the confession game – en lek om att blotta sig

Den där leken vi lekte vid Lindeborgs gård, som jag skrev om häromdagen…det fanns i alla fall ett par frågor som berörde oss alla. Och ett par frågor som berörde någon/några av oss. Och så ett par frågor som berörde mig mer än andra frågor gjorde. Ett urval av dessa nedan.

-career-

If you were braver, what would you be doing with your life?

If you had a time machine, which mistake would you go back and correct in your career?

What alternative careers do you think you´d be quite capable of?

What business do you dream of starting?

What might your friends be most surprised to learn that you´d love to try professionally?

– sex-

Who do you rather regret sleeping with?

What part of your body do you worry might put a lover off?

What do you want more of in your sex life – but have difficulty asking for or finding?

-relationships-

What do you think your partner most wishes you would be able to change about yourself?

Which of your partner´s friends would you sleep with?

If you had to redesign the institution of marriage, what would be the rules?

-family-

What kind of ideal extra sibling would you have wanted to have?

Mina svar?
De kommer, de kommer…..håll utkik!

Lägg märke till att det fanns 5 olika kategorier och att en av kategorierna INTE alls intresserade mig…den handlade om Pengar. MONEY. Och frågorna däri berörde inte alls mig. 

 

 

 

SparaSpara

SparaSpara

Share

du får inte det du vill ha, du får det som du är

Som att jag inte är värd att bli älskad av dig. Så att jag för att testa det så ofta som möjligt slänger elakheter till höger och vänster. För att testa om du stannar kvar. Även när jag är den värsta jag kan vara.

Som ett sätt att skada mig själv och inte välja att tycka om mig själv. Att det är tillräckligt att jag älskar mig och därigenom dig och oss. Från ett annat perspektiv.

Från en annan plats. En plats av kärlek som är allomfattande och aldrig-sinande. Där jag är kärlek.

Hellre den platsen än från platsen där jag skadar både dig och mig för att testa om det finns kärlek….när jag så väl vet att det finns om jag bara är kärlek.

Share

att vara en besvikelse – från ditt perspektiv

Redan innan jag går börjar det i mig. Du ser det och blir smittad likaså. Det fastnar i dig med. En känsla av att nu ska vi tävla och du kommer minsann inte att göra som jag målat upp min inre bild?

Och inte säger vi ett ord om det. Då. Eller under. Under så elakheterna flyger ur min mun.

Häromdagen sa du, efteråt. Att det jag säger är så negativt och gör att du inte vill vara med mig. Du vill inte att vi ska ha det så. Och jag vill veta mer. Vad är det jag sagt denna gång? Gjort, tittat på ett visst sätt, sagt…berätta mer.

Jag vill och behöver veta mer från ditt perspektiv – det är svårt för mig att se. Vissa delar kan jag se. Tror jag. Om de stämmer överens med din upplevelse vet jag ännu inte. Jag behöver dela mer med dig och jag behöver att du delar mer med mig.

Så otroligt svårt att beskriva från ditt perspektiv när jag inte har det…men jag vill förstå mer. För dig. För mig. För oss.

Share

att vara en besvikelse startar här?

Det börjar långt tidigare. Redan när vi vet att jag ska lämna hemmet och komma tillbaka hem till dig senare. Att du ska ha varit ansvarig hemma för allt som eventuellt ska göras.

Redan då börjar misstänksamheten smyga sig på. Kommer du att klara av att göra det som ska göras? Kommer du att kunna göra det så som jag förväntar mig att det kan göras?

Och så slår ilskan till när jag landar hemma igen. Att du inte lyckats göra det som jag förväntat mig. Ut flyga elakheter över mina läppar.

Dessa förväntningar/bilder/drömmar som jag målar upp konstant…är de bra för mig? Definitivt långt ifrån alltid. Och definitivt inte i dessa situationer som ovan.

Så hur kan jag acceptera att de finns, men inte tro på dem eller låta dem styra mig på ren automatik?

 

Share

Handen på hjärtat – när var du sur senast?

Jag har tidigare skrivit om en podcast jag lyssnat till som är ett samtal om kärlek och relationer. Ett samtal mellan Krista Tippet och Alain de Botton som gäst.

Och här kommer ett utdrag ur det samtalet – en del/ ett fenomen som handlar just om att sura och tjura – som Alain de Botton fascineras av.
(Mina ord och mina tolkningar, förstärkningar blandas med Alains ord i stycket nedan)

———————————————————————————————

Alain menar att när du ser någon i en sådan situation (någon som surar och tjurar) så ser du också rakt in problemet med de romantiska illusionerna.
För det är ju så att vi inte sitter och tjurar och är sura över vem som helst.

