Therese Tess Mabon

Förändringsledare, Expanderare, Maximerare och Coach

Tag: samtal (Page 1 of 2)

får jag vara “socialt krånglig”?

Att jag är krånglig när samtalet rör sig kring nagellack, eller smink, eller något som jag inte bryr mig om alls.

Att jag är krånglig när samtalet handlar om att vara i tron att det är svart eller vitt, det finns ett (1!!) rätt sätt och ett (1!!) fel sätt. Som att samtalets deltagare är blinda för att det finns en hel gråskala med sätt….ja till och med en hel regnbåge!

Att jag är krånglig när samtalet handlar om de mest tråkiga saker jag kan tänka mig.

Får jag då vara “socialt krånglig” och säga:
– Tack för mig, jag är inte intresserad av att delta i detta samtal.
Resa mig upp, eller bara lämna platsen där samtalet äger rum för att NÄRA mig själv istället för att låta samtalet TÄRA på mig.
Accepterar du att jag får vara “socialt krånglig” då?


Jag väljer gärna samtal som går på djupet och utforskar.
Då får min nyfikenhet flöda fritt och det är NÄRANDE för mig.

Share

vad sker i världen?

Under ett par år har den tanken och frågan slagit rot i mig och pockat på uppmärksamhet då och då. Inte konstant. Men idag igen. Och idag fick den lite mer svar/reflektioner/input och liknande.

  1. En artikel på Medium om att historien återigen berättar för oss om hur det kommer att bli. Jag kom att tänka på de gamla egypterna som verkligen inte trodde att tiden var linjär utan just cyklisk. I denna artikel redogör artikelförfattaren för sina tankar kring just upprepningen av historien om vi bara tillåter oss att zooma ut mer än två generationer. Jag gillade läsningen och det som uppstod i mig, det som gav mig mersmak och fann hans slutsats om hur det nu kan komma att bli intressant – men ingen som jag är helt övertygad om. Kalla mig naiv om du vill.
    History tells us what may happen next with Brexit & Trump
  2. Ett 44-minuters samtal i studion hos Filosofiska rummet, P1, Om en gemensam etik för oss och dem. Och när jag lyssnade till dem så slog mig en tanke som Per Johansson luftade i podd-serien Myter och Mysterier; Att när en person förklarar något för sig själv, för att bringa förståelse, då gör väl hen det för att ta bort sin oro kring vad saken nu handlar om. Samtalet i Filosofiska rummet pratade också kring denna tanke – de nämnde att vi förstår/tar in intuitivt först för att därefter ta informationen till förnuftet så att vi kan på ett raffinerat sätt bekräfta den föreställning som vi redan har. De sa även att vår förståelse handlar om att bringa ordning och inte hysa oro. Ett önskat läge som de alla kunde enas om var att vi kan samlas i utilitaristiska samtal mellan kulturer, där den ena personen i studion föreslog att målet med samtalet skulle vara mera lycka för alla på så lång sikt som möjligt. Sen kom frågan hur vi lyckas skapa det när vår drivkraft består av gå mot belöningar eller undvika bestraffningar. Jag önskar att få uppleva dessa samtal och att få vara med och leka kring förutsättningar för att hjärnan ska få uppleva sina belöningar som den girigt letar efter.
  3. En 10-minuters intervju (eller läs texten) med Seth Godin som ger mig mer hopp och tilltro. Han pratar med Krista Tippet från On Being och hon ställer frågor om vad han tror på kring människorna och mänskligheten. Seth´s svar ger mig tillit. Tillit till den kraft som de digitala strukturerna kan ge oss. Tillit till de många olika “vi-grupper” som vi alla tillhör. Tillit till att vi kan flyga högre än vad vi tror med en hänvisning till Ikarus. Seth avslutar så här: Jag tror att vi har en möjlighet att vara större än så. Jag tror att vi är kapabla att gå utöver delande och till inkludering och samhörighet. Jag tror att vi är kapabla att hantera skammen som kommer från sårbarhet och öppna oss för vad de du möter vill berätta och vad de vill möta. Och jag tror att detta samhälle nu har sagt till folk, oavsett var de bor, att vi kan ha mer tillit. Vi kan ha mer tillit och tilltro till samhället och välgörenhet och innovation och värdighet och utbildning.
    Jag håller med! Det är dags att flyga högt och vågat med våra vingar. Och framförallt att vara i rörelse.
  4. Till sist så dök denna bild upp i mitt flöde i sociala medier. Och den var mitt i prick in i denna fundering om vad som sker i världen – eller rättare sagt vad som kan ske i världen om vi släpper taget om rätt saker/delar…

PS: Filosofiska rummet pratade en massa om en hel del annat spännande som jag googlade runt på och fastnade en stund i läsandet av allt som stod om Hans-Georg Gadamer på wikipedia. Hur han pratar om förståelsens cirkel, att gå från helhet till delarna och tillbaka till helheten.

Sen läser jag detta:
Människans medvetande är ett resultat av hennes historia, människans förståelse faller tillbaka på den specifika historia och kultur som skapat hennes medvetande. 
Och:
Tolkningen måste förbindas med saken självt, inte kretsa runt den.
Wow – här ska läsas mera 🙂

 

Share

djupa samtal på kvällspromenaden

Tack vare vår lilla vovve så går vi ut och går mer. Och när vi går tillsammans i familjen blir det samtal. Samtal som har ett annat djup än vid andra tidpunkter oftast. Och vad av dessa som är hönan eller ägget vet jag inte riktigt. Just nu väljer jag att tro att det är samtalen som kommit av vovven och hans behov av promenader.

Ikväll var det ett sådant djupt samtal igen. Jag, vovven och bägge sönerna gick ut. Lite motvilligt från J´s håll och där började samtalet. Och ja, tidigt brast både hans och mitt tålamod och jag hamnade igen i den där tjat- och gnat-fällan som mammor ofta gör. Fortsatte att hävda att jag bara påminde honom och att jag inte tjatade och att jag bara gör det för att jag vill honom väl och för att jag som hans förälder har ett ansvar. Och han svarade att han var inte glad över detta tjat/påminnelser och att han inte ville ha det så.

A´s instick var oftast för att muntra upp eller för att hålla med någon av oss. Så vi fick lite tystnad i vårt samtal på det viset. Tystnad där vi kunde få reflektera en stund medan A pratade.

Och först nu, ett par timmar efteråt, kan jag landa i vad det egentligen handlar om. Att det jag gör inte är bra för J. Att han lär mig, igen, en läxa. Ger mig en gåva. Självinsikt.
Att när jag gör som jag gör med tjat, gnat och påminnelser inte har den effekten jag hoppas på utan totalt motsatt effekt. Det skapar en känsla hos honom som att jag inte har tillit och tilltro till honom. När det är just det jag vill kunna ge honom.
Men att jag inte tror att jag kan göra det ännu och därför använder mig av tjat, gnat och påminnelser som ett verktyg för att han ska visa att han kan så att jag sen kan lita på honom fullt ut.

Och så funkar det inte alls.

Tack J för gåvan ikväll, jag ska träna på den och jag hoppas att vi kan vända denna effekt innan det är försent. Jag börjar redan nu med tilliten. Även när det gäller tandborstningen.

Tack min fina älskade J.

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Throwback to a galaxy far far away…

Share

pågående samtal med universum

The only way to get what you really want is to know what you really want.
The only way to know what you really want is to know yourself.
The only way to know yourself is to be yourself.
And the only way to be yourself, Tess, is to listen to your heart.
I do,
The Universe

Jag för ett samtal med universum. Och jag får svar. På olika sätt. Ovan kom i ett mail. Det nedanstående kom vid en stor-seans från häromdagen:

En man som du kände när du var barn vill att du ska ta det där steget och bara göra din grej. Det där som du är här för att göra. Han säger att det kommer att komma en massa hjälp på vägen om du är öppen för det. Du kanske minns honom? Han brukade alltid busa och leka med er barn. Alltid.

Och så ett till meddelande idag när jag läser the O-manuscript av Lars Muhl.

“You must travel alone and without any necessary luggage. At this present stage of the voyage you must not visit anyone, not even those similarly disposed. The process of dissolution that you have experienced over the last years is at an end. You must now travel freely, work in silence and develop your powers of thought. You must write about it later.”

Och mitt i detta pågående samtal med universum så fattar jag ingenting. Och så fattar jag lite. Och så ännu mindre. Och så där håller det på. Fram och tillbaka i insikter och i vetande. Och jobbigt är det.

