Växtvärk del 4

att känna sig ansvarig för alla andra – det är verkligen, verkligen helt OK att sätta sig själv först! Ta på dig din egen syrgasmask innan du hjälper någon annan. Ta hand om dig och dina behov först. Det är inte meningen att du är ansvarig för alla andra före dig….det kommer inte att sluta bra för någon.

Två tankar kommer och påminner mig om hur jag brukar prata med andra kring detta.

Den ena är exemplet från när du flyger och hur instruktionerna före take-off så tydligt säger att du MÅSTE ta på din egen syrgasmask först (om det skulle behövas), INNAN du kan hjälpa någon annan.

Den andra är uppmaningen att skriva en lista av de personer som är viktiga i ditt liv. För att sedan fråga på vilken rad som du själv kommer. En trolig upptäckt att du inte ens finns med på din egen lista. Och en uppmaning att sätta dig allra överst på listan. Hur skulle det kännas? Vad skulle du göra då? Om du var överst på din lista?

Jag försöker varje dag ge mig det som jag behöver. Särskilt nu när jag symptomspårat och upplever obalans i hormoner. Det är en påminnelse till mig. En påminnelse från min kropp till mig om att ta hand om mig först.

Samtidigt som jag vet att den snabbaste vägen för någon som är lite deppig att må bättre, den snabbaste vägen att må bättre är att få hjälpa någon annan. Så om du vet om det. Att du själv kommer att må bättre om du hjälper någon annan. Då sätter du ju dig själv först också. Tillsammans med att du hjälper någon annan.

Hängde du med? 😉

 

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share

Växtvärk del 3

att känna sig ensam, kanske ensammast i världen – för inte ens du fattar vad som händer i dig, så hur ska någon annan kunna förstå dig, och vet du….det är helt ok att alla inte förstår dig, vet dock att det finns personer som förstår dig, sök dig till dem.

att känna att det jag är/gör triggar igång andras tyckanden om mig – när jag växer så ser andra människor oundvikligen det, och de tvingas ta itu med sina bekymmer, men vet du….det är deras bekymmer och inte dina, även om de försöker att lägga skulden på dig, tro dem inte.

Så, mitt på den där stigen, när jag är i långsam rörelse framåt så slår tvivlet till. Att andra människor inte vill att jag ska ändra mig. Att de vill behålla mig som den där Tess/Therese/Tessan som de kände en gång i tiden. Fast hon finns ju kvar. På ett sätt. Det är bara så mycket mer nu. Av henne. Samtidigt som jag ser att när jag står här i min växtvärk så påminner jag dem om att även de har växtvärk. Eller gör allt för att undvika den. Eller längtar starkt efter den men inte riktigt vågar fullt ut.
Kanske är det för mycket för dem? För mycket för mig?

Tvivlet sänker farten i min rörelse. Fast jag inte vill det.
Tvivlet stärker även de motstridiga känslorna som finns runtomkring stigen jag balanserar på. Kanske till och med ökar dem. Eller snurrar till dem…

…tills jag snurrat ett par varv och hittar till några av mina själsfränder och kan ta stöd i dem. Själsfränder som bara ser gott i mig . Jag får stöd på distans och på riktigt nära håll. Båda delarna fungerar gott. Jag vågar nå ut till er och jag vet att ni finns där för mig. Och jag vet att det finns fler som er därute. Ni som läser detta är med all säkerhet även ni nära vänner till mig. Även om vi ännu inte mötts.

Kramar till oss alla!

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share

Växtvärk del 2

att inte ha koll på vilken riktning din kompass pekar åt – för det mesta känns ovant och nytt, inte riktigt som det brukar, och samtidigt är det precis som det brukar kännas, fast nytt, och det enda du vet är att även om du inte vet vart du är på väg eller varför så vet du att du är på väg och att det är det enda du kan göra

Jag står där mitt på den smala stigen och balanserar mellan mina motstridiga känslor som vill dra i mig åt olika håll. Där och då är det oerhört skönt att komma i rörelse. Ett steg i taget. Sakta men säkert en rörelse framåt dit näsan pekar. Även om jag inte har en aning om vad som kommer dyka upp vid nästa steg.

Jag kan vila i tryggheten av rörelsen. Den är bekant för mig. Den sker utan ansträngning. Den sker medveten lite långsammare än tidigare SÅ ATT jag hinner uppleva och utforska de där motstridiga känslorna så länge de gagnar mig.

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share

Växtvärk del 1

att känna många känslor, ofta motsatta, samtidigt – som att du både är upphetsad och astrött, och du är rastlös och vill komma vidare.

När jag är mitt i växtvärken i livet så kan jag känna igen det på flera olika sätt. Det första som jag märker av när jag klarar av att lyssna till min kropp och dess signaler till mitt varande är som ovan.

Det är fullt med känslor. Som ofta känns som om de står i motsats till varandra.
De liksom drar i mig åt än det ena och än det andra hållet. Jag får balansera på den där smala stigen mittemellan och luta mig in i känslorna på olika sätt. Jag vill inte gå miste om dem. Samtidigt behöver jag tydliggöra för mig själv att de inte bestämmer över mig eller definierar vem jag är.

På balansgången mellan att låta känslorna finnas, låta mig vara i dem och lämna dem när de inte längre gagnar mig. När de inte längre är till nytta för mig.

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share

vad är det värsta DU kan göra?

Tre olika inspel. Två från Kim Anami och ett till ifrån en parallell provtanke när vi lyssnade till Björn och Navid om bekräftelse.

Kim beskriver i två olika blogginlägg vad som är det värsta du kan göra mot din partner. Och hon menar att det värsta du som kvinna kan göra mot en man. är att inte lita på honom. Och att det värsta du som man kan göra mot en kvinna är att inte göra det du säger att du ska göra, alltså att inte “walk your talk.”

Nu är ju detta Kim´s tankar och MIN reflektion kring hennes tankar är att det inte hänger ihop med vilket kön som din partner eller du har. Utan snarare att det är situationsbaserat. Att den av er, du eller din partner, som är den som driver/leder just detta som ni är i full fart med just nu (exempelvis städning, hämta på förskola, planera semester, packa) är den som behöver både få tillit och förtroende av den andre. Samt att den som driver/leder just nu även genom sitt görande och varande “walk the talk”.
Så tänker jag att det kan vara oavsett kön.
Om det är det VÄRSTA? Det är jag inte alls lika övertygad om. Jag vet att det finns sanningar i det, men kanske inte att de är de värsta för alla i varje stund 😉

Det ytterligare inspelet från bekräftelsepodden? Vad ar det för en parallell provtanke?

Jo, att det är detsamma i en arbetsrelation mellan ledare och medarbetare.
Ledaren vill gärna känna att den har medarbetarnas förtroende och medarbetarna vill gärna känna att det som ledaren säger att den ska göra det gör h*n.

Jenn Evelyn-Ann

Om vi riktar strålkastarljuset tillbaka på dig…..
Hur agerar du när du är i den drivande/ledande positionen?
Agerar du i enighet med det du sagt/lovat?
Och om du inte är i den positionen –
ger du tillit och förtroende till den som är?

Share

Släpp kontrollen Tess!

Photocred till Kenny Louie. 

R sa till mig när jag beskrev min utmaning något som jag fångade så här:

Tess, det är som att du från ovan ser en massa kullerstenar som är fyrkantiga och ligger i mönster av cirklar. Och det finns hur många som helst och du ser allt detta från ovan och tror att du måste hålla koll på alla dessa och ha kontrollen över dem. 

Ja, det är dags för mig att
tillåta att jag kan se allt detta,
tillåta att jag tror att jag kan och vill ha kontrollen över dem,
tillåta att jag inte har kontrollen,
tillåta att inte leva upp till min förväntan på mig själv att jag kan se detta,
tillåta att inte kunna se detta
så att jag kan tillåta TILLIT att ta plats.

Så – släpp på kontrollen Tess!

 

Share

fiende eller fjäril?

