om jag vågar…

…eller om jag inte vågar.

När jag reflekterar kring vad som ger mig lust i att leda andra människor, i att leda grupper, par och enskilda individer så mynnar det ofta ut i något som bästa maken hjälpte mig att sätta ord kring imorse.

Jag berättade för bästa maken att jag tycker om att jag vågar utmana andra människor i att växa, i att uppleva, i att få nya perspektiv och se sig själva på nytt. Jag tycker om att göra det. Jag tycker om att jag vågar göra det. Jag tycker om att jag har tillit till mig själv till vad som kan komma att ske när jag gör det. Både i mig och i andra.
Jag berättade också att just det att så länge jag vågar så vågar ju de andra. Och den dagen jag inte vågar….då vågar ju inte många alls.

“När du vågar så hjälper du dig själv att växa. Genom att dina rötter blir djupare och starkare. Det är vad jag ser att du gör.”, sa bästa maken.

Det blev för mig en väldigt tydlig metafor och innebörd.
Att jag står stark i vilken vind som än kan komma, för jag vågar satsa på att låta mina rötter växa än mer. Djupare och stadigare. Så att min trädkrona kan få blomma och ta plats. Som ett evigt samspel mellan det som syns och det som inte syns.

Så jag vågar. Idag igen. Vågar du?

Share