Therese Tess Mabon

Förändringsledare, Expanderare, Maximerare och Coach

Tag: reflektion (Page 1 of 3)

är jag i “rätt” rum?


Så här skrev jag på Facebook häromdagen:
Någon sa “Om du (tror att du) är den smartaste i rummet så är du i fel rum”…jag reflekterar kring mig, mitt lärande och mitt fortsatta växande…återkommer med fler ord om det snart. 
Ha tålamod!

Och nu kommer mina tankar och reflektioner i ett första skede kring detta…

Jag har sedan en längre tid frågat en av de organisationer jag arbetar med om de verkligen är redo, redo att kliva på och höja ambitionen, redo att kliva in och verkligen satsa för att nå sitt uttalade mål. Och i slutet av november fick jag ett svar. Eller att slags svar. Ett svar som visade att några ville och några inte. Ett svar som visade att helheten inte är redo. Att helheten nog inte (min tolkning) har ambitionen av att nå ett uttalat mål på det sättet/inom den tiden som jag har estimerat.

Så följdtanken hamnade i om…

  1. Ska jag vara kvar?
  2. Om jag ska vara kvar – HURDÅ?
  3. Och inte bara HURDÅ utan framförallt VARFÖRDÅ?

Jag har känt efter. Fler gånger. Tog en dag på Visdomskonferensen (som snart finns på Kunskapskanalen/play) – mötte andra människor i mitt nätverk. Kloka sådana. Och visa sådana. Som gav mig någon slags push framåt – upplever jag 🙂

Och så makens påminnelse om citatet: Om du verkligen är den smartaste personen i rummet varför är du kvar?

“Om du är så smart bör du vara medveten om att det enda sättet att fortsätta växa och utvecklas i livet är att vara runt människor som du kan lära av. Om du aldrig utmanas du kommer att stagnera. Att fortsätta att utveckla alla stora kunskapsområden innebär omge sig med människor smartare än du är, människor som är mer karismatiska, roligare, mer tekniskt avancerade, mer skickliga på sociala medier, mer analytiska … du fattar vad jag menar.
Gör detta till en allmän praxis samt en specifik. Genom specifik menar jag att definiera ett område som du vill växa i sedan hitta folk att ta kontakt med som är bättre på det än du är.”

  • svaret ovan funnet via en googling på makens fråga…

Ja, mmm, jo – jag finner människor utanför organisationen som kan ge mig alla dessa bitar. Och några inom organisationen som kan ge mig delar. Men tyvärr idag finner jag ingen som kan ge mig alla delar och som dessutom finner sig i organisationen. Och jag ser att det mer och mer är en av de nycklar som behövs…

Jobbiga tanke….hur f-n kommer jag vidare? Och så lyssnar jag på Anders Jansson på Värvet som pratar om varför han fortsätter att gilla läget att vara på “Anagram“.

“Jag måste försöka nå min ambitionsnivå…som man brottas med i projekt…där man kan säkerställa ambitionsnivån och kvalitén på det man gör och där handlar det mycket om att jobba med rätt folk och folk som liksom också har rätt ambitioner som inte bara ligger i paritet med min utan över min ambition i vissa fall…Så kan jag ligga över i ambition i vissa områden som inte de kan…men tillsammans så blir det skitbra liksom. ”
– Anders Jansson, intervjuad i Värvet av Kristoffer Triumf

  • Precis det där är ju på pricken det jag saknar – mina peers. Medarbetare/kollegor som hjälper mig att pusha mig till bättre lösningar, till nästa nivå, dit där vi ännu inte är, och kanske ännu inte vet om att vi ska till…
  • Jag inser idag att jag har ett behov av peers, av kollegor/medarbetare som liksom jag har en hög ambitionsnivå. Som liksom jag vill nå högre. Maximera. Expandera. Låta oss slå skallen i glastaket om det finns. Låta oss spränga glastaket om vi vill. Låta oss vandra den vägen vi skall vandra.
  • Jag har höga ambitionsnivåer och vill expandera och maximera i mitt allt. Om det inte finns utrymme för det så är det inte säkert att det är organisationen som inte vill eller vågar utan just differensen mellan mig, min ambition och organisationens ambition som är skev….och då är det upp till mig. Inte till organisationen…

Inte f-n blev det lättare av de insikterna…..