Vaknar häromdagen och får denna tanke i skallen:
Jag är min egen värsta fiende. 
Vilket för mig betyder typ att jag är den enda som gör allt detta dumma och onödiga mot mig själv och att jag kan förvränga alla tankar, känslor, information, ja vad som helst och få det till att vara just jag själv som gör det elaka/onda mot mig själv. Medvetet skall tilläggas. Så definierar jag det idag. Och när jag varit vaken i ca 5 minuter så plingade Medium-appen till och min nuvarande favorit Jon hade postat detta inlägg:

What if you aren´t damaged?

Går ut på hundpromenad – rensar skallen – klipper håret – rensar skallen ännu mer när kammen sliter ut tovorna och det känns som att hela hårbotten lyfter en centimeter eller två. Och så rensar jag mailen hemma. Fast fastnar straxt i ett nyhetsbrev från On Being – en av mina käraste favoriter som jag följer både i podcast och som nyhetsbrev. Där de i detta brev delar med sig av en dikt från David Whyte.

Your greatest mistake is to act the drama as if you are alone…..To feel abandoned is to deny the intimacy of your surroundings…. and more and more – lyssna till den och läs den här (1 min 48 sek).

Och så ett nytt mail i inkorgen – från Universum som helt enkelt ber mig att släppa taget, luta mig tillbaka och låta saker ske, låta flödet komma till mig och ha tillit till att det som ska ske sker för mitt bästa. När jag är där i tilliten och flödet – då är jag inte min egen fiende då är jag istället en fjäril som kan sätta igång mer flöden som påverkar alla i min närhet.

Från fiende till fjäril – vilken underbar utveckling!

Fotocred till JG D70s, Flickr

Share

vad unnar du dig?

Att unna sig. Att ge sig själv något som en tycker om.
Kanske en extra kaka till kaffet? Eller just en fikapaus?
Eller en paus utan något att stoppa i kroppen?
Eller knoppen? En paus utan sociala medier?

Är du medveten om dina vanor om vad du unnar dig och när?

Kan du upptäcka om det egentligen handlar om något mer?
Att ditt “unnande “för dig själv kanske egentligen är ditt sätt att svara ditt dåliga samvete med att du unnar dig något som du vill ha….fast det i själva verket skadar dig och tar dig längre ifrån där du vill vara?

Samtidigt som du står kvar med ett kanske ännu sämre samvete för att du just unnande dig även denna lilla chokladbit, detta lilla glas vin,
de här nya skorna eller en snygg pläd till soffan.

vad-handlar-det-om-egentligen

Vad handlar DITT unnande om egentligen?

 

Share

Tiden läker alla sår – va?

2223713451_bca8a53145_zÄr det sant?
Att tiden läker alla sår.

Nej, det är min uppfattning att det inte är sant. Som att det inte blir bättre av att lägga till mer och mer tid för att komma vidare, för att läka, för att vara hel.

Sant för mig är dock detta.
Tid läker alla sår.

Va, sa jag inte nyss att det inte var så?

TID.
TIDEN.

När vi lägger vår tillit i att tiden som ett verktyg som i sig självt skall läka sår då fungerar det sällan.

När vi lägger vår tillit i att för en tid vara i det som skadat oss för att tillåta läkning av sår då fungerar det oftast.

Skillnaden?
Ser du den?

Ofta flyr vi undan den smärta som vi känner, vi skapar en historia som vi tror på och vi orkar inte vara i det som gör ont. De tillfällen som vi istället tillåter oss en tid att vara i just den smärtan som vi känner, UTAN att skapa en historia om den och att orka vara en stund i det som gör ont. DÅ sker läkningen.

Ser du skillnaden?
Vad är sant för dig?

PS. Photo cred to Romel, Flickr

Share

sommarens mest lästa

img_5451-1

Sommarens mest lästa inlägg på denna blogg är dessa:

  1. narcissism, fåfänga eller ren kärlek till sig själv?
  2. skriv, skriv, skriv
  3. Ren Kärlek? – en checklista
  4. jag är inte rädd för att leva
  5. jag och Amelia Adamo
  6. för att jag älskar honom
  7. att släppa taget
  8. om mig
  9. djupa samtal på kvällspromenaden
  10. att tycka synd om någon

Kanske var ett av dessa ovan en av dina favoriter, eller var det månne ett helt annat inlägg? Jag är nyfiken på vilket du gillar. Kommentera gärna nedan, tack 🙂

Share