar hos honom, som att ansvaret för hennes lycka och icke-ledsenhet hänger på bara, enbart och endast på hans handlingar.

Han = barnet som just är i fasen att upptäcka sig själv som egen person och utforska hur han hänger ihop med alla runtomkring sig. Som inte vill göra någon ledsen. Och som framförallt gör exakt som hon (hans mamma) vill så att hon inte ska bli ledsen. När hon hotar med att bli ledsen.

SparaSpara

SparaSpara

Share

att vara rädd för rädslan

Två input i min dag idag:

  1. Ett blogginlägg av en husguru “Seth Godin” och FLASH som han kallar det: Fear, Loneliness, Anger, Shame, Hunger. På svenska skulle det bli typ REISH – Rädsla, Ensamhet, Ilska, Skam, Hunger. Seth menar att det är antingen en eller flera av dessa som styr oss, som driver oss framåt. Vare sig vi vill eller ej. Och ofta har vi inte den blekaste aning om att det är så eller kan definiera vilken som är drivet just nu.Undras då vad som sker OM du liksom tystar det runt omkring dig och tar och saktar ner tempot för några minuter. Tillräckligt många för att du kan känna efter om det är någon av dessa REISH som är din förare just nu. OM det är så – sakta ner ännu mer och försök finna en annan drivkraft som kan föra dig framåt. Förhoppningsvis en drivkraft som du vill hänga mer med.
  2. Ett kort klipp från morgonsoffan hos TV4 där Henrik Schyffert lyfter fram en reflektion kring vår rädsla. Nedan finner du HELA klippet med Henrik. I länken ovan finns ett kortare klipp.

Och så påminner Henrik om Roosevelts ord:
We have nothing to fear, but fear itself. 

Jag håller med Henrik fullt ut – jag vill inte vara rädd!
Jag gör som Seth önskar också – kikar på REISH –
vad är det som driver mig i det jag gör…
och vad vill jag ska driva mig…

We have nothing to fear, but fear itself. 

 

Share

Ren Kärlek? – en checklista

Att prata om kärlek med sin partner kan vara väldigt upplysande och intressant. Jag fann en checklista som Robert Holden tipsar om i senaste numret av Magasinet Happinez som jag delar med er här:

  1. Är det här kärlek eller rädsla?
    En grundläggande rädsla för att inte vara värd att älska är en av de största problemen i kärlek. Om du inte kan älska dig själv – hur kan du älska någon annan?
  2. Är det här kärlek eller beroende?
    Visst ska ni be varandra om hjälp, men om ni går för långt och det är ett beroende som speglar ert förhållande. Då är det inte längre kärlek. Då känner ni att ni inte kan leva utan varandra. Att ni är i ett beroende av den andre. Detta kan vara förödande för din självkänsla. 
  3. Är det här kärlek eller är handlar det om fasthållande?
    Det kan synas vara en fin skillnad i orden “connectedness” och “attachment”. För mig i just detta sammanhang blir det en tydlig skillnad då de “kommer” från olika platser. I fasthållande (attachment) utgår du ifrån rädsla och ångest, de blir som delar i ert kontrakt i ert partnerskap. Samhörighet (connectedness) är som en oberoende del i ert kontrakt – att även om ni bor långt ifrån varandra så kan kärleken råda. Ni är samhöriga trots distans. 
  4. Är det här kärlek eller har jag en gömd agenda?
    Kärlek har ingen agenda. Om du har det – ja då är det inte kärlek. Kärlek handlar om att vara kärlek. Som ett verb. Du kan inte ge kärlek för att du vill få kärlek. Du kan inte villkora den. 
  5. Är det här kärlek eller är det självuppoffring?
    Är de uppoffringar du gör ifrån kärlek eller ifrån rädsla? Bara du vet när du har undersökt. 
  6. Är det här kärlek eller försöker jag förändra en person?
    Detta går inte att göra samtidigt. Så bestäm dig. 
  7. Är det här kärlek eller försöker jag kontrollera en person?
    Kontroll är ett uttryck för rädsla. Kontroll försvårar utveckling, växande och lärande. Kontroll är inte kärlek.

Som sagt – en lista lånad av Robert Holden från Happinez magasinet. Kanske vågar du prova att prata med din käresta kring dessa frågor. Eller i alla fall ta dem in i dig och känna efter vad du känner är det som stämmer in på dig idag.

Happinez5_smallBild från Happinez Magasin

Share

olika sorters rädsla

Fick ett nyhetsbrev häromdagen av Heather Plett och jag använder mig av Saras tips om att reblogga. Här kan du läsa hela nyhetsbrevet. Och delar av det som Heather skriver finner du nedan.

93332a69-3db8-44f6-b4c1-b8aebbb86e98Bilden ovan är lånad från Heathers nyhetsbrev.

Fyra olika sorters rädsla har Heather definierat. Och anledningen till att Heather lyfter frågan är att hon ser att det snurrar runt korta texter på Pinterest kring rädsla och hur hantera den. Att självhjälpsböckerna som tar upp ämnet rädsla ofta faktist förvärrar genom att förenkla. Hon uttrycker sig bland annat så här:

The problem with much of what is written about fear in self-help books is that it is oversimplified. Diminish fear into only one dimension and it’s easier to give you a meme-worthy quote about it.

Hon menar att de är:

  1. Rädsla som varnar
  2. Rädsla om egot
  3. Rädsla från ett trauma
  4. Rädsla som bjuder in

Och så bjuder Heather på lite goda råd och tips förstås 🙂

So… how can you tell which kind of fear is showing up for you? There is no simple answer to that. Instead, there’s a life-long practice of mindfulness, discernment, and experimentation.

Så bjuder hon in till att börja med detta…

  1. Att vara tyst
  2. Att vara uppmärksam i och med din kropp
  3. Att fråga vad rädslan försöker skydda dig emot
  4. Att fråga om du kan eller om du skulle kunna överleva det som din rädsla försöker skydda dig emot
  5. Att fundera kring om du behöver hjälp utifrån för att möta, utsätta dig och ta dig an rädslan

Och dessa råd är så klockrena i sin enkelhet, men kan vara nog så svåra att ta sig igenom utan att på nytt fastna i en överlevnadsstrategi (fear management strategy). Jag lyssnar ofta på Tara Brach och hon är även hon en lysande stjärna i vilka frågor att ställa till dig själv kring dina rädslor. Är du redo att möta dina? Att sätta ljuset på dem och verkligen kika länge och undersöka vad de är, var de kommer ifrån och om du faktiskt vill fortsätta leva med dem?
Jag hjälper dig gärna att vidga din horisont, att expandera dig och vara med dig i ditt möte med dina rädslor. Hör av dig till mig när du är redo. Tack!

Share

nothing worse than belief has happened

inget värre än en övertygelse har hänt

Byron Katie – henne vill jag träffa.
Och prata med och lyssna till.
Hon besitter en klokhet jag älskar.
här uttryckte hon sig en dag.

Nothing worse than belief has happened

A doctor once took a sample of my blood and came back to me with a long face. He said he was bringing bad news; he was very sorry, but I had cancer. Bad news? I couldn’t help laughing. When I looked at him, I saw that he was quite taken aback. Not everyone understands this kind of laughter. Later, it turned out that I didn’t have cancer, and that was good news too.

2016-05-23-1464020576-3027020-Kaitie_BK_Portrait_Askew_sm-thumb

The truth is that until we love cancer, we can’t love life. It doesn’t matter what symbols we use—poverty, loneliness, loss—it’s the concepts of good and bad that we attach to them that make us suffer. I was sitting once with a friend who had a huge tumor, and the doctors had given her just a few weeks to live. As I was leaving her bedside, she said, “I love you,” and I said, “No, you don’t. You can’t love me until you love your tumor. Every concept that you put onto that tumor, you’ll eventually put onto me. The first time I don’t give you what you want, or threaten what you believe, you’ll put that concept onto me.” This might sound harsh, but my friend had asked me to always tell her the truth. The tears in her eyes were tears of gratitude, she said.

No one knows what’s good and what’s bad. No one knows what death is. Maybe it’s not a something; maybe it’s not even a nothing. It’s the pure unknown, and I love that. We imagine that death is a state of being or a state of nothingness, and we frighten ourselves with our own concepts. I’m a lover of what is: I love sickness and health, coming and going, life and death. I see life and death as equal. Reality is good; so death must be good, whatever it is, if it’s anything at all.

Until you experience death as a gift, your work’s not done. So if you’re afraid of it, that shows you what to question next. There’s nothing else to do; you’re either believing these childish stories, or you’re questioning them—there’s no other choice. What’s not okay about dying? You close your eyes every night, and you go to sleep. People look forward to it; some people actually prefer that part. And that’s as bad as it gets, except for your belief that says there’s something else. Before a thought, there’s no one, nothing—only peace that doesn’t even recognize itself as peace.

What I know about dying is that when there’s no escape, when you know that no one is coming to save you, there’s no fear. You just don’t bother. The worst thing that can happen on your deathbed is a belief. Nothing worse than that has ever happened. So if you are lying on your deathbed and the doctor says it’s all over for you and you believe him, all the confusion stops. You no longer have anything to lose. And in that peace, there is only you.

People who know there’s no hope are free; decisions are out of their hands. It has always been that way, but some people have to die bodily to find out. No wonder they smile on their deathbeds. Dying is everything they were looking for in life: they’ve given up the delusion of being in charge. When there’s no choice, there’s no fear. They begin to realize that nothing was ever born but a dream and nothing ever dies but a dream.

When you’re clear about death, you can be totally present with someone who’s dying, and no matter what kind of pain she appears to be experiencing, it doesn’t affect your happiness. You’re free to just love her, to hold her and care for her, because it’s your nature to do that. To come to that person in fear is to teach fear: she looks into your eyes and gets the message that she is in deep trouble. But if you come in peace, fearlessly, she looks into your eyes and sees that whatever is happening is good.

Share

Leave your EGO and your worries by the door

En sån skylt har jag vid entrén hem till oss. Som en påminnelse om att vi ofta tror att vi är separerade ifrån varandra. För det är egot´s roll upplever jag – att hålla oss separerade. Och inte i samklang i en större enhet som vi alla tillhör.

Och så läste jag en artikel om ego…och känslan av att vara separerad så som jag skriver ovan. Och såg samtidigt i denna att vara rädd för hur stor “en” är och att därför låtsas vara mindre och obetydlig för att “en” inte vågar visa och vara i sin storhet? Att det också är egot som spökar med just det.

Hur funkar ditt ego?
Här nedan kommer en lista från artikeln som du kan checka av – vad stämmer på dig? Vad känner du igen? Vill du ha det så? Låta ditt ego styra dig genom tankarna?

  • I never fit in. I’m not like the others.
  • I’m not as good as her, but I’m way better than him.
  • I don’t deserve the things I want.
  • There’s something inherently wrong with me.
  • If you want anything done right, you have to do it yourself.
  • If I don’t force what I want, it won’t happen.
  • Damn, I just accomplished this great thing! Look how special I am!
  • I don’t feel good enough to be here, so I need to prove that I belong.
  • I’m not worthy of being with that person.

Jag är övertygad om att du, precis som jag, inte vill låta dig styras av ditt ego. Och att det är betydligt lättare att säga så än att bli fri från sitt ego. Ibland kan det dock vara skönt med en distans till egot, eller att sätta ljuset på det från ett annat perspektiv – för du är värd att vara dig, precis i din storhet som du kan vara! Och vad kan väl då vara bättre att avsluta detta inlägg med än just dessa ord från Marianne Williamson.

“Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us. We ask ourselves, ‘Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous?’ Actually, who are you not to be? You are a child of God. Your playing small does not serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people won’t feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do. We were born to make manifest the glory of God that is within us. It’s not just in some of us; it’s in everyone. And as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.”
– Marianne Williamson

Share

3 knackningar/påminnelser om rädsla

1. Att vi alla drivs av grundkänslan rädsla tror jag att även du upplevt. Jag har blivit påmind om den under de senaste dagarna. Bland annat i min egen granskning av det jag upplever som hinder i ett av mina nuvarande uppdrag. I den granskningen kunde jag skala av de olika lagren som framträdde när jag kikade på hindret relativt snabbt och enkelt. För att landa i rädslan som jag upplever. Rädslan att inte få komma till mitt fulla uttryck. Rädslan att inte få förtroende att genomföra de interventioner som jag ser att vi behöver. Rädslan att inte räcka till.

2. Sen dök det upp i ett samtal jag lyssnade på med Tara Brach som slog an så mycket i mig att jag nu sitter och transkriberar det hela för att dela även det med er. I samtalet visar Tara tydligt på de olika strategier och metoder att hantera sin rädsla som vi alla besitter. Och dessa är olika och hon pekar skarpt på flera olika. Och jag känner igen flera av dem. Några som jag gör/har. Och några som jag ser att nya kollegor i uppdraget ovan har/gör. Och så ramlade ännu en pollett ner – aha, det är rädslan hos dessa kollegor som är med och skapar hindret.

3. Den sista påminnelsen kom idag när jag återigen lyssnade till mina kollegor i ett annat uppdrag. Och deras upplevelse av de möten vi har haft under maj och juni. Rädsla för hur hantera. Rädsla för hur göra. Rädsla att bli bedömd. Rädsla att inte kunna leverera. Rädslor. Dock aldrig uttalade som rädslor utan fint inlindade i något annat. Som deras sätt att hantera detta. Som om de kanske inte ens själva var medvetna om varifrån det kom. Att det handlar om deras rädsla. Och hur de ska hantera den. Alltid detta HUR…när ska vi slå över till att undersöka orsaken och fråga oss VARFÖR istället?

Så på hojen hem genom Hagaparken lyssnar jag vidare till ett annat samtal med Walter Bruggeman och Krista Tippet. Och där får jag mod att möta mina rädslor. Mod att ta mig an uppgifterna. Mod att ta mig an lämnades av mina strategier. Mod.

För det krävs mycket mod. Så här säger Bruggeman i intervjun.

You know, I wouldn’t choose to use the word strident for myself, but is deliberate on my part when I get to talk to clergy that I do a lot of, to do what I do as boldly as I can to try to model and energize preachers to be bold about what they do. But I think it is the courage that comes from the conviction that you’ve been entrusted with something important. If you do it that way rather than it being a self-announcement, the accent is on the message and not the messenger. It doesn’t need to be strident in an alienating kind of way.

Precis som i Star Trek – to go boldly where no man has gone before.
Att vara djärv. Till och med djärv. Djärv och modig. För att jag har en visshet att jag har en viktig pusselbit att dela med mig av.

Vidare säger Krista och Bruggeman så här tillsammans:

I think there are a lot of people who are not broadly famous who, in their own local circumstance, do transformative things. Which are those good life-giving disruptive forces.

Yes, that is it! I am a life-giving disruptive force. 
En livgivande störande/söndrande/splittrande/upplösande kraft.

Och så idag när jag öppnade min Pinterest – ligger denna bilden överst och säger se hit – så här kan det se ut! Så, ja, jag kikar, är inte helt övertygad, men det finns något i den….vad ser du?

Skärmavbild 2016-06-08 kl. 20.18.32

PS: Och sen, en dag efteråt, kommer detta meddelande till mig:

Sometimes, when you’re feeling your lowest, Tess, the real you is summoned.

And you understand, maybe for the first time ever, how grand you are, because you discover that vulnerable doesn’t mean powerless, scared doesn’t mean lacking in beauty, and uncertainty doesn’t mean that you’re lost.

These realizations alone will set you on a journey that will take you far beyond what you used to think of as extraordinary.

There is always a bright side,
The Universe

PS. Don’t disguise your tears, Tess, don’t hide your sadness, don’t be afraid to find out who you really are. Because in those fleeting moments you’ll summon such beauty and strength that, in no time at all, you’ll fully grasp exactly why you’re so gossiped about here in the unseen.

Share