PS1: kvällsreflektion med maken – att det inte behöver vara låg ambition överlag hos mina peers, utan just i denna fråga som jag är mitt i, som är där jag endast verkar. Och att avsaknaden i denna explicita fråga säkert har sitt ursprung i avsaknaden av styrning och ledning. (Vilket jag också efterfrågar…)

PS2: I mitt flöde dök det förstås upp relaterade artiklar/tankar kring ämnet – bland annat denna: “I am not the smartest person in the room” av Jon Westenberg på Medium. 

10 steg – från Wayne Dyer och mig

  1. Om du förändrar hur du ser på saker, ändras de saker du ser. 
  2. Hur en människa behandlar dig berättar mer om dem själva än om dig. 
  3. När du dömer en annan, så visar du inte deras sanna jag, bara ditt sanna jag. 
  4. Om du gillar den personen som du spenderar tid med kommer du aldrig att känna dig ensam
  5. Konflikten kan bara överleva med din hjälp.
  6.  Fortsätt känna dig eländig. Eller motivera dig själv. Vad som än ska göras så har du alltid ett val.
  7. Överflöd är ingenting som vi kan skaffa. Det är något som vi rattar in till. 
  8. Kärleksfulla människor lever i en kärleksfull värld. Fientliga människor lever i en fientlig värld. Samma värld. 
  9. Du ser det först när du tror på det. 
  10. Ta chansen nu. Framtiden väntar på ingen. 

För ett tag sedan publicerade jag ett inlägg om respektive råd ovan. Ursprungligen fann jag dem i ett klipp från Dr Wayne Dyers Facebook-sida och fick suget att dela dem alla med dig, en och en, med min egna reflektion. Och så blev det ju förstås.

Vad känner du kring dessa råd?
Eller kring råd över huvudtaget?

 

 

motstånd i alla former – vad gör det med mig?

Det är i motstånd av alla sorter jag oftare och oftare finner mig i. Och i nyfikenheten i vad som händer i mig och i den andra när jag nyfiket utforskar det här motståndet och dess kanske otäcka grepp om mig. Ett grepp som är läskigt och som vill sparka på mig. Och samtidigt ett grepp som lugnt håller mig kvar så att jag kan nyttja tillfället att utforska vad som sker.

Jag mötte motstånd idag. Igen. Ingen överraskning. Mer motstånd kommer imorgon och dan efter det förstås. Och på hemvägen efter mycket motstånd lyssnar jag på Mary Karr som säger följande:

And if in those moments of terror or judgment of other people or of myself or thinking I know things I don’t know — I mean, when I first got sober I had this sort of — Virgil, this kind of spiritual guide through the hell of early sobriety who would say to me — when I would tell her something I was afraid of, she would say, “What is your source of information?” And 99 percent of the time it was, “I thought it up.”

I had all kinds of magical thinking. And so I think, for me, the process of trying to become curious in those moments of real discomfort about what’s going on, it doesn’t always free you from suffering, per se. But I don’t know.

Tack för den direkta bekräftelsen!

Processen att försöka vara nyfiken i de ögonblick då det är som jobbigast, att då vara nyfiken och öppen till vad som händer. 

Wow! Wow! Wow!

Processen att försöka vara nyfiken i de ögonblick då det är som jobbigast, att då vara nyfiken och öppen till vad som händer. 

Idag lyssnar jag vidare på fortsättningen av Marys samtal.

Och en gång till:

Processen att försöka vara nyfiken i de ögonblick då det är som jobbigast, att då vara nyfiken och öppen till vad som händer. 

Hoppas att du har förstått!

ett svar & en självklarhet

Jag postade ett inlägg en eftermiddag på Linkedin. Och fick följande svar:

Så klarsynt du är och så ovanlig som ställer frågan om verksamhetens behov först och dina egna sedan, eller åtminstone samtidigt. Fast det visste jag ju förstås redan sedan länge Men det är värt att upprepa. kram

En självklarhet för mig. Inte för alla. För mig. Idag och inte alltid. En självklarhet att lyssna till verksamheten och se den för det som den är. Och om det är så att den inte är redo eller behöver mig så ska jag ju inte stanna kvar.

helloDen stora frågan i detta fallet är just OM. Och vem som bestämmer/tar tempen/inser/fattar beslut/osv OM verksamheten och dess mogenhet. Om verksamheten och jag i vår relation. För det är en relation som är jobbig och som skaver. Där jag är kvar och långsamt knackar på igen och igen och igen. För jag vet innerst inne att verksamheten aldrig kommer att bli mogen eller redo på/av egen hand. Någonsin. Jag vet att mitt uppdrag kommer att ta tid, att jag måste stanna kvar och nöta på, nöta på, nöta på. Och frustrationen hos kollegor och ledning kommer vara stor och oerhört synbar och kännbar.

