<3 Stockholm <3

“Första fredagen i april i år var det många människor som möttes på stan, i andra cirklar än där man brukade vara. Man mötte varandra i ögonen och i hjärtat. Man hjälptes åt. Det fanns ingen annan tanke än att ta hand om varandra. Oavsett om man tidigare inte kände varandra. 

Den fredagen kom vi samman som vi som bor i Stockholm, ett tydligare och större vi skapades. Kanske ett nytt vi. Som du tidigare inte känt dig som en del av, men efter denna fredag delar du något speciellt med många andra i Stockholm. Och du kommer länge minnas var du var, var dina nära var och hur hjälpsamma alla du mötte var.”

Kanske kan det bli den berättelsen som lever längst – eller blir det medias bild om terrorism? När vi som människor upplever en gemensam kris såsom den händelse i fredags när en lastbil körde på människor som gick på Drottninggatan så skapar berättelser. Och jag menar precis som Rebecca Solnit att det är viktigt vilken berättelse som skapas. Så snälla du – “köp” inte medias berättelse rakt av. Låt dem inte äga orden om vad som skedde. Skapa din berättelse och dela den.

Och sist men inte minst slänger jag med ett par rader från Lisa Irenius text:

Man ska säga sanningen till barnen, och man ska inte underskatta deras förmåga att höra och förstå hemska saker, menar Ben Jelloun. I en fiktiv dialog med sin dotter svarar han bland annat på frågan:

“Vad är en terrorist?”
“Det är en individ som törstar efter ondska och vars syfte är att sprida skräck och stor rädsla bland befolkningen.”
“Vad ska vi göra för att undvika dessa personer?” undrade barnet.
“Man brukar be er barn att vara försiktiga”, svarar Ben Jelloun. “Men människorna som var på Bataclan för att lyssna på en rockkonsert kunde inte för ett ögonblick föreställa sig att de skulle dö där…Hundra procents säkerhet finns inte. Vad som finns är det omedelbara arbete som polisen gör, som är nödvändigt och väldigt viktigt, och så finns det sådant som verkar på lång sikt, som utbildning. Skolan måste bekämpa rasism som ofta är en grogrund för intolerans och fanatism som sedan kan ta sig uttryck i absolut ondska: att döda oskyldiga och sprida rädsla och skräck”.

I denna fiktiva dialog är det barnet som invänder och undrar om inte pappan är naiv.
“Kanske”, svarar Ben Jelloun, “men, förutom krig, ser jag ingen annan lösning.”

Share

Hopp

FIskartorpets hopptorn fångat lite suddigt på bild, men så tydligt denna vårdag ändå. Som ett hoppfullt hopptorn just denna dag när tussilagon visar sig sömniga och hoppfulla i skogsbrynet. Jag är hoppfull jag med!

Och passar på att dela med mig av några rader igen från boken Hope in the dark:

F Scott Fitzgerald famous quote:
”The test of a first-rate intelligence is the ability to hold two opposed ideas in the mind at the same time, and still retain the ability to function.”

And his next, forgotten sentence:
”One should for example, be able to see that things are hopeless and yet be determined to make them otherwise.”

Så en utomordentligt vis människa klarar inte bara av att hålla två ideer som är varandras motsats i tankarna, samtidigt som hen fortfarande har full kapacitet att fungera, utan dessutom att se att även om det är hopplöst att ens försöka göra verklighet av någon av dessa idéer ändå vara bestämd nog att se till att det lyckas.
Det låter bra tycker jag. Jag blir mer hoppfull.

Vaclav Havel said in the 80´s:
…Either we have hope within us or we don´t; it´s a dimension of the soul….
….Hope is not prognostication. It is an orientation of the spirit, an orientation of the heart, it transcends the world that is immediately experienced, and is anchored somewhere beyond its horizons….
…an ability to work for something because it is good, not just because it stands a chance to succeed….
Hope and action feed eachother.
…struggle generates hope as long as it goes along. Waiting until everything looks feasible is too long to wait.

Hopp är ett förhållningssätt i själen, ett sätt för hjärtat att orientera sig och hitta rätt i terrängen, det rör sig ovan den verklighet som vi uppfattar här och nu och finns förankrad långt där borta, bortom dess egna horisont.
Vilka underbara ord och vilken hoppfull förklaring av vad hopp är och kan åstadkomma! Mer hoppfull!!