Vi surar ju bara över/mot människor som vi tycker borde förstå oss, men som inte har förstått oss. Och det tycker vi förstås är helt oförlåtligt att de inte förstår oss.
De om någon borde ju förstå oss. 

Vilket också innebär att när vi älskar någon och de älskar oss så blir vi så otroligt stötta och kränkta när saker går fel.

För vi utgår från det antagande som styr oss mest i ett förhållande, antagandet att det är denna personen som är med mig i förhållandet borde veta exakt vad som finns i mitt sinne utan att jag helst ska behöva berätta.
Och om det är så att jag måste berätta för dig…ja, men då älskar du ju inte mig. Eller hur?

Du har säkert varit i en situation där du rusar in i badrummet och smäller igen dörren, varpå din älskade frågar dig:

Hur är det? Är något fel?

Och du kanske svarar: Mmmm – eller Nej. 

Och tycker samtidigt att den du älskar borde ju kunna läsa genom badrumsdörren rakt in i ditt hjärta och din själ vad som är på tok och veta varför du är arg/upprörd/ledsen.

Och just det här antagandet, att den du älskar ska kunna veta exakt vad du är/tänker/vill, är ett sånt otroligt stort krav och en begäran som inte går att uppnå. Nånsin.

Du ser säkert ofta att det här händer hos barn.
Och du uppför dig precis som ett litet barn i en sån här situation.
Barn tror ju att deras föräldrar kan läsa deras tankar.
Det tar dem en lång stund innan de inser att det enda sätt en annan person kan veta vad dem egentligen tänker är gen om att de berättar. Med ord. Barn lär sig detta.

Och sen glömmer vi bort allt detta när vi hamnar i ett kärleksförhållande…

Vi säger ju ofta till barn att de måste berätta för oss, att de måste använda ord för att beskriva hur de känner sig.

Att vi alltid måste ”kommunicera” – och att vi har en övertro på att vi alltid klarar av det. Klarar av att säga precis som det är. Rösten stockar sig hellre i halsen än säger orden som behöver sägas där och då.

Vi är oftast inte heller direkt generösa mot oss själva eller någon vi älskar när vi inte alltid klarar av det, att säga exakt vad som behöva sägas, eller brister på något vis i vår kommunikation.

 

Alain berättar vidare:
Och sen den här galna idén att sann kärlek skulle vara detsamma som att intuitivt förstå en annan person. Så jag blir galen när människor säger saker som ”Jag har träffat någon jag är förälskad i. Och det bästa är att hen förstår mig exakt utan att jag behöver berätta hur jag känner.” Så då tänker jag (samtidigt som larmklockor ringer inombords) ”Ok, lycka till med det, men om ni blir tillsammans i ett förhållande så kommer det där inte att kunna fortsätta i evighet”. 

Ingen kan intuitivt (genom tankeläsning och läsande av känsloyttringar) förstå en annan människa i alla dess delar och alla dess tankar. 

 

Nej, jag förstår dig inte alltid. Långt därifrån.
Jag vill vara med dig oavsett.
Och jag strävar efter att förstå mig före dig.
Det är ett av de verktyg jag använder för att
verka och värka i vår relation.
Puss till dig min make <3

Share

Att arbeta med (och för) sin kärlek

Att arbeta med sin kärleksrelation. Att inte tro att den är fast i ett spår och inte kan utvecklas. Att arbeta med sin egen kärlek. Att utveckla den. Det är viktigt.
Viktigt att inse. Viktigt att agera och jobba för den.

Alain de Botton säger bland annat så här i ett samtal med Krista Tippet:

En av de snällaste sakerna vi kan göra för någon vi älskar är ibland att se dem som ett barn. Inte för att infantilisera dem och göra dem mindre vetande, eller att de inte skulle förstå saker, utan som när vi som en vuxen person agerar generöst mot ett barn på det sätt som vi tolkar deras uppträdande.

Om ett barn säger på hemvägen ”Jag hatar dig” så reagerar du nog först med att tänka: ok, det där är nog inte riktigt sant. Barnet är nog trött, hungrigt, något annat har hänt under dagen som fortfarande spökar, en tand gör ont eller något annat gör ont i dem. Vi kikar helt enkelt efter en större förståelse som gör det bästa av situationen vi är i. Och vi gör det här hela tiden med barn, utan att tänka på det så reagerar vi så här. Samtidigt gör vi det så sällan med andra vuxna.

När en vuxen människa möter en annan vuxen människa och säger till hen:
”Jag har inte haft en bra dag. Låt mig vara ifred.”
Så tror den andra oftast direkt att det har något med en själv att göra – hen tar det personligt direkt. Egot blir upprört och argt och ledsamt.