I det vilar jag lugn. För i frustrationen finns vägen framåt. Att vi stannar i frustrationen en stund till, allihopa. För att när vi är klara med frustrationen så är vi redo. Och mogna. Som individer och som verksamhet.

Hängde du med?

PS: Tack till Christina för fina svaret – kramar tillbaka!

mitt inre motstånd

Häromdagen skrev jag ett inlägg om det kanske var så att det bakom varje motstånd fanns krossade drömmar. Och så skrev jag ett annat inlägg på Linkedin om huruvida jag skulle stanna kvar i ett uppdrag eller ej.

Så när jag får ett av mina mail ifrån Universum…tror du att jag blir förvånad längre av deras innehåll? Nej, helt rätt. De förvånar mig sällan.

Skulle det vara lika roligt ifall du aldrig slutade skratta? Om det aldrig fanns några moln? Om du aldrig blev utmanad? Om du aldrig var ensam? Om du aldrig fick höra hela sanningen även när den gör ont? Om du alltid visste vad som skulle hända, vad skulle du göra och var skulle du åka?

Eller hur,
Universum

PS. Låt dig njuta av det tysta, njut av mysterierna och välkomna hela sanningen.

Jag upplever ett inre motstånd starkt i vissa dagar och det är genom att vara i det motståndet och den frustration som gör mig starkare. Som är en av de vägar som leder till växande och lärande. Även om det är så j-a tungt, jobbbigt, utmanande, energikrävande, mm, mm, så landar jag mer och mer i att det är en oundviklig väg att ta för mig. Att det är precis varför jag är här. För att ta mig igenom motstånd och bjuda mig själv och andra på det. Samt att bjuda på en hel del frustration. På köpet.

Får jag bjuda dig motstånd?

16121839409_0fb177e8ec_z

vilka gränser?

Fick frågan av Sandra som undrade vilka gränser jag syftar till när jag skrivit om gränser här och här.

-Kan du inte ge exempel på vilka gränser du menar. Vill veta mer 🙂

Vilka gränser?
I mitt första inlägg där jag pratade med maken, var det en av mina gräns som blivit utsatt. En gräns där jag inte accepterade att bli kallad hora. Jag markerade detta tillbaka till den killen som kallat mig det och jag berättade om varför jag inte vill bli kallad det, jag frågade varför han kallade mig det. Och när jag sagt det till honom så upplever jag hur jag liksom där och då var färdig med att proklamera/markera min gräns. Medan maken ansåg att jag skulle polisanmäla killen som sagt detta, eller i alla fall rapportera till rektor. Och där var skillnaden emellan min gräns och makens gräns. Min gick vid att markera att jag inte ville bli kallad det genom att prata om det. Inget behov från min sida till att agera mer för att visa min gräns.
Samtidigt som jag självklart kan fatta att om jag skulle mött denna kille varje dag, ja då kan min gräns ha sett annorlunda ut, eller nåtts på ett annat sätt. Men inte denna gången alltså . 

I mitt andra inlägg var det mestadels en förundran av att många kollegor vid mötena var så oerhört arga, upprörda och frustrerade och släppte okontrollerat och omedvetet ut allt, varenda känslostorm,  som de upplevde till oss andra. Och ur detta var det som mest slog an hos mig just detta att det var omedvetet. Deras beteende. Deras agerande. De visste inte riktigt varför de kände eller agerade som de gjorde. Det enda de med säkerhet visste var att “den andra” gjort fel. Inte de.
Omedvetenheten eller medvetenheten om vad jag tycker är ok eller ej.
Att vara i det ena eller det andra, medveten eller omedveten, skapar så klart ringar på vattnet. Hur jag förhåller mig och agerar efter att min gräns blivit nådd. Däri ligger min upplevelse av skillnad här.

Det fanns för mig direkt en upplevelse av att min gräns gick vid att medvetet välja vilken gräns jag vill visa för andra. Att den lika ofta går att visa för mig själv, för att på så vis ge mig själv ett utrymme att agera annorlunda.

Kanske att det jag famlar efter är det som i mindfulness ibland kallas “the Gap”. Den där lilla stunden som jag ger mig själv att vara i känslan INNAN jag agerar utifrån den. Så att agerandet är i linje med mig själv i en medvetenhet.  Jag har även använt ett annat uttryck: de tre A:na – Andas, Acceptera, Agera. För det är det som sker i “the Gap”.

