att våga vara i rädslan

Att luta sig in i rädslan och riskera att bli helt uppäten av det som du är mest rädd för, det är nog något av det modigaste du verkligen kan göra.
Att luta sig in i rädslan genom att vara genuint uppmärksam när du är mitt i rädslan, det kräver att du är villig och orkar uppleva alla de sensationer och känslor som du förknippar med rädslan.
Att våga vara helhjärtat och fullt ut med din rädsla.

Otroligt lätt att säga…men hur tusan vågar jag det?

Vårt vanliga beteende är ju att vi alltid lutar oss ifrån rädslan, att vi inte vill uppleva den och att vi vill vända den ryggen. Men det är ingen hållbar strategi i längden. Någon gång måste du luta dig in i din rädsla.

Om du orkar och vågar göra det så bjuder du in dig själv att vara med det du känner i rädslan. Kanske att du fortsätter röra dig i riktningen mot det du verkligen har motstånd till och är rädd över. Låt det gå långsamt. Se till att du har trygghet med dig. Kanske någon person som du litar på som hjälper dig att våga.

När du är mitt i den rädslan – utforska om du där kan känna in hur det känns i din mage, runt ditt hjärta och i din hals. Se om du kan fortsätta utforska hur det känns och vad som händer med dig när du känner efter. Kan du lyssna till din kropp och vad den vill berätta för dig om rädslan? Just i områden kring din hals, ditt hjärta och din mage – det är oftast där som din rädsla starkast kommer till uttryck. Se om du kan lyssna extra mycket till dessa områden.

När du rör dig ifrån din rädsla nu, se till att ge dig själv extra mycket medkänsla. Och om du har fått till dig annat som din kropp berättat för dig – se till att ta dig den hjälp du behöver för att ge det till din kropp och dig. Och tillåt det att vara lite “rörigt”, känsligt, knasigt en stund. Behåll din trygga punkt som hjälper dig att vara i din rädsla. Och ge dig själv ännu mera medkänsla och så mycket kärlek som bara du kan.

Och kramas och var nära andra. Det brukar hjälpa gott med långa stunder i närhet. 

Share

se dig själv 10 år framåt i tiden

var en av instruktionerna till denna meditation av och med Tara Brach som jag gjorde på hemväg från ett uppdrag häromdagen.

Mitt jag 10 år framåt var superfint att få träffa och hänga med. Samtala med, berätta saker för, sånt som idag gör mig arg och frustrerad. Och att då få veta av mig själv fast 10 år mer att “This too shall pass” gjorde och gör mig glad.

Och en liten snabb googling på dessa ord gav mig dessa två skatter:
“This too shall pass” by Helen Steiner Rice
This too shall pass” av Maria Mena

Vad händer med och i dig i ditt möte med dig 10 år framåt?

Share

Ett öppet hjärta

Dalai Lama – Tara Brach nämner honom i en podd jag lyssnat på i eftermiddags. Så här berättar Tara.

Dalai Lama says: I don’t know why people like me so much. It must be because I value Boddishita (which is the awakened compassionate heart). I cant claim to practise it, nor that I am living it, but I value it.

Som en bekräftelse på att det är ok att våra hjärtan inte alltid är öppna och omhändertagande, och att vi bryr oss om och värdesätter att ta “om hand”.

Samtidigt som jag får en rejäl allergi när jag blir “kvävd” av sympatiskt omhändertagande, du vet sånt som kommer från en person som antingen agerar utifrån rädsla eller som lägger in sin agenda. Och kanske till och med sätter mig i en roll som jag inte har önskat. Så varifrån detta omhändertagande kommer ifrån, är för mig lika viktigt som att det är genuint och autentiskt.

Och då, där och här och nu, ser du? Jag har just glömt bort att se hur värdefullt det är med ett öppet hjärta. Och jag dömer. Så då får jag acceptera att jag gör det. Dömer alltså. Och låta det passera. Låta det vara som det är. Och bry mig om mig. Med alla mina fel och brister.

img_1593

Share

jag är inte rädd för att leva

Och.
Jag är inte rädd för att dö längre.
Jag är inte ens rädd för att inte vara normal igen.
Jag är faktiskt rädd för att vara normal igen.
Att återvända till min vanliga tillvaro som jag haft tidigare,
där så mycket av livet och skönheten i livet liksom bara passerade mig.
Där jag inte tog mig tid att titta upp och se hur bladen växer på träden,
hur molnen fyller himlen. Hur solen rör sig. Hur månen ler åt mig.
Där jag inte var medveten om mina andetag eller där jag tog mig tid att
stanna upp för att känna lukten av ett sommarregn,
eller höstens dofter i skogen.
Där mitt lyssnade inte var uppmärksamt på livet runt mig,
Då jag inte riktigt lyssnade på de människor i mitt liv och vad som de
berättade var verkligt och sant i deras liv just där och då.
Jag är rädd att jag ska glömma allt detta och bara gå vidare med mitt liv,
inte helt levande eller sann mot mig själv.
Jag är rädd att jag inte längre ska notera hur sammankopplat allt är,
mitt liv med ditt, och våra liv med alla andra liv på denna planet.

Min rädsla är att förlora min inre eld, min inre kärna.
Min skaparkraft som jag har funnit och utgår från.
Jag är rädd att förlora kontakten med den nu när jag har hittat den.

Center of all centers, core of cores,
almond self-enclosed, and growing sweet–
all this universe, to the furthest stars
all beyond them, is your flesh, your fruit.

Now you feel how nothing clings to you;
your vast shell reaches into endless space,
and there the rich, thick fluids rise and flow.
Illuminated in your infinite peace,

a billion stars go spinning through the night,
blazing high above your head.
But in you is the presence that
will be, when all the stars are dead.

Jag inser att:
Döden och födelsen är inte separata – förnyelse kommer genom döden.
När jag har mött döden och ensamheten i mig och i mina relationer, när jag har förstått, när jag har tittat in i mig och insett att det finns tidlöshet.
När jag möter mina tankar, föreställningar, sanningar, förväntningar om att dö eller om att inte få tillhöra, när jag möter dem och låter dem få ta plats en stund, för att sedan släppa taget om dem och låta något nytt få plats.
Det är där och då det händer något i mig och  för mig.

Vad som händer där och då är att jag inte längre är rädd för att leva.

När jag har tittat i min inre spegel så har jag insett och accepterat min tidlösa eviga närvaro här.
Jag är inte längre rädd för att leva i denna kropp i detta liv.
Och livet blommar och visar sin bästa sida på min väg framåt. img_5442

Share

3 knackningar/påminnelser om rädsla

1. Att vi alla drivs av grundkänslan rädsla tror jag att även du upplevt. Jag har blivit påmind om den under de senaste dagarna. Bland annat i min egen granskning av det jag upplever som hinder i ett av mina nuvarande uppdrag. I den granskningen kunde jag skala av de olika lagren som framträdde när jag kikade på hindret relativt snabbt och enkelt. För att landa i rädslan som jag upplever. Rädslan att inte få komma till mitt fulla uttryck. Rädslan att inte få förtroende att genomföra de interventioner som jag ser att vi behöver. Rädslan att inte räcka till.

2. Sen dök det upp i ett samtal jag lyssnade på med Tara Brach som slog an så mycket i mig att jag nu sitter och transkriberar det hela för att dela även det med er. I samtalet visar Tara tydligt på de olika strategier och metoder att hantera sin rädsla som vi alla besitter. Och dessa är olika och hon pekar skarpt på flera olika. Och jag känner igen flera av dem. Några som jag gör/har. Och några som jag ser att nya kollegor i uppdraget ovan har/gör. Och så ramlade ännu en pollett ner – aha, det är rädslan hos dessa kollegor som är med och skapar hindret.

3. Den sista påminnelsen kom idag när jag återigen lyssnade till mina kollegor i ett annat uppdrag. Och deras upplevelse av de möten vi har haft under maj och juni. Rädsla för hur hantera. Rädsla för hur göra. Rädsla att bli bedömd. Rädsla att inte kunna leverera. Rädslor. Dock aldrig uttalade som rädslor utan fint inlindade i något annat. Som deras sätt att hantera detta. Som om de kanske inte ens själva var medvetna om varifrån det kom. Att det handlar om deras rädsla. Och hur de ska hantera den. Alltid detta HUR…när ska vi slå över till att undersöka orsaken och fråga oss VARFÖR istället?

Så på hojen hem genom Hagaparken lyssnar jag vidare till ett annat samtal med Walter Bruggeman och Krista Tippet. Och där får jag mod att möta mina rädslor. Mod att ta mig an uppgifterna. Mod att ta mig an lämnades av mina strategier. Mod.

För det krävs mycket mod. Så här säger Bruggeman i intervjun.

You know, I wouldn’t choose to use the word strident for myself, but is deliberate on my part when I get to talk to clergy that I do a lot of, to do what I do as boldly as I can to try to model and energize preachers to be bold about what they do. But I think it is the courage that comes from the conviction that you’ve been entrusted with something important. If you do it that way rather than it being a self-announcement, the accent is on the message and not the messenger. It doesn’t need to be strident in an alienating kind of way.

Precis som i Star Trek – to go boldly where no man has gone before.
Att vara djärv. Till och med djärv. Djärv och modig. För att jag har en visshet att jag har en viktig pusselbit att dela med mig av.

Vidare säger Krista och Bruggeman så här tillsammans:

I think there are a lot of people who are not broadly famous who, in their own local circumstance, do transformative things. Which are those good life-giving disruptive forces.

Yes, that is it! I am a life-giving disruptive force. 
En livgivande störande/söndrande/splittrande/upplösande kraft.

Och så idag när jag öppnade min Pinterest – ligger denna bilden överst och säger se hit – så här kan det se ut! Så, ja, jag kikar, är inte helt övertygad, men det finns något i den….vad ser du?

Skärmavbild 2016-06-08 kl. 20.18.32

PS: Och sen, en dag efteråt, kommer detta meddelande till mig:

Sometimes, when you’re feeling your lowest, Tess, the real you is summoned.

And you understand, maybe for the first time ever, how grand you are, because you discover that vulnerable doesn’t mean powerless, scared doesn’t mean lacking in beauty, and uncertainty doesn’t mean that you’re lost.

These realizations alone will set you on a journey that will take you far beyond what you used to think of as extraordinary.

There is always a bright side,
The Universe

PS. Don’t disguise your tears, Tess, don’t hide your sadness, don’t be afraid to find out who you really are. Because in those fleeting moments you’ll summon such beauty and strength that, in no time at all, you’ll fully grasp exactly why you’re so gossiped about here in the unseen.

Share