Och om vi istället för att ta det personligt direkt ser vår medmänniska på ett lika generöst sätt som vi ser ett barn och tar reda på var det här som bekymrar dem och var det har kommit ifrån.
Att vi ser en hel kontext runt om dem som vi behöver hjälpa till att förstå.
Det är ett sätt att arbeta med kärlek.
Utifrån kärlek inifrån.
En generös sådan.

(Alains ord, blandade med mina ord och mina tolkningar, förståelser och förstärkningar)

Share

därför vill du förändra den du älskar…?

Jag har nu lyssnat tre (3!) gånger till ett samtal med Alain de Botton hos Krista Tippet på OnBeing.  Ett samtal om kärlek och relationer och det hårda och jobbiga arbetet som krävs för att få allt att fungera.

Och i samtalet om varför du vill förändra den du älskar.
Bland annat säger Alain så här (min översättning):

…en av de största förolämpningar som du kan säga till din älskade är idag – “Jag vill ändra dig.”

Redan de gamla grekerna hade en vision och en bild av kärlek som i huvudsak baserades kring utbildning, och att vad kärlek egentligen betyder  = kärlek är en välvillig process där två personer försöker lära varandra hur man blir de bästa versioner av sig själva.

Som att jag som din älskade har åtagit mig att “öka de beundransvärda egenskaper” som du besitter och du åt mig.

Och ändå är det så jäkla svårt. Att acceptera att jag vill förändra dig, fast jag har en tanke om att det då nog inte är kärlek. Svårt. Svårt. Och kan det vara kärlek såsom grekerna såg på det?

Är det så att alla vill förändra den de älskar?

Alain säger även såhär om citatet i bilden ovan (min översättning):

Jag skulle vilja påstå att alla könen vill ändra varandra, och de har alla en uppfattning om VEM sin älskare BÖR vara. Och jag tror att en nyttig övning som ibland psykologer använder i parterapi är att de ställer frågor såsom:

“Om du kan acceptera att din partner aldrig skulle förändras, hur skulle du känna då?”

Så ibland kan pessimism vara en vän till kärlek.
När vi accepterar att det faktiskt är verkligen mycket svårt för människor att vara på ett annat sätt än vad de är,  så att vi genom acceptansen kan vara mer redo för att tillåta vara dem de är.
Och då kan de goda nyheterna vara att vi inte har ett behov av att människor ska vara perfekta.

Så om jag nu är öppen för att acceptera att min partner aldrig kan förändras och att jag kan acceptera och älska den jag är i det och den min partner är…hur kan jag då jobba vidare med och i det hårda arbetet i att ändå försöka “öka de beundransvärda egenskaper” som jag vill ska växa tusenfalt? Och som jag behöver hjälp i att växa/öka för min egen del?

När vi förödmjukar någon, kommer de inte att lära sig något.
De enda villkor under vilka någon lär sig är villkoren för otrolig “snällhet”, ömhet och tålamod. Det är så vi lär oss .

Men problemet är att våra brister i våra relationer har gjort oss så angelägna om att visa att vi inte KAN vara de lärare vi BÖR vara. Och därför kan ofta viktiga och legitima saker som vi vill förmedla komma ut ur oss som förolämpningar, som försök att såra, och därför avvisas de och relationen börjar knaka i fogarna.

Svårt. Jag sa aldrig att det är lätt. Fundera och reflektera vidare kring frågan nedan…

Varför vill du förändra den du älskar?

 

Share

en fikastund med 5 damer och 1 herre

och så jag då. Också.

Där satt vi och pratade om livet. Mitt i livet. Någon kände sig som 24. Inte en dag äldre. Och undrade samtidigt om vi var klara imorgon. För då är det ju fredag.

Samtidigt som lilla S ville provsmaka kastanjerna vi just målat. Och Långa J som envist trugade mig att ta en bit av filten. Filten som värmde hen.

Och E som ömsom skrattade och ömsom vilade ögonen. Och andra E som observant såg precis allt. Och då menar jag allt som försiggick. Som längtade efter fäbodsmöret. Det där som grannarna gjort på den första mjölken efter kalvningen. Som jag aldrig varit i närheten av att få smaka på – än mindre minnas hur det kan smaka.

IMG_3585.JPG

Sådär var det. Lättsamt. Samkväm. Befriande. Skratt. Kärlek. Ömhet. Och rakt. Älskar att få vara med människor och i relation med människor. Att kunna stanna upp. I relationen och låta den skapas. Utan att styra den. Och du kanske tänker…Hur har du tid?

Jo, det ska jag berätta – det finns ett sätt att få mer tid.

Att sakta ner sitt tempo. Att göra saker långsammare. Då blir din upplevelse av tiden att du har mer.

Prova det nu 😉

Share