vad är det värsta DU kan göra?

Tre olika inspel. Två från Kim Anami och ett till ifrån en parallell provtanke när vi lyssnade till Björn och Navid om bekräftelse.

Kim beskriver i två olika blogginlägg vad som är det värsta du kan göra mot din partner. Och hon menar att det värsta du som kvinna kan göra mot en man. är att inte lita på honom. Och att det värsta du som man kan göra mot en kvinna är att inte göra det du säger att du ska göra, alltså att inte “walk your talk.”

Nu är ju detta Kim´s tankar och MIN reflektion kring hennes tankar är att det inte hänger ihop med vilket kön som din partner eller du har. Utan snarare att det är situationsbaserat. Att den av er, du eller din partner, som är den som driver/leder just detta som ni är i full fart med just nu (exempelvis städning, hämta på förskola, planera semester, packa) är den som behöver både få tillit och förtroende av den andre. Samt att den som driver/leder just nu även genom sitt görande och varande “walk the talk”.
Så tänker jag att det kan vara oavsett kön.
Om det är det VÄRSTA? Det är jag inte alls lika övertygad om. Jag vet att det finns sanningar i det, men kanske inte att de är de värsta för alla i varje stund 😉

Det ytterligare inspelet från bekräftelsepodden? Vad ar det för en parallell provtanke?

Jo, att det är detsamma i en arbetsrelation mellan ledare och medarbetare.
Ledaren vill gärna känna att den har medarbetarnas förtroende och medarbetarna vill gärna känna att det som ledaren säger att den ska göra det gör h*n.

Jenn Evelyn-Ann

Om vi riktar strålkastarljuset tillbaka på dig…..
Hur agerar du när du är i den drivande/ledande positionen?
Agerar du i enighet med det du sagt/lovat?
Och om du inte är i den positionen –
ger du tillit och förtroende till den som är?

Share

Släpp kontrollen Tess!

Photocred till Kenny Louie. 

R sa till mig när jag beskrev min utmaning något som jag fångade så här:

Tess, det är som att du från ovan ser en massa kullerstenar som är fyrkantiga och ligger i mönster av cirklar. Och det finns hur många som helst och du ser allt detta från ovan och tror att du måste hålla koll på alla dessa och ha kontrollen över dem. 

Ja, det är dags för mig att
tillåta att jag kan se allt detta,
tillåta att jag tror att jag kan och vill ha kontrollen över dem,
tillåta att jag inte har kontrollen,
tillåta att inte leva upp till min förväntan på mig själv att jag kan se detta,
tillåta att inte kunna se detta
så att jag kan tillåta TILLIT att ta plats.

Så – släpp på kontrollen Tess!

 

Share

fiende eller fjäril?

Vaknar häromdagen och får denna tanke i skallen:
Jag är min egen värsta fiende. 
Vilket för mig betyder typ att jag är den enda som gör allt detta dumma och onödiga mot mig själv och att jag kan förvränga alla tankar, känslor, information, ja vad som helst och få det till att vara just jag själv som gör det elaka/onda mot mig själv. Medvetet skall tilläggas. Så definierar jag det idag. Och när jag varit vaken i ca 5 minuter så plingade Medium-appen till och min nuvarande favorit Jon hade postat detta inlägg:

What if you aren´t damaged?

Går ut på hundpromenad – rensar skallen – klipper håret – rensar skallen ännu mer när kammen sliter ut tovorna och det känns som att hela hårbotten lyfter en centimeter eller två. Och så rensar jag mailen hemma. Fast fastnar straxt i ett nyhetsbrev från On Being – en av mina käraste favoriter som jag följer både i podcast och som nyhetsbrev. Där de i detta brev delar med sig av en dikt från David Whyte.

Your greatest mistake is to act the drama as if you are alone…..To feel abandoned is to deny the intimacy of your surroundings…. and more and more – lyssna till den och läs den här (1 min 48 sek).

Och så ett nytt mail i inkorgen – från Universum som helt enkelt ber mig att släppa taget, luta mig tillbaka och låta saker ske, låta flödet komma till mig och ha tillit till att det som ska ske sker för mitt bästa. När jag är där i tilliten och flödet – då är jag inte min egen fiende då är jag istället en fjäril som kan sätta igång mer flöden som påverkar alla i min närhet.

Från fiende till fjäril – vilken underbar utveckling!

Fotocred till JG D70s, Flickr

Share

vad unnar du dig?

Att unna sig. Att ge sig själv något som en tycker om.
Kanske en extra kaka till kaffet? Eller just en fikapaus?
Eller en paus utan något att stoppa i kroppen?
Eller knoppen? En paus utan sociala medier?

Är du medveten om dina vanor om vad du unnar dig och när?

Kan du upptäcka om det egentligen handlar om något mer?
Att ditt “unnande “för dig själv kanske egentligen är ditt sätt att svara ditt dåliga samvete med att du unnar dig något som du vill ha….fast det i själva verket skadar dig och tar dig längre ifrån där du vill vara?

Samtidigt som du står kvar med ett kanske ännu sämre samvete för att du just unnande dig även denna lilla chokladbit, detta lilla glas vin,
de här nya skorna eller en snygg pläd till soffan.

vad-handlar-det-om-egentligen

Vad handlar DITT unnande om egentligen?

 

Share

Tiden läker alla sår – va?

2223713451_bca8a53145_zÄr det sant?
Att tiden läker alla sår.

Nej, det är min uppfattning att det inte är sant. Som att det inte blir bättre av att lägga till mer och mer tid för att komma vidare, för att läka, för att vara hel.

Sant för mig är dock detta.
Tid läker alla sår.

Va, sa jag inte nyss att det inte var så?

TID.
TIDEN.

När vi lägger vår tillit i att tiden som ett verktyg som i sig självt skall läka sår då fungerar det sällan.

När vi lägger vår tillit i att för en tid vara i det som skadat oss för att tillåta läkning av sår då fungerar det oftast.

Skillnaden?
Ser du den?

Ofta flyr vi undan den smärta som vi känner, vi skapar en historia som vi tror på och vi orkar inte vara i det som gör ont. De tillfällen som vi istället tillåter oss en tid att vara i just den smärtan som vi känner, UTAN att skapa en historia om den och att orka vara en stund i det som gör ont. DÅ sker läkningen.

Ser du skillnaden?
Vad är sant för dig?

PS. Photo cred to Romel, Flickr

Share

sommarens mest lästa

img_5451-1

Sommarens mest lästa inlägg på denna blogg är dessa:

  1. narcissism, fåfänga eller ren kärlek till sig själv?
  2. skriv, skriv, skriv
  3. Ren Kärlek? – en checklista
  4. jag är inte rädd för att leva
  5. jag och Amelia Adamo
  6. för att jag älskar honom
  7. att släppa taget
  8. om mig
  9. djupa samtal på kvällspromenaden
  10. att tycka synd om någon

Kanske var ett av dessa ovan en av dina favoriter, eller var det månne ett helt annat inlägg? Jag är nyfiken på vilket du gillar. Kommentera gärna nedan, tack 🙂

Share

om jag missar att nå ett mål

vad händer då?

Många är de i min vänkrets som arbetar med och mot utsatt mål. De kan vara nästintill vad som helst. Och jag har fått frågan många gånger om jag också sätter mål.

Oftast möts de av en initial tystnad ifrån mig. Sen ställer jag nog en fråga tillbaka om vad de menar med mål. Och då kommer det en mängd olika svar. Och på frågan från mig om varför de sätter mål så kommer det om möjligt ännu fler förklaringar.

Vissa av dem har satt mål i många, många år och når regelbundet sina mål. Andra har också satt mål länge, länge, men når dem alldeles för sällan och mår ofta inte bra av det.

Mållinje

På kvällspromenaden igår gick jag och pratade med maken och berättade om den 50-års fest vi var på nyligen då jubilaren konstaterade att hen missat till mål att klara av de chins den satt upp som mål. Och att hen var missnöjd. Jag lyssnade och frågade tillbaka om det kunde vara så att det hen misslyckats med var att sätta målet – inte att nå målet.

Det där fick ligga i makens bakhuvud under natten och idag fick jag följande av honom: Från en artikel om idrottsuttagningar: The Nature of Goals

The reason this occurs is a mismatch in expectations and reality. If we look at goal setting theory, the best goals: “should be set high enough to encourage high performance but low enough to be attainable ” If there’s a large mismatch between perceived achievability and the standard or excellence, motivation plummets. Our goal backfires.

Och det är där jag hoppas att du börjar – genom att sätta mål som är realistiska, och nåbara. Och OM du inte lyckas nå ditt mål…..
Vad beror det på?
Kanske inte på din träning att klara av x chins utan kanske på att du tränar på att sätta mål och inte är klar med den kompetensen ännu?

Bli för allt i världen inte arg på dig själv och tappa tilltron till dig själv utan minns att du är helt underbar och en fantastisk människa oavsett om du missar flera av dina uppställda mål!

 

Share

Hur hänger ödet och slumpen ihop? Eller inte?

Igår skrev jag ett inlägg om ödet eller hur jag halkar på bananskal och kanske kallar det ödet.
Och så lade jag upp det på Instagram också. Fick kommentarer av en kompis och dessa har grott i mig och blivit till något som jag behöver formulera.

