jeansshorts

Söndagsmorgon på Nordic Light Hotell. Frukostbuffe. Maken och jag har firat min födelsedag några dagar i förväg och äter frukost i matsalen.

“- Jag såg just en Victoria Silvstedt look-alike i jeansshorts”, säger maken och ler.

Nyfikna jag scannar lokalen. Finner minst 7 blondiner i jeansshorts och frågar om dem en i taget. Ser till slut look-aliken. Hon ser rädd ut. Uppdragna axlar och ett perfekt yttre. Varenda hårstrå på plats. Vacker. Men rädd.

Ett tjejgäng på fyra äntrar matsalen. De rör sig självsäkert genom buffen och tar plats på ett härligt sätt. Bara genom att vara sig själva. Ingen av dem i jeansshorts. Men en av dem i blå kjol. Hon hade något extra.

Det såg även vår bordsgranne. Som även noterade mig.

Så här är det att leva mitt i livet med maken i vårt tredje äktenskap. Tillåtet, öppet och i bejakande av energier. Inte minst ett delande av våra energier. Och kärleksfullt förstås. Och i vår fantasi bjuder vi gärna in en och annan extra till oss som jag skrivit tidigare om här:
att välja att bjuda in en tredje i vår relation

Share

att prata om sex

Häromkvällen på sushibaren på stan i samtal med två kvinnor mitt i livet pratade vi även en hel del om sex och dess inverkan/påverkan/betydelse för relationen.

Jag blev så glad att de ville prata om sex, men jag vågade inte initiera samtalet om sex. Och ja, jag rodnade när frågan kom upp. Bara att vara i samtal och som här på bloggen skriva om sex, samliv, lust, mm så är jag långt ute i gränslandet av min komfort-zon. Och inser varje gång jag befinner mig där att jag vill vara där oftare. Där det kanske är lite obekvämt och jag känner mig lite som en blomknopp på väg att brista och blomma ut.

Jag så tacksam att det blev detta samtal och jag vill HA fler, INITIERA fler och VARA i fler. Om du är nyfiken och vill vara i samtal om sex och relationer även du….vill du ses på en fika/middag/walk and talk?

PS: Tack till er två för en mycket härlig kväll på stan!

 

Share

när samtalet berör

Jag är så tacksam för igårkväll.
Poddklubben samlades hemma hos oss och vi åt och umgicks samtidigt som samtalet rörde sig mot kvällen mål. Att samtala om otrohet.

Vi hade förberett oss lite olika som vanligt och det är helt ok.
Uppdraget var att lyssna till ett samtal mellan Tony Robbins och Esther Perel (i länken finns två delar – lyssna gärna på bägge). Samt att titta på en film – “Vad döljer du för mig”.

På bilden ovan – huvudpersonerna från filmen

Det verkar vara så mycket som väckts i många av oss när vi lyssnat på detta. Ett behov av att få prata av sig om detta fanns i oss. Särskilt som vår förra träff var tvungen att skjutas fram pga magsjuka. Maken satte igång oss med en fråga rakt på sak:

Hur har otrohet påverkat dig?

Och vi tog alla i tur och ordning en berättelse om att den otrohet vi upplevt nära oss. Men det var få som vågade eller kom ihåg att även berätta hur det påverkat oss. Kanske är vi inte heller medvetna om HUR det har påverkat oss. Och det kanske inte heller var viktigt denna kvällen. För så nära som vi kom varandra bara genom att dela all den otrohet som funnits nära oss, så nära är skönt att vara. Där blir jag berörd.

Jag berättade om 6 otrohetsdelar nära mig:

  • Min uppväxt utan att veta om att jag hade en annan biologisk morfar (och egentligen inte en otrohetssituation, men en situation som ligger nära mig)
  • En kväll under min uppväxt då min bror och jag reagerade på ett samtal mellan våra föräldrar. Fast vi VET inte vad som hänt/hände. Men händelsen finns med mig.
  • Ett skuldbeläggande och en “slut-shaming” som jag fick uppleva mot mig av andra tjej-kompisar för ett “one-night-stand”.  Att jag haft svårt att släppa taget om den och hur känslan av att uppleva “slut-shaming” funnits med i resten av mitt liv sedan dess. (dags att släppa taget om den!)
  • Min egen otrohetsaffär då jag för >25 år sedan träffade min make. Då var jag sambo med en annan kille och jag hade svårt att avsluta den relationen innan jag inledde en relation med denna nya kärlek. Jag ljög för min sambo, lurade honom och hade sex med den nya kärleken utan att berätta för min sambo eller bryta med honom. Allt detta pågick i ca tre månader innan vi delade på oss. Jag sa igår att jag länge har romantiserat händelsen och hur det var….men så för en knapp vecka sedan fann jag den dagbok som jag skrev i då. Nu vet jag mer. Nu kan jag dessutom se händelsen från distans och nej, jag är inte längre arg på mig själv för att det blev som det blev. Jag är inte glad över det jag gjorde då, men jag är glad att det blev min make och jag.
  • Och så de två sista…med bröder i våra båda familjer som varit otrogna och lämnat sina fruar. Allt kan ju hända. Även i de bästa familjer. Och det har påverkat mig.

Hur har otrohet påverkat dig?
Och vilken otrohet har funnits i din närhet?

 

Min make och jag har sen i höstas i flera omgångar och tillfällen ventilerat och pratat om vad otrohet är för oss. Pratat om var gränsen går. För just oss. Och jag upplever att många relationer bara utgår från att det är samma gräns som gäller för dig och mig utan att vi pratar om det. Den sista frågan som jag ställde fick alla på poddklubben med sig hem igår. Att stöta och blöta med sin partner. Inte för att redovisas för oss andra. Utan för att finna var vår gräns går. Din och min.

Var går gränsen för otrohet i din relation med din partner?

Share

the confession game – en lek om att blotta sig

Den där leken vi lekte vid Lindeborgs gård, som jag skrev om häromdagen…det fanns i alla fall ett par frågor som berörde oss alla. Och ett par frågor som berörde någon/några av oss. Och så ett par frågor som berörde mig mer än andra frågor gjorde. Ett urval av dessa nedan.

-career-

If you were braver, what would you be doing with your life?

If you had a time machine, which mistake would you go back and correct in your career?

What alternative careers do you think you´d be quite capable of?

What business do you dream of starting?

What might your friends be most surprised to learn that you´d love to try professionally?

– sex-

Who do you rather regret sleeping with?

What part of your body do you worry might put a lover off?

What do you want more of in your sex life – but have difficulty asking for or finding?

-relationships-

What do you think your partner most wishes you would be able to change about yourself?

Which of your partner´s friends would you sleep with?

If you had to redesign the institution of marriage, what would be the rules?

-family-

What kind of ideal extra sibling would you have wanted to have?

Mina svar?
De kommer, de kommer…..håll utkik!

Lägg märke till att det fanns 5 olika kategorier och att en av kategorierna INTE alls intresserade mig…den handlade om Pengar. MONEY. Och frågorna däri berörde inte alls mig. 

 

 

 

SparaSpara

SparaSpara

Share

du får inte det du vill ha, du får det som du är

Som att jag inte är värd att bli älskad av dig. Så att jag för att testa det så ofta som möjligt slänger elakheter till höger och vänster. För att testa om du stannar kvar. Även när jag är den värsta jag kan vara.

Som ett sätt att skada mig själv och inte välja att tycka om mig själv. Att det är tillräckligt att jag älskar mig och därigenom dig och oss. Från ett annat perspektiv.

Från en annan plats. En plats av kärlek som är allomfattande och aldrig-sinande. Där jag är kärlek.

Hellre den platsen än från platsen där jag skadar både dig och mig för att testa om det finns kärlek….när jag så väl vet att det finns om jag bara är kärlek.

