Film-helg: tips till dig!

I helgen som gick såg vi inte bara en film utan två:
Professor Marston and the Wonder Women i soffan i söndagskväll och The Party i lördagskväll på bio.

Jag ska inte berätta allt och avslöja vad som sker i filmerna men jag fastnade för just hur skammen var så närvarande i de båda. Och jag som inte riktigt gillade Wonder Woman filmen som kom för ett par år sedan – gillade verkligen denna. Den känns mer genuin än den andra.

Och The party – helcrazy på ett sätt och älskar Patricia Clarksons karaktär som April. Karaktären Gottfried inte helt fel heller 🙂

Se dem båda och njut!

Skamfrågan då?
Ja, i The Party så var den närvarande fast ingen riktigt ville gå in i den för att komma igenom den. Medan i Professor Marston and the Wonder Women så var de verkligen i den för att de ville det. Fast väl i den så finns den ju inte….eller?

De sa meningar som väckte resonans inuti mig som:
“Inherit shame…do you want your childten to inherit your shame?
Which you in turn inherited from your parents?”

 

Hoppas jag gjort dig nyfiken nog att kika på trailers nedan för dem båda. Den ena hittar du på bio nu (feb 2018), den andra får du leta på andra sätt efter…

Share

“staying is the new shaming”

Att stanna kvar med sin partner i relationen när din partner eller du har varit otrogen. Det är idag en av de största skäms-faktorerna som samhället trycker på oss.
Fram med skämskudden om du tänker stanna kvar vid din partner efter en otrohetsaffär blivit uppdagad. Typ så går tankegångarna och samtalen i samhället. Eller vilken var din tanke när Hilary Clinton stannade kvar i äktenskapet med Bill?

Att otrohet skulle vara det värsta en person kan göra mot någon annan.

Men om en person i relationen tar den andras alla pengar?
Eller om den ena vägrar att ha sex med den andra och ignorerar den?
Eller att den ena kränker den andra konstant?
Eller att ena partnern blir slagen av den andra?

Är dessa i dagens samhälle “lika” fulla av skam? Är det är nödvändigt att dela på sig och lämna sin relation om något av dessa inträffar?
Eller är det bara när det handlar om otrohet?

Jag är nyfiken på din tanke och reflektion…dela gärna!
Share

Från Trump och SKAM till Ockuperat

Med Trump installerad i Vita Huset och med tv-serien SKAM nyligen sedda säsonger, så är steget till en verklighet som presenteras i norska serien Ockuperat inte så svår att föreställa sig.

Jobbiga och svåra ställningstaganden som:

  • Vad sker med min trovärdighet som starsminister, partiledare, person när jag gör dessa val?
  • Vad sker med mitt land, mina demokratiska rättigheter, min frihet?
  • Vågar jag ta strid för ett land, mitt land, eller för en värld, vår värld?

Kort sagt, jag avundas inte huvudpersonernas dilemman. Inte ett dugg.

Share

Vad jag påmints om av SKAM…

Du har väl inte missat SKAM?
Serien som får gymnasietiden att verka så nära men ändå så länge sedan?

SKAM är en norsk serie som finns på SVT/play (textad) och där kan du finna två säsonger släppta nu. En tredje har just släppts i Norge så förhoppningsvis når den oss inom kort. Min norska är ännu inte så bra att jag hänger med i alla detaljerna och det vill jag i denna serie. Det gömmer sig mycket i det osagda, men även i alla de ord vi får höra och se.

Igår såg vi klart på säsong 2 och jag har 3 saker jag vill dela med er:

  1. min egen gymnasietid känns så oerhört nära i tid
  2. att vara “vuxen” känns väldigt långt borta
  3. att sätta egna hinder (in mina tankar och min hjärna) är jag färdig med, det jag vill göra det kommer jag att göra.
    Hur blir det med riskbedömningen då? undrade maken.
    Det jag vill göra har jag ju liksom redan en känsla av att det kommer att bli bra för många, den nya skillnaden och påminnelsen som SKAM givit mig är att jag kommer vara den första att ge mig själv tillåtelse, inte att vänta eller fråga om att någon annan ska…