To recognize the momentousness of what has happened is to apprehend what might happen. Inside the word emergency is emerge; from en emergency new things come forth.

…………………….

Att erkänna betydelsefullheten av vad som hänt är att uppfatta vad som kan hända. Inuti ordet emergency (nödsituation) är ordet emerge (att visa sig, att komma fram); från en nödsituation kommer nya saker fram.

Share

Hopp i mörkret

blev min första bok att avsluta 2017. Den är skriven av Rebecca Solnit och jag blev nyfiken på att läsa boken efter att ha lyssnat till en intervju med henne på On Being (förstås!). Här finner du en review av hennes bok från underbara Maria Popova på Brainpickings. 

Jag har som vanligt många, många hundöron i boken och har förstärkt de orden som ropar högst till mig. Och nu när jag har läst denna har jag haft ett speciellt uppdrag i bakhuvudet som har bearbetats och varit i en process…som har fått en omgång av Rebeccas bok runtom uppdraget. Och jag har fått fler insikter och fler reflektioner. Kring mig. Kring uppdragets art. Kring uppdragets egentliga innehåll.

Om jag rekommenderar den? Japp!!
Läs, ett par sidor eller två, lägg åt sidan, reflektera, ta upp igen när du är redo.

 

En delning från boken får bli detta ganska långa stycke…

The notion of capturing positions of power, either through elections or insurrections, misses the point that the aim of revolution is to fundamentally change the relations of power. There is a vast area of do-it-yourself activity directed towards changing the world that does not have the state as its focus and that does not aim at gaining positions of power. It is an arena in which the old distinctions between reform and revolutions no longer seems relevant, simply because the question of who controls the state is not the focus of attention.

Och det är däri jag inser att ett av mina uppdrags egentliga innehåll handlar om att förflytta makten, förflytta makten att agera själv, utan styrningar.
Och “shit påmfrit” – det vill ju inte ledarna högst upp…verkligen inte…men de har samtidigt ännu inte sett detta egentliga innehåll – utan vill röra sig i tassemarkerna runtomkring och inte riktigt närma sig det heta sprängstoff som jag är mitt i.
Det bidde inte riktigt som de trodde…när de sa att de ville arbeta med Inflytande och Delaktighet…för det kan ju inte vara så svårt eller farligt (för dem själva)?

Share

vad är det vi berättar?

Igår cyklade jag till ett möte vid Drevviken. Underbar cykelmorgon och det kändes som att det var bara jag som skulle söderut på cykelvägen. Så på med en pod i lurarna förstås. Denna dag blev det Rebecca Solnit som intervjuas av Krista Tippet i On Being. Och imorse visade det sig att även Sara lyssnat till samma pod – och skrivit om sina reflektioner här!
Rebecca skriver bland annat böcker och en av dem hon nämner är en med denna titel: A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities That Arise in Disaster. Den titeln fick mig att vakna till och lyssna mer fokuserat. Så tur för mig att det var en enkel, rak, ensam morgon på cykelvägen.

Rebecca beskriver sig själv med dessa ord som går rakt in i mig och skapar en resonans. Jamen ja, jag gör ju det där också. Wow – att få ord på en av mina livsuppgifter. Ord från ett annat perspektiv. Wow!

I want better metaphors. I want better stories. I want more openness. I want better questions.

Och så börjar de prata om jordbävningen i San Fransisco 1989 och hur Rebeccas upplevelse kring denna var att alla människor verkade älska att vara i denna katastrof. Kanske för att katastrofen i SF inte var så brutal som vid andra ställen på jorden för att det finns skyddsnät och det var inte så många som fick sätta livet till. Rebeccas nyfikenhet kring denna mystiska känsla fick henne att besöka fler drabbade platser och försöka få mer grepp om det som händer i oss vid katastrofer.

Mitt fokus blev om möjligt ännu mer fokuserat. För precis som boktiteln i början fångade mig kunde jag kanske här få veta mera. 