Share

att vara en besvikelse – från ditt perspektiv

Redan innan jag går börjar det i mig. Du ser det och blir smittad likaså. Det fastnar i dig med. En känsla av att nu ska vi tävla och du kommer minsann inte att göra som jag målat upp min inre bild?

Och inte säger vi ett ord om det. Då. Eller under. Under så elakheterna flyger ur min mun.

Häromdagen sa du, efteråt. Att det jag säger är så negativt och gör att du inte vill vara med mig. Du vill inte att vi ska ha det så. Och jag vill veta mer. Vad är det jag sagt denna gång? Gjort, tittat på ett visst sätt, sagt…berätta mer.

Jag vill och behöver veta mer från ditt perspektiv – det är svårt för mig att se. Vissa delar kan jag se. Tror jag. Om de stämmer överens med din upplevelse vet jag ännu inte. Jag behöver dela mer med dig och jag behöver att du delar mer med mig.

Så otroligt svårt att beskriva från ditt perspektiv när jag inte har det…men jag vill förstå mer. För dig. För mig. För oss.

Share

att vara en besvikelse startar här?

Det börjar långt tidigare. Redan när vi vet att jag ska lämna hemmet och komma tillbaka hem till dig senare. Att du ska ha varit ansvarig hemma för allt som eventuellt ska göras.

Redan då börjar misstänksamheten smyga sig på. Kommer du att klara av att göra det som ska göras? Kommer du att kunna göra det så som jag förväntar mig att det kan göras?

Och så slår ilskan till när jag landar hemma igen. Att du inte lyckats göra det som jag förväntat mig. Ut flyga elakheter över mina läppar.

Dessa förväntningar/bilder/drömmar som jag målar upp konstant…är de bra för mig? Definitivt långt ifrån alltid. Och definitivt inte i dessa situationer som ovan.

Så hur kan jag acceptera att de finns, men inte tro på dem eller låta dem styra mig på ren automatik?

 

Share

Handen på hjärtat – när var du sur senast?

Jag har tidigare skrivit om en podcast jag lyssnat till som är ett samtal om kärlek och relationer. Ett samtal mellan Krista Tippet och Alain de Botton som gäst.

Och här kommer ett utdrag ur det samtalet – en del/ ett fenomen som handlar just om att sura och tjura – som Alain de Botton fascineras av.
(Mina ord och mina tolkningar, förstärkningar blandas med Alains ord i stycket nedan)

———————————————————————————————

Alain menar att när du ser någon i en sådan situation (någon som surar och tjurar) så ser du också rakt in problemet med de romantiska illusionerna.
För det är ju så att vi inte sitter och tjurar och är sura över vem som helst.

Vi surar ju bara över/mot människor som vi tycker borde förstå oss, men som inte har förstått oss. Och det tycker vi förstås är helt oförlåtligt att de inte förstår oss.
De om någon borde ju förstå oss. 

Vilket också innebär att när vi älskar någon och de älskar oss så blir vi så otroligt stötta och kränkta när saker går fel.

För vi utgår från det antagande som styr oss mest i ett förhållande, antagandet att det är denna personen som är med mig i förhållandet borde veta exakt vad som finns i mitt sinne utan att jag helst ska behöva berätta.
Och om det är så att jag måste berätta för dig…ja, men då älskar du ju inte mig. Eller hur?

Du har säkert varit i en situation där du rusar in i badrummet och smäller igen dörren, varpå din älskade frågar dig:

Hur är det? Är något fel?

Och du kanske svarar: Mmmm – eller Nej. 

Och tycker samtidigt att den du älskar borde ju kunna läsa genom badrumsdörren rakt in i ditt hjärta och din själ vad som är på tok och veta varför du är arg/upprörd/ledsen.

Och just det här antagandet, att den du älskar ska kunna veta exakt vad du är/tänker/vill, är ett sånt otroligt stort krav och en begäran som inte går att uppnå. Nånsin.

Du ser säkert ofta att det här händer hos barn.
Och du uppför dig precis som ett litet barn i en sån här situation.
Barn tror ju att deras föräldrar kan läsa deras tankar.
Det tar dem en lång stund innan de inser att det enda sätt en annan person kan veta vad dem egentligen tänker är gen om att de berättar. Med ord. Barn lär sig detta.

Och sen glömmer vi bort allt detta när vi hamnar i ett kärleksförhållande…

Vi säger ju ofta till barn att de måste berätta för oss, att de måste använda ord för att beskriva hur de känner sig.

Att vi alltid måste ”kommunicera” – och att vi har en övertro på att vi alltid klarar av det. Klarar av att säga precis som det är. Rösten stockar sig hellre i halsen än säger orden som behöver sägas där och då.

Vi är oftast inte heller direkt generösa mot oss själva eller någon vi älskar när vi inte alltid klarar av det, att säga exakt vad som behöva sägas, eller brister på något vis i vår kommunikation.

 

Alain berättar vidare:
Och sen den här galna idén att sann kärlek skulle vara detsamma som att intuitivt förstå en annan person. Så jag blir galen när människor säger saker som ”Jag har träffat någon jag är förälskad i. Och det bästa är att hen förstår mig exakt utan att jag behöver berätta hur jag känner.” Så då tänker jag (samtidigt som larmklockor ringer inombords) ”Ok, lycka till med det, men om ni blir tillsammans i ett förhållande så kommer det där inte att kunna fortsätta i evighet”. 

Ingen kan intuitivt (genom tankeläsning och läsande av känsloyttringar) förstå en annan människa i alla dess delar och alla dess tankar. 

 

Nej, jag förstår dig inte alltid. Långt därifrån.
Jag vill vara med dig oavsett.
Och jag strävar efter att förstå mig före dig.
Det är ett av de verktyg jag använder för att
verka och värka i vår relation.
Puss till dig min make <3

Share

Att arbeta med (och för) sin kärlek

Att arbeta med sin kärleksrelation. Att inte tro att den är fast i ett spår och inte kan utvecklas. Att arbeta med sin egen kärlek. Att utveckla den. Det är viktigt.
Viktigt att inse. Viktigt att agera och jobba för den.

Alain de Botton säger bland annat så här i ett samtal med Krista Tippet:

En av de snällaste sakerna vi kan göra för någon vi älskar är ibland att se dem som ett barn. Inte för att infantilisera dem och göra dem mindre vetande, eller att de inte skulle förstå saker, utan som när vi som en vuxen person agerar generöst mot ett barn på det sätt som vi tolkar deras uppträdande.

Om ett barn säger på hemvägen ”Jag hatar dig” så reagerar du nog först med att tänka: ok, det där är nog inte riktigt sant. Barnet är nog trött, hungrigt, något annat har hänt under dagen som fortfarande spökar, en tand gör ont eller något annat gör ont i dem. Vi kikar helt enkelt efter en större förståelse som gör det bästa av situationen vi är i. Och vi gör det här hela tiden med barn, utan att tänka på det så reagerar vi så här. Samtidigt gör vi det så sällan med andra vuxna.

När en vuxen människa möter en annan vuxen människa och säger till hen:
”Jag har inte haft en bra dag. Låt mig vara ifred.”
Så tror den andra oftast direkt att det har något med en själv att göra – hen tar det personligt direkt. Egot blir upprört och argt och ledsamt.

Och om vi istället för att ta det personligt direkt ser vår medmänniska på ett lika generöst sätt som vi ser ett barn och tar reda på var det här som bekymrar dem och var det har kommit ifrån.
Att vi ser en hel kontext runt om dem som vi behöver hjälpa till att förstå.
Det är ett sätt att arbeta med kärlek.
Utifrån kärlek inifrån.
En generös sådan.

(Alains ord, blandade med mina ord och mina tolkningar, förståelser och förstärkningar)

Share