vikten av att läsa sina egna ord

den vikten och de orden är viktiga för mig. Bland annat beskrev jag det på Insta häromåret.
Hur jag läser tillbaka i min dagbok om vad som jag känt/upplevt/varit i.
För att få syn på det igen och troligen se hur jag vuxit.

Och som nu, som nu då jag läser mig ikapp alla inlägg från 2016…jag trodde först att jag skulle ha läst klart alla innan året tog sitt slut, men icke. Så här sitter jag och läser och läser och har bara kommit till 30 april.

Du som bloggar och/eller skriver dagbok – hur brukar du göra?
Läsa det du skrivit eller ej?

 

Tillägg måndag 20 mars – först idag har jag kommit ett varv, ett årsvarv i läsningen. Först idag har jag läst alla mina inlägg under 2016. Insikt = LÄSA MERA OFTARE. Det gömmer sig riktiga skatter emellan inläggen och i dem.

Share

Finfin kommentar och nytt perspektiv

Jag fick en sån fin och klok kommentar via twitter:

@tessmabon nu när jag läste ditt inlägg tolkade jag det som att det handlade om motstånd som det klassiska, “jobbiga” scenariot?

För mig är motstånd en progressiv spegling. Något som jag önskar mig. Som när jag fick motstånd från dig under vår coaching.

Däremot när en stöter på “motstånd” som i t ex stängda dörrar, det – för mig – är andra människors rädslor, eller handlar om hur samhället generellt fungerar. Det är inte ett motstånd mot mig. (Även om det såklart kan kännas så!) Men då får en lita på sitt självvärde/känsla och tänka I´m too good to be govern by fear of dumb people.

Och det var en kommentar på mitt inlägg om just motstånd och vad som händer i mig. Såsom kommentaren ovan syftar till att det är skillnad varifrån motståndet kommer/har sitt ursprung och även vad det riktas mot.

Och då – i den dagen jag beskrev. Där var jag mitt i allt. Upplevde ett eget inre motstånd + ett eget inre motstånd till förändring hos/inuti kollega + ett riktat motstånd mot mig (här ska inte DU komma och berätta). Trippelcheck på den när jag med hjälp av Twitter fick syn på varifrån och vilken riktning den tar.

Och att det kan vara tillräckligt jobbigt att klara av två av dem och när det blir fler än två…ja, då kanske jag inte räcker till…ibland. Räcker till att behålla min nyfikenhet.

Och så “pingade” Sandra mig på denna…påminnelse om att fortsätta vara nyfiken utan att döma. Särskilt oss själva!

Kan du idag försöka vara nyfiket utforskande och i det så klart lyssnande utan en färdig bild av hur det ska vara…?

Share

som katten runt het gröt

är ju ett talesätt/ordspråk som jag finner användbart idag.

Efter mötet med två “soldater” som försvarade och försvarade det som var “rätt” enligt dem. Där de pratade runt “syftet” och runt “varför:et”. Och försvarade detta utan att någonsin kliva in i det och vara där en stund för att känna efter om det kanske var det “rätta” eller den enda sanningen.

Och Gud förbjude att det kom en nyfiken scout och undrade över saker…och varför det var tvunget att vara likadant överallt.

Men så här i korstågens och terroristernas tid så måste alla tro på en Gud förstås. Och absolut inte undra och reflektera kring syfte och varför….

PS. Apropå soldater och scouter så är det ett uttryck jag lånat av Julia Galef. Helena tipsade mig om henne häromdagen.

Julia säger så här: “Vad längtar du mest efter, är det en längtan att försvara dina egna övertygelser eller en längtan efter att se världen så tydligt som du kan?”

Perspective is everything, especially when it comes to examining your beliefs. Are you a soldier, prone to defending your viewpoint at all costs — or a scout, spurred by curiosity? Julia Galef examines the motivations behind these two mindsets and how they shape the way we interpret information, interweaved with a compelling history lesson from 19th-century France. When your steadfast opinions are tested, Galef asks: “What do you most yearn for? Do you yearn to defend your own beliefs or do you yearn to see the world as clearly as you possibly can?”

 

Share

Je suis ~ Jesus

Om Jesus lyfts fram i Bibeln som ett porträtt av en process, en process om ett uppvaknande till att förstå att här är jag som person med alla mina fel o brister i den här verkligheten…..

Om det är en process som beskrivs….som vi alla kan göra…en process där vi blir varse om att “jag är” att vi alla är…

Är det då verkligen en slump att Je suis= jag är ~ är såååååå likt Jesus?

DEMONER1

Funderar jag kring efter att ha lyssnat till avsnittet Demoner i serien Myter och mysterier. 

Share

your life is a poem

ditt liv är som en dikt

så heter ett avsnitt av en podcast hos On Being där Krista Tippet samtalar med Naomi Shihab Nye och i det avsnittet pratar de om skrivande. Som även jag gjort tidigare här och här.

Och de allra första meningarna som Naomi säger i samtalet är dessa:

Very rarely do you hear anyone say they write things down and feel worse. It’s an act that helps you, preserves you, energizes you, in the very doing of it.

Min fria översättning av detta blir:

Det är väldigt sällan som du hör någon säga att de har skrivit om saker och ting och att de genom att ha gjort det känner sig mycket sämre än innan.
Det (att skriva) är ett sätt att hjälpa dig, att skydda dig, att ge dig energi, just precis när du gör det.

Och min fria reflektion blir:

WOW!!

Senare i samtalet berättar de båda om hur de alltid har en anteckningsbok och penna med sig. Just för de där små tankarna, reflektionerna etc som mår så bra av att komma ut och ner på papper. Jag har en bok jag med. Som jag köpte häromveckan på Lagerhaus. Passande nog heter den “Big dreamer”.

81842314

Share

olika svar beroende på frågan?

Häromdagen undersökte jag ordet altruism och fann en annan reflektion i mig som mer handlar om vår förståelse och vår hjärnas önskan/behov av att definiera vad något är eller ej. Om att det ibland är en sån hårfin skillnad på vad ett ord eller ett begrepp betyder.

Så läser jag vidare i boken: Becoming Wise och landar i igenkänning på sidan 212-213 där Margaret Wertheim berättar om fysik och naturvetenskap.

Beroende av frågan kan något som ljus vara olika saker.
Det kan antingen vara en våg eller en partikel.

Margaret säger att fysik har ett dualistisk sätt att beskriva världen. Att ett sätt att beskriva ljus som en våg är ett sätt att se det som ett kontinuerligt fenomen. Och att beskriva ljus som en partikel är ofta upplevt som ett diskret eller digitalt fenomen. (ursäkta om jag inte fått till korrekt översättning av detta språk som hon använder)

Att våg-beskrivningen utgår från relativism och att partikel-beskrivningen utgår ifrån kvantmekanik. Att relativism använder sig av den kosmologiska skalan och att kvantmekanik använder sig av den subatomiska skalan.

Och att dessa två teorier IDAG inte matematiskt samordnas. De är fortfarande separata. Så när vi kan finna ett ramverk som kan kombinera dessa två är vi mindre schizofrena då? Margaret menar att vi inte ens behöver oroa oss. Universum finns och universum är inte schizofrent, det accepterar att det finns olika sätt att se på saker – beroende på vilken frågan är.

Och avslutar hon – “Några tror att string teorin kan vara en lösning som ett ramverk för att få dessa två delar att samordnas och därmed även kanske svaret beroende på frågan.”

plusposter3-strings-final

Share

skriv, skriv, skriv

det är mitt tips idag.
Ett tips till min mamma bland annat.

Som ett sätt att ta hand om sig själv. Som ett sätt att låta sina känslor komma ut. Som ett sätt att synliggöra det som händer inom sig själv.

Det behöver inte innebära att någon annan läser detta. Det är bra (min åsikt) om du själv kikar tillbaka på det du skriver och läser detta själv. Inte lika bra som när min storasyster läste min dagbok och skrev kommentarer efteråt. Det uppskattade inte jag då. Nu kan jag skratta åt det och dela det mer er 🙂

Så vad eller hur ska en skriva då?

  1. Börja med att skriva ett brev till en person du vill säga något till. Skriv rakt ifrån hjärtat. Tänk inte. Låt orden bara komma när du sätter pennan på pappret. Ja, det blir nog bäst så. Med papper/bok och penna.
  2. Skriv sedan ett brev till. Till någon annan. Kanske dig själv.
  3. Alla de där andra som dyker upp i skallen. Skriv till dem också.
  4. Fortsätt sedan med ett brev från ett annat håll till de som du skrivit till. Ett brev som kommer med BARA KÄRLEK. Ett kärleksbrev till dig själv. Ett kärleksbrev till den där andra personen. Ett kärleksbrev till din dotter, din son, ditt barnbarn.
  5. Och ett långt brev till din första kärlek. Och din mamma.
  6. Skriv av dig allt som finns därinne. Skriv av dig tills den där klumpen/knuten i magen har löst upp sig och kommit ut ur din kropp. Nu finns den som ord i din bok. En bok som du kan välja att läsa, spara eller elda upp.

DSC_1163

Share

vad är en sökare? – del 1

Fick häromdagen höra att jag är en sökare. Min första reflektion blev: “Va, jag?” – jag såg mig inte som en sökare. Inte såsom jag definierar en sökare. Så idag satte jag mig för att googla lite på det och reflektera kring det som dök upp. Mitt första svar blev till en artikel på Wikipedia om Sökare i en kamera.

En sökare används vid fotografering för att komponera bilden.

Aha – däri kan det ligga något mer. Något som klingar med min upplevelse. Att vara en sökare är att komponera din egen bild av något viktigt för dig.

Mitt nästa svar som dök upp var en artikel från 2008.
Gunilla – artikelförfattaren – skriver bland annat så här:

Sökare har funnits i alla tider överallt, men kanske inte i sådan omfattning som under de senaste årtiondena. Detta kan ju vara ett resultat av att religionen har släppt sitt grepp och att vi fått kännedom om andra livsåskådningar.
Vad vi söker kan ju ha religiös, andlig eller rent teoretisk aspekt, men målet är ändå detsamma, att söka efter svaret i den stora livsgåtan. Att vara en sökare innebär att man kan ta steget ifrån de etablerade och organiserade lärorna, för att man själv vill uppnå personliga och andliga utvecklingar.
De flesta av oss sökare har säkert funnit att det inte var så lätt som vi trodde från början, att finna de rätta svaren och att lära känna sin egen “andliga anatomi”. Ibland vill vi kanske gå genvägar genom olika lärors metoder och lösningar, men vi kommer snart på att vi står på ruta ett och kanske med ännu fler frågor som söker svar.

Hmmm, det ligger en hel del i detta som jag känner igen mig i min upplevelse av att vara en sökare. Och inte. Både ock.
Och så i mitt tredje svar på sökningen på Google får jag fram ett företag som arbetar bland annat med KBT som skriver så här om sökare:

Somliga av oss är och kommer kanske alltid att vara sökare. Ett härligt tillstånd om man kan förlika sig med att den typen av mental nerv är en ständig följeslagare som obönhörligt kommer att dyka upp då och då. Med åren har en paradox blivit för handen, dvs. att jag kan vila tryggt i mitt oroliga/nyfikna sökande. Vissa av oss kanske rent av är födda med ett potential att vara nyfikna, oroliga, sökande och att vår utmaning är att lära oss hantera den, vårda den, utveckla den samtidigt som den andra sidan inte får glömmas av. Att lära sig att ”sitta still i båten”, inte alltid bejaka sökandet utan acceptera att inte veta, att inte pinna på, att kunna ha tråkigt, är en färdighet som även den behöver odlas.

Alla sökare där ute, vila tryggt i att acceptera att ni har ert sökande att hantera!

Och det är där jag landar, slutar söka efter svar på Google kring ordet sökare. För i citatet från företaget ovan finns dessa ord:

“inte alltid bejaka sökandet utan acceptera att inte veta”

Och däri ligger den skillnaden och svaret till mig själv på varför jag reagerade som jag gjorde när jag fick höra att jag var en sökare.
Det är helt rätt – jag är en sökare (särskilt såsom texten ovan är formad) OCH jag är en sökare som kan vila i acceptans och inte behöva veta.
Att inte få ett svar idag.
Att inte behöva en metod idag.
Att inte behöva följa en guru.
Att inte behöva någon annans väg.

 

 

Share

bukfetma – 18 cm

Bläddrade i Femina häromdagen och läste en artikel om bukfetman och dess farlighet. De skriver i den bland annat om hur man kan mäta om man har bukfetma och vid vilka nivåer som en ligger risigt till för att ha för mycket bukfett. Om en nu kan ha lagom?

Hursomhelst så letade jag fram en tumstock – lade mig på rygg på marken, lade handen över naveln och lät mitt långfinger nudda vid måttstocken. Där mitt finger mötte måttstocken fanns siffran 18. Vilket alltså är höjden från golvet upp till min navel. 18 centimeter. I artikeln stod det att kvinnor bör ligga under 20 centimeter. Och om de ligger över 22 centimeter är de i riskzonen för bukfetma.

Ett annat sätt att mäta bukfetma är att mäta punkten mittemellan höftkammen och nedersta revbenen – vilket inte måste vara den smalaste punkten. Detta sätt att mäta är dock inte lika tillförlitligt skriver de och rekommenderar istället att ligga på rygg på marken. För att bukfettet inte flyter ut åt sidorna så är detta sätt att mäta det som de rekommenderar.

Ja ja ja, allt detta måste vi ju ta med en nypa salt. Bukfetma är inte bra, alls. Och det ska vi ta på största allvar. Men Femina som källa? Eller att en mätmetod passar alla? Nej, där måste vi behålla en skepticism.

Vill du veta mer om olika studier kring folkhälsa i stort och smått så rekommenderar jag starkt att du följer Jacob Gudiol, sjukgymnast och som gett ut en del böcker – bland annat boken “Skitmat – vad det är, varför det gör dig fet och varför du fortsätter äta det”.  Ett citat på hans sida är detta:

Arbetet som krävs för att motbevisa skitsnack är mångdubbelt större än arbetet som behövs för att hitta på skit.

Lova mig två saker – kika på klippet med Jacob ovan och behåll ditt kritiska tänkande, vilket för mig idag blir som två delar:

  1. Att lyssna till det som du läser/hör/osv utan att lägga in dina tidigare erfarenheter först – dvs döm inte det du läser direkt, men tro inte heller på det direkt. Ta ett stund att betrakta det liksom på avstånd.
  2. Att efter en stunds reflekterande/undersökande/liknande närma dig något som liknar en sanning för dig idag. Där du kanske inkluderat innehåll från både ja-sägarna och nej-sägarna.
Share

En väg?

It it pointless trying to know where the way leads.
Think only about your first step.
The rest will come…

– Shams Tabrizi

Denna bild från Rumi i mitt flöde en dag.
En bild som fick mig att reflektera kring två saker.

  1. Att det vi länge och ofta tror att det bara finns en väg. När det i själva verket finns många vägar. Och att den vägen som är rätt för dig inte nödvändigtvis är rätt för mig. När jag och Johanna bilade till Värmland i höstas blev det väldigt tydligt detta med olika vägar då vi vid 3 resor använde tre olika vägar för att komma fram. Och det visade väldigt tydligt på att det finns olika vägar. Inte bara en.
  2. Att vi kan läsa och läsa och läsa böcker. En massa böcker. Exempelvis om fiskning och tro att vi blir fiskeexperter, eller om zen-meditation och att vi blir superbra på det bara genom att läsa. Men det blir ju liksom inte riktigt sant om vi inte även praktiserar det. Genom att det vi läser även blir det vi gör. Eller inte gör. Men vi kan liksom inte INTE göra. Eller inte VARA.

Bilden berättar även för mig att vi genom ett lärande någonstans kan ta ett kliv till till ett nytt lärande och ett nytt och ett nytt. Som att vi levlar upp genom vårt växande och lärande i görande och varande. Av det vi läst.

Share