 

 

Mmmm, Sandra, var det egentligen svar på din fråga?

 

det är inte mitt jobb…eller?

Häromdagen fick jag höra en lång harang av ilska, frustration, upplevda sanningar av en person.
Och när denne fick frågan
– “När du ser detta (som du upplever händer) – kan du då säga till eller fråga?”
Kom svaret snabbt
– “NEJ, det är inte mitt jobb.”

Så när jag passerade denna skylt med en spegel på under min morgonpromenad…

img_6514

….ja då var jag inspirerad att skapa en egen skylt.

du-tittar-pa-personen-som-ansvarar-for-forandring-2

Jag tror på att i varje människa finns det en ledare. En ledare som har som första uppdrag att leda sig själv. I sitt eget förändringsarbete. Och därefter att ta ansvar för det som sker runtomkring sig själv. Och då säkert upptäcka att det redan har skett stora förändringar. För du har förändrat sättet du ser på livet. På livet runtomkring dig.

PS. Jag förutsätter här att alla basbehov är tillgodosedda. Först därefter kan det finnas motivation, driv, önskan att leda sig själv. Samhället, företaget, arbetsgivaren, mfl är delar i se till att basbehoven är nådda. 

PS2. Givetvis passar det toppen att ersätta ordet förändring med annat. Exempelvis kvalitet. Eller kundservice. Eller….

10 steg – nummer 10

“Go for it now. The future is promised to no one.”

Ta chansen nu. Framtiden väntar på ingen. 

Sista steget och sista rådet ifrån Dr Wayne Dyer och min reflektion till hans råd.
På sätt och vis var det detta sista som inspirerade mig till att skriva om varje råd och reflektera kring vad det betyder för mig.
På sätt och vis så att jag tog tag i den inspirationen som dök upp framför näsan.
På sätt och vis som att jag inte väntar på morgondagen utan börjar idag.

Ett annat sätt att uttrycka detta råd kan kanske vara  “Skjut inte upp till imorgon det du kan göra idag”…för vem vet vad som kommer härnäst när du nu tar tag i din chans idag och inte väntar. Skapa din egen framtid som du vill ha den.

 

 

10 steg – nummer 9

“You´ll see it when you believe it.”

Du ser det först när du tror på det. 

Och oftast har du det redan då. Att du bara inte sett det. Men att det funnits där hela tiden. Din skatt hos dig. Undrar om det hänger ihop med spegelneuroner det här med?

PS. Råd från Dr Wayne Dyer – reflektion min egen.

när vill du börja ett nytt år?

Vid nyårsafton? Eller vid en annan tidpunkt på året?

3 olika inspirationskällor till denna fråga:

  1. Mike som berättade om när vi var iväg på rugbytour förra hästen och hur våra värdar i Market Harborough hade oerhört svårt att förstå hur vi kunde använda kalenderår för att dela in spelarna i olika ålderskategorier. Det lät så här: Vi använder oss av kalenderår för att dela upp i olika åldersklasser. Ja, det gör vi med. Fast vårt år börjar i januari som kalenderåret. Ja, vi börjar ju också med kalenderår. Nej. Jo, vi börjar ju när skolan börjar. Det är då året börjar. Fast vi börjar ju när året börjar i januari. Va, börjar ni skolan då också. 
    Och så pågick samtalet en stund till…
  2. Slöade in på Instagram och fann en länk till MadebyMary och hennes härliga inlägg om att hon just firar nyår nu i september och firar in det med nystartspresenter till sig själv och god mat osv. Låter ju helt klart lockande. Jag känner igen mig i den känslan hon beskriver om både nyår och september.
    Bland kommentarerna på inlägget ovan fanns även ett till…Mitt Nyår av Sandra Hjort som får åka med här också.
  3. Och så kompisarna som bor i Etiopien där det är firande av nyår nu. I september.

Så det kanske är nu vi ska fira och börja ett nytt år?

Jag gillar tanken med att fira nyår på annan tidpunkt på året än i smällkalla vintern. Jag gillar också tanken att starta ett nytt år när den där känslan av att vilja starta om infinner sig. Och som fler i kommentarerna hos MadebyMary beskriver så känner även jag så väl igen mig i skolstartskänslan. Ett par nya jeans, ny t-shirt, ny anteckningsbok och nya pennor…fast i år har det bara blivit de två sistnämnda och det passar mig utmärkt.

Page 1 of 3

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén