att resa med “storfamiljen” tar energi

Att vara tillsammans med andra människor är något som kan både GE energi och TA energi. Och så är det för oss alla tror jag. När vi själv får välja vilka som ingår i ens eget gäng så får vi energi – och vid tillfällen som vi inte kan “välja” så kostar det energi. Och med min storfamilj går det för mig idag inte att välja. Vissa saker kommer på köpet liksom.

Storfamiljen är för mig de personer som på något vis har en legal anknytning till familjen såsom ingifta partners till syskon, och även förstås sin barndomsfamilj som man växter upp med men som man nu inte längre bor tillsammans med. Det är även sin partners barndomsfamilj och alla nya medlemmar till dessa syskon, föräldrar etc. Blodsband, lagen, kanske efternamn håller oss som i en samling för att visa att det är vi som är storfamiljen.

Att vara på resande fot, eller bara tillbringa tid i ett hus/boende tillsammans med sin storfamilj (som jag INTE valt) är något som kostar mig energi. Och då när jag dräneras på energi orkar jag inte “stå emot” utan “smittas” extra lätt av andra.
Mina spegelneuroner “köper” allt liksom och jag känner hur jag blir en person som jag inte vill vara. En person som dömer. En person som blir irriterad. En person som straffar andra runt omkring sig. En person som…. Ja, du fattar!

Så, på din undran nu när du sett mina bilder och inlägg från sommardagarna i Orbetello – nej, de var INTE smärtfria.
Jag vill på ett sätt bara minnas att de var bra.
Jag vill liksom tränga undan att jag inte vill uppleva detta igen.
För det kommer att ske. Igen och igen. Och igen.
De härliga stunderna var många också – och övervägande.
Men de som tär – de var mycket tärande.

Samtalet i bilen hem från Arlanda (då vi tog en ny väg hem pga olycka på E4:an) var intressant, för vi var ense om att vi gärna åker till Orbetello igen, men att vi även gärna väljer med vilka, om det går.

Det handlar inte om att vi inte tycker om vår storfamilj.
Men kanske just för att vi ska kunna tycka om dem så behöver vi distans och minska de gemensamma längre tiderna som vi är tillsammans.

PS. En helt annan storfamilj som jag på ett sätt valt och de har definitivt valt att vara en del av den är rugbytjejerna, då vi igår firade att Maria var i stan och dessutom fyllt jämnt, så samlades vi på the Liffey och bara fyllde på varandra med energi – eller jag blev i alla fall helt påfylld 🙂


Foto taget av Nina B ?

Share

Är du medveten om dina speglingar?

IMG_4398

Speglingar i vattnet. Speglar trädet. Samtidigt som rötterna syns under ytan.
Ett stenkast och speglingen rubbas. För en stund.

Sen är det ordning igen. Speglingen är åter.
Tills vinden tar tag i vattnet och skapar krusningar.

Jag ser en skarp parallel mellan detta och annat i mitt liv just nu.
Att spegla.
Är ett sätt att föra ett samtal. Som coach, terapeut, ledare, förälder, medmänniska.
Där du medvetet eller omedvetet speglar den du möter.
Genom spegelneuroner där du kan uppleva detsamma som den du möter gör.

Om du till exempel sitter i ett möte med en person som dricker en kopp kaffe,
så upplever du detta också i din hjärna. Spegelneuroner.

Medvetet kan du även välja att spegla en person i ett möte.
Då blir det oftast med kroppsspråk och med ord.
Upprepade ord som personen uttalat.

Och jag har upplevt vad som hänt i mig omedvetet och medvetet.
Som skapar en krusning först.
Sen lugnet.
Att om jag får ett obehag vid speglingen som riktas mot mig så blir det
som en krusning eller ett stenkast mot min yta.
Sen tillbaka till den speglande ytan igen.
Om den jag pratar med märker av detta eller ej – det vet jag inte.

Om jag känner mig lugn och trygg i speglingen så förstärks den känslan som omger oss båda,
den växer och fram kommer medkänsla i hög hastighet.

Är du medveten om dina speglingar?

Share