Rebecca pekar tydligt på kontrasten i hur människor lever upp och vår en möjlighet till att hjälpa till, ta hand om sina grannar, dela på maten, låna ut sängplatser, ge blod, röja upp och så vidare. Och åt andra hållet ser vi den bild som Hollywoods katastrof filmer och media visar. Hur människor är sköra, att katastrofer är fruktansvärda, och att vi människor antingen är dödsrädda, för att vi är så sköra och svaga, eller att vår moral också är så ömtålig att vi människor transformeras till vildar och går ut och våldtar och skövlar allt i vår väg. Rånar butiker på allt som finns i matväg. Etc. Och det är så skönt och befriande att Rebecca sätter fingret på denna kontrast. Att det är den bild, den berättelse, som målas upp som många tror på. Och att det är den bilden av att människan är svag och att katastrofer är fruktansvärda som blir normen. Och som i sin tur blir nästa katastrof. Läs här Rebeccas ord om New Orleans 2005.

Those myths became a secondary disaster, worse than the hurricane that hit New Orleans on August 29, 2005, because that’s why it was — the city was shut off, turned into a prison city, why the police were shooting black people in the back, why people were not allowed to evacuate, and supplies were not allowed in while people were dying of exposure, and lack of medication, and et cetera.
…What happened to New Orleans is that the levees failed, about 7/8 of the city flooded, meaning that a lot of it was from a few feet to 15 feet or more deep in water. And just all systems failed. And some hospitals were able to run on generators. There was a supposedly — there what was called a mandatory evacuation, but people who didn’t have the resources to evacuate were left behind to face what happened. So that’s the set-up for that creates a disaster.
…And the mainstream media, and this includes the New York Times, and the Washington Post, and CNN, and The Guardian, all the major news outlets. It wasn’t — were the unindicted co-conspirators, I always say. They start publishing all this garbage about how there’s mass killings in the Superdome, and that was just believed so much that the Federal Emergency Management Agency sends a gigantic tractor trailer refrigerated truck to get what turns out to be six bodies, not the 200 that are supposed to be there. There’s all these stories that people are shooting at helicopters so you can’t have helicopter rescues. And so they mount a campaign not to treat suffering human beings and bring them resources, but to reconquer the city. Kathleen Blanco, the governor of Louisiana said we have troops fresh from Iraq and they have M16s that are locked and loaded… …and they know how to use them. It was — that is not a humanitarian effort. M16s are not how you help that grandmother dying on the roof. And those grand — some of those grandmothers died. And so, people were not a victim of a hurricane. They were a victim of vicious stories, of the media’s failures, of the failures of the government on every scale from the city of New Orleans that left prisoners locked in flooded jails, to the federal government.
…And so that’s political failures. But behind those politics are stories. And what’s interesting is that a lot of people believe those stories. And we often treat stories like they’re very trivial, they’re story hour for kids or that — but people live and die by stories. And people died of vicious stories in New Orleans. And everybody could have been evacuated in 24 hours. Everybody could have been evacuated beforehand.

Tydligheten i det Rebecca lyfter fram blir för mig så stark. Att den makt som berättelsen har är stor. Och hur vi människor väljer att tro på den bild som media väljer att berätta. Åh, det blir en ledsam känsla att många av oss frossar i andras olyckor och frossar i att skaffa näring till sin inre ledsamhet. Till sin inre ensamhet. Som ett enda stort omedvetet självskadebeteende.

Sen kommer Rebeccas fina frågor om hur det skulle kunna vara och jag lyfts ur min ledsamhet.

 And so the question is really like two things. One is how can we get there without going through a disaster, and …
And what happens if we acknowledge, what if human — everything we’ve been told about human nature is wrong, and we’re actually very generous, communitarian, altruistic beings who are distorted by the system we’re in, but not made happy by it? What if we can actually be better people in a better world?

Och du som känner mig vet ju att det är just såna här frågor som får mig att gå igång. Att det är ett samhälle, en kultur, en norm att sätta vägvisaren mot. Ett samhälle där vi alla får och vill vara bättre människor i en bättre värld.

Vad passar väl bättre då än att illustrera en annan av mina övertygelser som jag la upp på Instagram igår?

PRONOIA – är motsatsen till paranoia;  tilliten till att hela världen konspirerar till din fördel. 

Share
Go Top
Translate »