Alla dessa livsuppgifter jag kliver igång med nu – hur vet jag att de är de rätta? Hur vet jag att det är detta jag är här för att göra? Och i samma stund som jag frågar så vet jag. Att när det är vad mitt hjärta säger så är det ett svar.

Min största rädsla idag är att jag ska tappa bort mig. Och tappa bort min förmåga att lyssna till mitt hjärta. Det är det som stoppar mig i att gå “all-in” i något. Min rädsla att då tappa bort mig själv i min iver att göra något som jag blir så uppslukad av att jag inte vet var jag är eller hur jag hittar till mitt visa hjärta.

Och så fortsätter samtalet….

IMG_1980.PNG

Share

The Invitation (en inbjudan till samtal)

It doesn’t interest me what you do for a living.

I want to know
what you ache for
and if you dare to dream
of meeting your heart’s longing.

It doesn’t interest me how old you are.

I want to know
if you will risk
looking like a fool
for Love
for your dream
for the adventure of being alive.

It doesn’t interest me what planets are squaring your Moon…

I want to know
if you have touched
the centre of your own sorrow
if you have been opened
by life’s betrayals
or have become shrivelled and closed
from fear of further pain.

I want to know
if you can sit with pain
mine or your own
without moving to hide it
or fade it
or fix it.

I want to know
if you can be with joy
mine or your own
if you can dance with Wildness!
and let the ecstasy fill you
to the tips of your fingers and toes
without cautioning us
to be careful
to be realistic
to remember the limitations
of being human.

It doesn’t interest me if the story you are telling me is true.

I want to know if you can
disappoint another
to be true to yourself.
If you can bear
the accusation of betrayal
and not betray your own Soul.
If you can be faithless
and therefore trustworthy.

I want to know if you can see Beauty
even when it is not pretty
every day.
And if you can source your own life
from its presence.

I want to know
if you can live with failure
yours and mine
and still stand at the edge of the lake
and shout to the silver of the full moon,
“Yes.”

It doesn’t interest me to know where you live or how much money you have.

I want to know if you can get up
after the night of grief and despair
weary and bruised to the bone
and do what needs to be done
to feed the children.

It doesn’t interest me who you know
or how you came to be here.

I want to know if you will stand
in the centre of the fire
with me
and not shrink back.

It doesn’t interest me where or what or with whom you have studied.

I want to know
what sustains you
from the inside
when all else falls away.

I want to know
if you can be alone
with yourself
and if you truly like
the company you keep
in the empty moments.

By Oriah © Mountain Dreaming from the book The Invitation – WILD WOMAN SISTERHOOD® Dance to the Rhythm of your own Drum

img_1451.jpeg

Share

poddklubbens fjärde träff

Igår träffades vi hemma hos Sara och samtalade, lyssnade, frågade, diskuterade och skrattade åt mycket. Främst handlade kvällen om ett specifikt podd-avsnitt förstås. Just till igår hade vi lyssnat på Fantasins makt ur Podd-serien Människan och Maskinen, med Erik och Per.

Sent på kvällen så påminner Sara oss om att just den serien är anledningen till denna podd-klubb. (får skriva med bindestreck för annars säger rättstavningen hela tiden till och ändrar till roddklubb…). För det var ju så för er som minns att en morgon i maj förra året träffades jag och Sara för första gången och där och då tipsade Sara mig om just Människan och Maskinen. Straxt därpå åkte maken och jag på roadtrip till Skåne och firade Tina som hade kalas och fest. Och vad passar väl då bättre än att sträcklyssna på hela serien. 5 avsnitt på väg söderut och 5 avsnitt på väg norrut. Med möjlighet att pausa och säga, eller reflektera kring det som vi just hört båda två. Fanns samma genklang eller nyfiket undrade inte bara i mig? Utan i oss båda?

Jag är så glad att jag en kväll som igår spenderade med människor som jag tycker om. I ett långt samtal. Där allt är ok att säga. Eller inte säga. Att prata. Att fråga. Att lyssna. Och som en bonus igår – att dansa till just Fantasy med Earth, Wind and Fire. Och en extra bonus till just mig att jag fick en av de lila böckerna i Saras fena shuiade bokhylla. Emotionell intelligens av Dan Goleman. Så den åker raskt in på “läsa-listan”.

