Vacay – California – del 3

Våra söners sysslingar som bor i California ska i nästa vecka båda börja på sin boarding school, Cate school. Den äldsta har redan gått ett år i skolan och nu är det dags för även den yngsta. De ser fram emot det och vi fick tillfälle att åka förbi och kika in en dag innan alla flyttat in. Några elever hade redan startat för sin försäsongsträning med skollaget och lärarstaben var på plats för studiedagar.

Nedan kommer ett gäng bilder på Andrew och Ians rum som de bor i detta läsår, bilder på husen utifrån, området, matsalen osv.

Stora ytor till sport på Campus området och i den röda ladan till höger bakom stolparna till Amerikansk Fotboll….därinne, där finns keramik-klasserna. Där går Ian och drejar flera gånger i veckan. Avis!

Utsikten är inte så tokig….du ser väl Stilla havet där vid horisonten?

Mina tankar kring boarding school – nej, det är inget jag vill skicka iväg mina söner på. Och nej, jag är inte impad av de sovrum som jag fick se. Vi såg ju inga lektioner och enligt Angela (mamma till sysslingarna) så är det lektionerna som är såååå bra och det som gör hela skolan så attraktiv. Och att det går en del rika kids där, för det kostar ca 2 miljoner/barn att gå i skola där i 4 år.

Jag är himla nöjd med titten. Att få se och ta in. Utan att behöva känna tvång att lämna mina kids där.

SparaSpara

Share

va – jag trodde max 35 år

Att möta en åk 7-klass kan innebära nästan vad som helst. Idag var det en fröjd för hjärtat och självvärdet.

3 killar sitter i en grupp och pratar om frågan: “Är det ok att göra slut via sms?”
Jag stannar till och lyssnar till dem och fäller någon extra fråga/undring. Och så frågar den ena mig:

– Hur gammal är du?
– 47 svarar jag.
– Va, säger tre storögda killar samtidigt och ser på riktigt oerhört förvånade ut. Tills en av dem utbrister:
– Nej, min mamma är 47 och jag trodde du var max 35 år. 

Nice. Tack!

Fotograf Sandra Bosdotter

Share

Feltänkt om skola?

Läser en artikel av Per Kornhall i DiU som tar upp och påminner om det är dags för ett paradigmskifte inom skolan. Att det är ett skifte som behövs. Jag håller med. Jag tror också att det behövs ett skifte.

“Vi kanske skulle passa på att använda skolkrisen till att på ett kreativt och forskningsbaserat sätt skapa system där professionerna tillsammans med forskare får en reell möjlighet att påverka och utveckla sin verksamhet?”  undrar Per.

Vidare i artikeln utgår han ifrån en bok “Learning to Improve: How America´s schools can get better at getting better”. Han skriver bland annat så här:

I sin bok ”Learning To Improve: How America’s Schools Can Get Better at Getting Better” målar författarna Bryk, Gomez, Grunow och LeMahieu upp en alternativ och forskningsbaserad bild av hur skolor kan utvecklas. Deras utgångspunkt är USA men boken är utan tvekan aktuell också i Sverige.
De berättar om hur man inom skolans värld alltför ofta drabbas av “solutionitis” (lösningsfeber). Någon ser ett problem och griper efter en snabb lösning. Utifrån en enstaka forskningsrapport eller en ideologisk föreställning tror man sig ha en universalmedicin, som man snabbt genomför i hela skolsystemet.

Artikeln väcker tankar i mig. Tankar som jag senast imorse pratade om med maken under vår hundpromenad. Att det inte stämmer med tankarna om att inkludera alltet i alla beslut. Som ändå inte är alltet. Vadå? Vad menar jag?

Jo, jag menar att det kan vara det skiftet som behövs nu. Att OM politiker ska fatta beslut på riksdagsnivå om skolan. Då ska detta endast göras ur kundens perspektiv. Dvs elevens. Det är dennas bästa som enbart skall komma i perspektiv.
INTE som idag när ett perspektiv även tas kring HUR leda och driva detta skolsystem. Det går kanske inte att blanda ihop arbetsgivarsituationen och dess omfattning med att se från elevens perspektiv. Hur vet vi exempelvis att en undervisning är bättre för att läraren är anställd av skolhuvudmannen? Hur vet vi att denna undervisning som kan ges via MOOC och dess lärare (som då inte är anställd av huvudmannen) inte är bättre? Idag har huvudmännen inte mycket utrymme att prova detta. Skollagen hindrar.

Fackförbunden är samtidigt lyriska över att de lyckas få upp skolfrågan till den högsta möjliga när det är val i landet. Hmmm, jag är inte lika lyrisk över att den hamnar så högt. Det är inte ett bra kvitto för mig att den hamnar där. Det blir mindre utrymme att åstadkomma ett skifte såsom det träder fram. På den lokala platsen. I det klassrum. För den elev. Som behöver det mest.