 

 

Share

skam, rädsla, makt och kärlek

Häromdagen fick jag höra att ett litet barn blivit tillrättavisat på ett tokigt sätt på sin förskola och nu vägrade att gå tillbaka. Föräldern var uppgiven och visste inte hur den skulle göra. Jag tänkte tillbaka på den konversation jag hade med Maria en annan dag kring detta. Läs mer i inlägget här. Maria beskriver hur personalen väljer att reagera med kärlek och inte med rädsla, eller utöva en härskarteknik.
Vad som ligger bakom i just detta fall med barnet som inte vill gå till förskolan vet jag inte. Det utlöstes av ett tillrättavisande på ett för barnet tokigt sätt, där barnet fick veta att nu var pedagogen minsann tvungen att berätta för föräldrarna.
Jag undrar om det var rädsla eller härskarteknik som användes av personalen för jag förstår i alla fall att det inte var kärlek. Att det personalen sa eller gjorde INTE kom av och ifrån kärlek.

Och vips – som vanligt när jag har tankarna i något så finner jag mer som eldar på mina tankar. Läser här ett nyhetsbrev jag prenumererar på ifrån Heather Plett och hon beskriver det så här:

Growing up with the shame inflicted by generations and generations of shamed people, we forget that it is not the lack of love they had that caused them to pass this down to us, it is their wounded love that meant they didn’t know how else to protect themselves and us from further wounding.

Aha – så personalen gör sitt bästa och vet inte riktigt på vilket annat sätt som de skulle kunna göra. Det kan naturligtvis vara så.
Och min tanke om härskartekniker då? Njae, där sticker Heather hål på det argumentet med dessa ord.

One of the greatest weapons of oppression is shame. When oppressors manage to inflict shame on people, they increase their own power and diminish the ability of those they oppress to rise up out of their oppression. Shame diminishes courage and strength.

Ironically, though, many of the shame stories related to oppression are passed down not directly from the oppressors themselves but from those above us in our lineage who have been oppressed before us – not because they want to oppress us, but because they want to protect us.

We pass the stories of oppression down to those we most want to protect. When we inherit them as young children, though, those oppression stories become shame stories.

Ja, i mina tankar är nu denna personal. Min fråga är hur de mår egentligen. Är de medvetna om sitt beteende och vad som styr det eller fortfarande ovetande? Vilken hjälp skulle de kunna få för att klara av att kliva upp en nivå eller två för att höja sitt medvetande? Jag hjälper dem gärna.

Föräldrarna då, vad kan de göra? Ja, det dröjde inte länge med den frågan i tanken – vips dök en artikel av Agneta Lagercrantz upp på Facebook. Där Agneta Lagerkrantz pratar i ett inlägg om hur hon ser på skam och att det finns två versioner. En lättare/mildare och en tyngre. Hon påpekar vikten av att som förälder låta sitt barn få vara i den milda versionen och uppleva den tillsammans med empati från föräldrarna.

Så om du är förälder, lär barnen att lära känna sin skam.

Visst låter det hemskt? Ja, för att vi inte har någon annan upplevelse i kroppen när vi hör ordet än den vedervärdiga, utsatta värdelöshetskänslan då vi straffas och lämnas ensamma tills vi blivit snälla, ungefär. Inget bra sätt. Lämna aldrig barn ensamma med stark skam, förklara vad det var som hände, håll koll på om skamkänslan är relevant och ös medkänsla över dem om hur jobbigt det är när man varit dum!!! Skam får sina rätta proportioner av empati.

Det viktigaste av allt – vi som är vuxna måste arbeta med att synliggöra våra rädslor och medvetandegöra dem för oss själva. Och kanske möta dem och till och med släppa taget om dem. När vi utgår från vår kärlek och manifesterar och integrerar den i våra handlingar då har vi ett annat klimat för våra barn och medmänniskor. Ett klimat där rädslan och skammen inte längre kan styras av makt. Och kärleken övervinner allt…eller hur det nu var 😉

“Fear is the cheapest room in the house. I would like to see you living in better conditions.” Hafiz

Inlägg 75/100 i bloggutmaningen #blogg100

Share