Instagram bananJag började att fundera på vad slumpen var för mig och ödet och hur de hänger ihop, eller om de inte gör.

Och hur det i sin tur hänger ihop med en Gud eller ej? Eller som jag får en upplevelse att min kompis tror att jag lägger ansvaret utanför mig när jag kallar det ödet. Att jag lutar mig mot en Gud och dess vilja. Pratar nyvaket om detta med maken imorse och undrar hur han känner att detta hänger ihop.  Han säger ganska omgående att “Slumpen är statistik” och då får jag bilder i mig. Diagram. 1D, 2D, 3D, 4D. Matematik. Kvantfysik.

Och börjar rita. Slump, slumpar, slumptillfällen. Ödet. Ödespunkter som sammanstrålar med randomiserade slumpar. Punkter som kan sammankopplas. Och landar igen i Steve Jobs…connecting the dots.

img_4664.jpg

img_4665.jpgOm Ödet är som “den vägen” jag ser när jag kikar tillbaka på de punkter, slumpmässiga – slumpens punkter, Kan det då vara så som maken uttryckte det:
Att jag ser Ödet som flera samlade slumpar?

Ja, det resonerar i mig. Att de olikfärgade linjer som jag ritat står för ett tillfälle. Där det på denna slumplinje finns flera olika slumpar och den jag ser och är öppen för inträffar. Sen kommer nästa linje av slumpar och jag gör ett nytt val. Och nästa och nästa. Så att jag idag när jag kikar tillbaka på ett antal punkter själv ser en väg och hur den vägen varit. Kanske inte alls att jag förstår varför jag tagit den vägen. Men det är just det som jag har gjort. Och just den samlade vägen har “blivit” mitt öde. Nej, inte blivit – har SKAPAT mitt öde. Och nej, jag tror verkligen inte på EN GUD. Inte heller många gudar. Men jag tror på mig själv och vet att det är jag som har TAGIT dessa steg och VALT dessa möjliga slumpar genom att vara ÖPPEN och notera VILKEN väg som leder mig framåt. Så om det finns EN GUD att lita sig på och att använda som snuttefilt – för mig är denna storhet MIN HELHET, dvs JAG.

Slår upp Sapiens som jag läser, långsamt, och där dyker detta upp. Just idag.

The Hindsight Fallacy

Every point in history is a crossroads. A single travelled road leads from the past to the present, but myriad paths fork off into the future. Some of those paths are wider, smoother and better marked, and are thus more likely to be taken, but sometimes history – or the people who make history – takes unexpected turns.

Och ritar lite till på mina färgade linjer…hur de egentligen erbjuder ett flertal olika möjligheter och hur några skapar nya möjligheter och hur andra är som en loop som tar mig tillbaka till dit jag var innan. Och hur jag i allt detta upplever att det känns sant. Hur skönt det har varit att få gro dessa tankar och undringar. Att få bolla dem med maken. Att få rita dem. Att få läsa om dem. Att få finna en riktning i dem.

img_4667.jpgJag skapar mitt liv genom att notera de möjligheter som jag är öppen för,
välja aktivt och medvetet, undersöka och agera där jag är.
Att ibland kika tillbaka för att sätta ihop mina möjligheter till min väg
är ett sätt som håller mig ödmjuk till mig själv och som framförallt skapar tillit till mig. 

Tack alla ni som varit iblandade och hjälpt mig få undersöka detta!

Share

det gör ont

Det är sportlov i Sverige. Ungdomar är på skidresor. Vuxna är på skidresor. Bilderna och filmerna i sociala medier visar snö, sol, höga höjder och jag gillar det. Massor.

Sen kommer det andra bilder. På alkohol. Och alkohol. Och någon som spårat ur. I fyllan. Som kränks på nätet av sina vänner. Och jag får ont. I själen. Vill inte se mer. Det gör ont.

Måste ta tag i det då. Varför det gör ont. Vad kan jag göra?
Stanna kvar och undersöka. Undersöka vad som händer om jag stannar kvar i känslan. I det onda.
Jag tar hjälp av några visdomsord av Pema Chödron.

Jo, det går lite bättre. Jag kan andas. Lättare. Jag ger kärlek och medkänsla till mig själv. Låter min miljö översvämmas av detta. Lite bättre igen.
img_4517.jpgimg_4516.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag ser det som att jag får en gåva. Att jag genom dessa bilder i sociala medier får en möjlighet att lära mig något om mig själv som varit dolt. För mig. Dolt för mig. Tidigare. Inte längre. Som en självcoaching. Tack Sportlov i Sverige!

Och tack Pema Chödron – bilderna från Pinterest….

Share