Per Kornhall skriver vidare att:
“OECD föreslår ett institut som hanterar lärarprofessionen och frågor kring deras utbildning och fortbildning. Kanske skulle ett sådant institut, som får ta över Skolforskningsinstitutets, Skolverkets och Skolinspektionens roller visavi lärarna, kunna var en inspiratör och en möjliggörare för uppbyggnad av en sådan förändring i Sverige? En förändring där alla lärare och rektorer engageras i nätverk för att systematiskt, med forskarstöd kunna förändra och förbättra undervisningen och i det också den digitala utvecklingen.”

Yes, yes, yes!
Pröva för tusan att dela upp detta! Se det som en möjlighet att prova att låta riksdagspolitiker endast fokusera på elevens perspektiv, låt Skolverket och Skolinspektionen roll också styras ifrån elevens perspektiv. Och låt ett institut som utvecklar lärarprofessionen ersätta de båda fackförbund som finns för lärarkåren. Visst har ett av dem även rejält med pengar…kanske kan det användas inom institutet?

Påminner även om att det är kommunala och fristående skolhuvudmän som har arbetsgivaransvaret – inte staten. Därmed borde inga fingrar läggas i syltburken för frågor kring lärarna och annan yrkeskategori i skolans värld på riksdagshåll…tycker jag.

Vad anser du?

Share

dagis och läris vs förskola och skola

Jag vill leka med en tanke jag haft i veckan.

Undrar vad som skulle ha hänt om “man” (alla som var involverade) hade bytt namn på skola till läris istället för att byta namn på dagis till förskola?

Jag sökte lite slött på när man började kalla dagis för förskola och fann en del länkar.
Bland annat en länk till wikipedia om förskolan i Sverige – där de har med en tidslinje om vad som har skett i och kring förskolan sedan urminnes tider:

Tidslinje

  • 1836 – De första småbarnsskolorna startas i Nora och Stockholm

  • 1854 – Den första barnkrubban, Kungsholmens barnkrubba, öppnas i Stockholm

  • 1896 – Privata barnträdgårdar öppnar i Stockholm efter tysk modell (Kindergarten)

  • 1899 – Systrarna Ellen (1874-1955) och Maria Moberg (1877-1948) startar folkbarnträdgården i sitt barnhem i Norrköping. Systrarna kom även senare att driva förskollärarutbildningar.

  • 1902 – Den första svenska barnavårdslagstiftningen kommer

  • 1935 – Alva Myrdals bok Stadsbarn kommer ut.

  • 1943 – Efter en statlig utredning beslutas om statsbidrag till förskolor och barnkrubbor

  • 1968 – Regeringen tillsätter Barnstugeutredningen och begreppet “förskola” lanseras som samlingsord för den svenska barnomsorgen

  • 1972 – Barnstugeutredningen blir klar och lägger grunden för förskolelagen, som införs 1975[9]

  • 1975 – Kommunerna åläggs att ansvara för en förskola till alla sexåringar

  • 1991 – Rätten till bidrag för personaldrivna daghem införs

  • 1995 – Rätten till förskola utökas till att gälla från ett års ålder

  • 1998 – En läroplan för förskolan införs och barnomsorgen flyttas från socialdepartementet till utbildningsdepartementet

  • 2002 – Maxtaxa införs.

  • 2003 – Allmän förskola för fyra- och femåringar införs.[10]

  • 2006 – Etableringsfrihet för förskolor och fritidshem[11]

  • 2010 – Läroplanen från 1998 revideras[12] och allmän förskola för treåringar införs

Det jag fann som jag inte hade kännedom om var flytten av barnomsorgen från socialdepartementet till utbildningsdepartementet. Okänt för mig – eller så har det legat i bakhuvudet och skvalpat men inte lyckats få en annan tanke att pusslas in. Jag blir nyfiken på att veta mera kring denna flytt. Var den okomplicerad? Vilka argument användes av motståndarna? Om det inte fanns några motståndare – betyder det då att det var en bra ide rakt av?

Sen fann jag en länk till denna blogg som menar att vi av kärlek och respekt till den professionen som arbetar i förskola måste kalla det för förskola för de har ju lika lång utbildning som de som arbetar i skolan. Så här avslutas inlägget:

Vad jag själv tycker och tänker om detta har egentligen ingen betydelse, det är vad alla tusentals pedagoger som tar hand om våra barn varje dag, det är vad som spelar roll. Dagis och dagisfröken låter kanske gulligare, men om en så enkel gest kan göra så många människor som arbetar så hårt för våra barn lite gladare … känna sig lite mer uppskattade … värdefulla …  är det då inte värt det?

Jo – det är klart att det är värdefullt att professionen som arbetar med barnen i dessa åldrar är glada.
Fast samtidigt tänker jag att de skulle ha varit ÄNNU gladare och mer värdefulla och uppskattade om vi hade svängt på tanken – och bygga ifrån dagis in i skolan till ett läris. Dvs bygga på den kompetens, insikt, erfarenhet som finns i dagis och använt den vidare. Höjt dagis! Istället för att trycka ner och säga att dagis var inte bra, nu måste vi kalla oss förskola för då blir vi mer respekterade såsom skolan.
Jag är riktigt nyfiken på hur samtalen gick. Fanns det ens en sådan här tanke framkastad? Av fackförbundet kanske?

Och till sist fann jag denna sköna blogg. Som sätter ännu en tanke på dagis vs förskola:

Alltså jag är helt med på varför man bytte namn 1998 då läroplanen för förskolan kom. Man ville väl peka på att det rör sig om pedagogisk verksamhet med riktlinjer och mål och inte någon förvaring av barnen, som kanske ordet daghem signalerar. Så långt är det helt fint tycker jag. Men varför i hela friden väljer man ett namn som redan är inarbetat? Fast känt för något annat.

Förskola fanns ju redan. Det var där sexåringarna gick sista året innan skolan började. Hur gjorde man då? Jo, när dagis skulle heta förskola fick den gamla förskolan för enkelhetens skull byta namn till förskoleklass. Även känt som sexårsverksamheten på vissa ställen, nollan på andra. Begreppsförvirringen är total.

Och som tillägger att tecknet för dagis och förskola är detsamma. Inga konstigheter där inte.

Kanske är det bara jag som vill leka med tanken om dessa ord och det som de betyder för så många olika personer och professionen. Kanske är det inte ens dessa ord vi ska leka med. Vi kanske måste börja i några andra frågor. Exempelvis de frågor som Dagis och Läris kan vara svaret på? Skolvåren undrade i Almedalen “Om skolan är svaret, vilken är då frågan?”

Vad skulle du vilja att LÄRIS var?
Om det fanns som ett alternativ till SKOLA?
Som en fortsättning av dagis/ “föris” ?
Varför skulle det finnas LÄRIS?

 

Share

Varför jag slutade arbeta som lärare 1999

Imorse förstod jag varför. Jag har tidigare försökt att förstå, men troligen inte orkat borra djupt i mig själv för att finna svaret. Så imorse när jag fick läsa Micke Gunnarsson blogginlägg om en dröm han haft…då kände jag svaret starkt. 

I Mickes inlägg beskriver han en elevs upplevelse av en simlektion. Det är ingen upplevelse som någon människa ska behöva uppleva. Ingen. Och så fortsätter Micke att skriva att han har försökt att även beskriva scenen ur lärarens upplevelse, men att han helt enkelt inte kan. Läraren var i högsta grad delaktig i det som skedde under lektionen. 

Och då kom det av full kraft – svaret till mig. Svaret på varför jag slutade arbeta som lärare 1999. Jag definierar det nu som att jag då fick en känsla att jag skulle kunna bli just som den läraren som beskrivs i Mickes berättelse. Att jag var rädd för att bli en sådan lärare. Att det var något jag inte ville. Att det var den största drivkraften för att ta mig bort från kulturen och strukturerna som påverkade mig i så stor grad att jag hade kunnat bli den där läraren. Och det ville jag inte då och aldrig någonsin. 

Det blev en av mina stora drivkrafter, även om jag inte ser det tydligt förrän nu, att jag i mitt liv skulle arbeta för att förändra så att det inte ska finnas sådana här situationer. Och tyvärr kan jag känna idag att det är så synd att jag inte insett och förstått denna drivkraft förrän idag. Med denna insikt tidigare, vart hade jag stått idag? 

Och jag förstår att när jag nu upplever kulturer och strukturer som krockar med de värderingar och det mitt ❤️ längtar till – ja då finns ingen annan utväg än att försöka påvisa annat och framförallt att följa mitt ❤️. Genom min handling att vara tydlig med varför jag följer mitt hjärta så visar jag på andra vägar. Som andra kan följa. Kan hon så kan jag, det hoppas jag att du tänker och känner att du vågar ta den lilla avfartsvägen som kanske kallas mod. 

En lättnad i min kropp efter denna insikt! Ett par tårar har rullat nerför kinden när jag skrivit detta och magen känns mjuk och hjärtat är större och öppnare. Tack! 

Jag vet att jag idag är starkare och kan förstå och se vad som sker i mig och runt mig där jag är. I det finns även styrkan att veta vilken fajt som skall tas och vilken som får tas längre fram. Att låta personer som inte är redo att höra sanningen ännu få höra den senare. Eller inte alls. Bara när de är redo. 

PS. Exakt HUR strukturer och kultur ska vara i arbete med våra ungar vet jag idag inte, men mitt hjärta kommer ta mig dit. Jag VET att jag vill pröva. Vill du?

  

Share