Mina reflektioner kring Fantasins makt?
Dessa ord  – Kultur, KASAM och berättelser.

Och så här ungefär…jag har lyssnat på avsnittet typ 3 gånger om vi räknar in den första gången i maj 2015. Och KASAM har hängt med mig sedan dess. Att vi som varelser kan stå emot tuffa utmaningar genom vår förmåga att känna sammanhang. Jag läste om detta redan 1993 på Idrottshögskolan och någonstans i den blå sektionen i min fena shuiade bokhylla står boken som Aaron Antonovsky skrivit. Vill du läsa mer om KASAM – gör det här!

Berättelser…jo, det var ju så att jag mitt i stryk-högen kikade på Kulturnyheterna i veckan och då såg jag ett inslag (ca 7min30sek in i programmet) om en man som sökt asyl i Sverige och numera bodde i Harads. Inslaget visade hur han varit deprimerad och av ren slump (?) stött ihop med en i byn som behövde hjälp att ställa i ordning Harads gamla bild och filmarkiv. Och hur denna man genom att få uppleva dessa minnen genom bilder och filmer kunde utveckla en nostalgi kring Harads och verkligen känna historien kring byn. Vilket lett till att han numera känner KASAM för att han har fått uppleva historien från Harads. Vikten av berättelser kan vara viktigare än vi tror idag.
Det fanns ett annat inslag också kring berättelser och det dök upp i mitt flöde på FB, i gruppen GNH (Growth National Happiness). En kort trailer till en kommande film ifrån Findhorn Foundation.

Och Kultur då? Jag gillar verkligen hur både Erik och Per närmar sig detta från olika perspektiv och hur det för mig landar i att kultur är ett sätt att skapa sammanhang. Jag har på många arbetsplatser, i olika grupper, ja överallt när jag tänker efter, mött och sett olika kulturer. Och när jag försöker prata om det eller ställa frågor kring det så viker de flesta undan. Antingen genom att de inte vill prata om kulturen som råder eller genom att de ställer sig själva utanför och att kulturen som råder är inget som de kan påverka, eller har någon som helst inblandning i. Jag vill gärna arbeta med att utveckla kulturen. Jag vill få fler att inse/förstå/kittlas av tanken att vad just de gör och hur de agerar och vad de säger och hur de säger det påverkar kulturen och att den är konstant föränderlig. Vill du också arbeta med kulturen nära dig? Får jag kanske hjälpa till?

Jag tror att tiden är mogen för dig att lyssna på avsnittet – Fantasins Makt. Och förresten – lyssna på hela serien också. Efter denna serie finns det 2 till. Dessa har jag ännu inte börjat på. Och en fjärde serie ville de prova att göra om Staten och Kapitalet, men pengar saknades. Spännande just nu är att avsnittet Fantasins makt kommer att spelas in till ett tv-program av dessa herrar. Ser fram emot att få se det!

Lovar att tipsa er när det är dags!! Kram så länge

199686509_7ec34f3bf0_b

Photo cred to Peter Nijenhuis, Flickr.

Share

vad är det bästa som kan hända?

Jag skriver under på denna debattartikel av Navid Modiri“Vi behöver inte mer debatt – vi behöver lära oss att lyssna.” Fast jag tror att vi egentligen bara behöver påminna och träna på lyssnandet. Inte att vi måste lära oss att lyssna. Det vet jag att vi alla kan.

Det han beskriver är att de nuvarande normerna, systemen, strukturerna (- ja, vad ska vi kalla det? Jag tror att ni vet vad jag menar ) inte tillåter ett samtal. Allt byggs upp för att polarisera och skapa vi och dom. För att visa svart och vitt. För att det bara kan vara si eller så. Inte både ock.

Du kan ju inte både ha kakan och äta upp den. Jo, det tror jag. Om jag äter upp kakan i mindre bitar så har jag den kvar fysiskt utanför kroppen längre. Och när jag till slut har ätit upp hela kakan. Ja, då har jag kvar mina minnen av den. Och då har jag både kakan och har ätit upp den.

Men nu är det väl kanske inte ett samtal om kakor som får politiker att lyssna och ta ett första steg till att utveckla politiken och demokratin genom samtals-kultur och i mina förhoppningar även en tänkande miljö.
Och min fråga som triggar mig just nu: Är det verkligen politiker som ska/kan utveckla politiken och demokratin idag?
Det jag bromsas av är min föreställning om att de sitter alldeles för fast i rådande omständigheter och “köper” kanske inte allt som är där. Men förstår inte att det finns något annat möjligt system/ny rådande omständighet som kan gälla istället. Bara vi provar. Provprata, provtänk och prova på riktigt.

Vad är det bästa som skulle kunna hända?

Share

Har du något emot…

Nej, trodde inte det.

Vi har alla ofta lätt för att snabbt svara nej till vissa frågor. När kidsen var små hade vi en bok som hette “Sagan om Ja och Nejtrollet” (av Inger Edelfeldt) och den var helt underbar. Enkel att ta till sig för ett litet trotsigt nejtroll. Som bara grämer sig att det har sagt nej, när det vill säga ja. Men det är så svårt att ändra sig och säga ja.

Så då trollade vi med en annan slags fråga: Har du något emot att jag hjälper dig med att ta av dig skorna? Nej. Och så skönt det kändes när nejtrollet då inte behövde gräma sig. Det fick säga nej. Men det blev ett ja. Som trolleri.

I samtal när det känns oframträngligt och svårt att nå in till vad det egentligen handlar om. Eller när du borrar i ett problem. Eller i dina egna samtal med dig själv. Prova att använda trolleri-frågan:

Har du något emot att….

Jag ska försöka att använda den oftare. Påminn mig gärna 🙂

PS. Här hittar du en bokrecension av Julia om boken. 

Share

Intervjuad i 100%-podden

Lite nervös och med fjärilar i magen lade jag mig på sängen och lyssnade till det fjärde avsnittet i 100%-podden av Charlotte Rudenstam. Och jag fick rysningar i hela kroppen när jag lyssnade till mig själv. Det var härligt.

Jag är tacksam att Helena Roth tipsade Charlotte om mig via Twitter. Jag är tacksam att Charlotte bjöd in mig. Och jag är tacksam att jag nu idag får tillfälle att dela lite mer av mig med dig.
Vi spelade in intervjun i början av maj och nu äntligen är den tillgänglig för dig och mig.

 

Foto: Charlotte Rudenstam

Foto: Charlotte Rudenstam

 

Du finner 100%-podden och avsnittet med mig (100% Therese Mabon) på iTunes eller via Charlottes blogg.

Lyssna, reflektera, sprid, kommentera, skriv kärleksbrev. Gärna till mig med 😉

PS. Jag är även tacksam för alla nära och kära som jag har fått kraft av under min resa i livet. Njut vidare på din resa och tack för din gåva till mig. 

Share

det saknas något

Ibland när jag i mitt flöde på Facebook, google +, eller twitter stöter på artiklar som mina vänner lägger upp om skolan så blir jag engagerad. Jag läser, jag tycker, jag kanske sprider vidare, kommenterar eller skriver blogginlägg om det jag läst och vad jag ser i ett nästa steg.

Men nu. Nu saknas det något. I artiklarna. Det saknas en till dimension. Det saknas ett ifrågasättande av det paradigm som råder just nu. Artikelförfattarna utgår ofta okritiskt ifrån att samhället som det är nu kommer att fortsätta. Identiskt. Och att det utifrån den utgångspunkten går att attackera PISA, eller Nationella Prov, eller läxor, eller lärarutbildningen, eller annat. Men när de då gör det så saknas ett djup kring reflektionen om att för vilket samhälle eller för vilka människor och vilket människovärde är detta bra eller dåligt?

IMG_7051Kan jag hjälpa till att nyansera genom att ställa frågan VARFÖR så gör jag gärna det. I samtal där vi kan komma närmare varandra och uppnå oenighet. Och genom att kanske uppnå enighet. Vilket härligt samtal att få laborera med djupet, resultaten, statistiken, forskningen, erfarenheterna, praktiken, leken och tankarna.

Vilka tankar får du när du läser denna artikel från svd: Pisakatastrofen kan bli skolans räddning

Dela med dig till mig 🙂
Jag saknar djupet….

Inlägg 87/100

Share

Page 1 of 2

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén