när 1+1 blir 1

Nähä, det går ju inte.

1+1=2?

Tillhör du dem som benhårt tror att 1+1 alltid blir 2?
Eller tillhör du dem som ser annorlunda på detta?
Du fattar säkert vilket jag tror på….

Kraften i >1

Det är så jag ser det. Att kraften av fler/mer än 1 blir större än 1 i sig själv. Och samtidigt tror jag på att 1+1=1. Enklaste exemplet är i mitt fall tuggummi. Du har en bit tuggummi i munnen och väljer att stoppa in en till bit. Du tuggar på dem tillsammans och vips så har du ett tuggummi. Det är just nu bara lite större och har troligtvis lite mer smak än nyss.

Ett annat exempel dök upp idag när jag samtalade med en kollega om hur vi arbetar olika i de team som vi agerar inom. Hur hon och jag agerar dels som ett äpple och ett päron och samtidigt som en fruktsallad. Att vi inte räds att vara i oss själva och i vårt egna unika jag. Inte heller räds vi att vara i en fruktsallad där vi blandas med annan frukt. Där våra yttre gränser (och inre?) har luckrats upp och skurits bort.
Vi är rörande överens om att det är där det är så otroligt skönt och befriande att vara. 

Vem är du?

Så vem är du i relationen till en annan i ditt team? Till din partner? Till din familj?
Är du rädd för att inte längre få vara den unika björnbäret och vill stanna kvar i din egen låda? Inte blandas med andra, bara vara med dig och kanske med andra björnbär.
Eller helt tillfreds och kanske längtansfull efter att skapa fruktsallad?

 

PS: även detta går ju att prata om i sex också…för “när vi två blir en” som Gyllene Tider sjöng…

 

Share

den kollektiva intelligensen

Hr du upplevt att det finns en större intelligens att dra nytta av när du arbetar/deltar/samverkar i en grupp? Hur den kollektiva intelligensen får utrymme att finnas och där alla deltagare ger till det större. Där ingen längre är beroende av sitt ego. Där de flesta faktiskt vill ge och vara med om den större kollektiva intelligensen.

Jag har upplevt detta många gånger och det har varit särskilt tydligt för mig i sammanhang av idrott, tidspress och/eller lekfullhet. Om det är två av dessa är det dessutom extra snabbt som vi når till den kollektiva intelligensen. Tydliga exempel för mig är såklart på och av rugbyplanen. Som ett lag som tillsammans, både starters och finishers. Både tränare och spelare. Alla tillsammans i ett gemensamt syfte. Och de matcherna och träningarna när allt detta klickat – ja, att uppleva detta är en av meningarna med livet. Med mitt liv i alla fall. ( i bilden nedan några av mina fina lagkompisar i Stockholm Exiles Ladies)

IMG_0587
Exiles Ladies firar SM guld

Om du har upplevt något liknande så är du säkert som mig en sådan som gillar att vara i detta. Som njuter av den energin och de möjligheterna som skapas tillsammans. Där alla bidrar till det gemensamma växandet, lärandet och skapandet. Och när vi väl är där – att alla även hedrar den intelligensen och förser den med sina samlade kompetenser/kunskaper/känslor. Jag ser den som en uppåtgående spiral som bara ökar och ökar i sitt möjliggörande. The collective intelligence in its purpose to enable us as individuals within the group. To enable us!

Jag är nyfiken på vilka metoder/förhållningssätt/verktyg/annat som du har använt dig av för att skapa detta när du har varit med om det. Eller du kanske fick uppleva när någon annan skapade det? Hur gjorde hen då? Vad gjorde hen?

För mig är det viktigt att det jag engagerar mig i är meningsfullt, både för mig och de som samverkar med mig. Att då använda verktyg/metoder/förhållningssätt/etc till att kunna skapa den kollektiva intelligensen lite tidigare är för mig som älskar att maximera helt rätt väg att prova. Ju enklare/snabbare/lättare gruppen kan komma åt sin kollektiva intelligens ju längre kan vi som människor komma i vår roll här på jorden.

Jag tror också att det kan vara lite bråttom, vi har ju bara detta liv på oss 😉

 

Share

Jag tror på människan och människor

Denna vecka har jag vid flera tillfällen blivit påmind om varför jag tror på människan och på mina medmänniskor på denna jord. Nu vill jag berätta om det som gör att jag tror på detta!

Foto från Flickr - Omar Eduardo
Foto från Flickr – Omar Eduardo

a) Föräldramöte i yngsta sonens skola, ESN. Punkt på dagordningen – val av klassförälder. Inledningsvis pratade biträdande rektor till alla föräldrar kring denna punkt och skrattar till och i det menar att det är svårt att få föräldrar att engagera sig. Så minglar vi litegrann och fikar av niornas fika då de samlar till sin skolbal. Och så dags att gå till respektive klassrum för oss föräldrar. Fyra punkter på dagordningen meddelar klassläraren och tillika mentor. Varav en är klassförälder. Hon berättar att skolan även vill att klassföräldrarna skall vara med och representera på skolråden under året och frågar vilka som vill vara med. Jag har varit klassförälder i ett år och berättar att jag gärna stannar kvar tillsammans med någon ny, eller ger plats för någon annan som tillsammans med min klassförälderskollega kan lära sig. Dvs att vi kan se detta som ett sett att få prova på tillsammans med någon som varit med ett år. Men inte bidde det så – för vi fick faktiskt fram två föräldrar till som vill prova så vi är nu inte bara två stycken – utan fyra stycken klassföräldrar.
En sån händelse gör att jag tror på människor!

b) Igår arrangerade min rugbyklubb, Stockholm Exiles, en av delturneringarna i Mälardalens rugbyfestivaler. Jag står i cafeterian och blir tillfrågad av en lagledare ifrån gästande lag om han kan få med sig en sopsäck till andra hörnet av planen. Då han sett att det inte finns en papperskorg nära där och vill se till att det slängs skräp på rätt sätt. Underbart! Det gör också att jag tror på människor!

c) Och sist men inte minst – alla de underbara föräldrar som engagerar sig i rugbyklubbens ungdomar. Dels alla som ställer upp som tränare och lagledare för en hel säsong. Och samtidigt till alla de som slet vid grillen och i cafeterian igår så att alla som besökte rugbyfestivalen skulle få en bra upplevelse.
Om det var svårt att få människor att hjälpa till?
Nej inte alls. Jag fick in svar från många föräldrar direkt på min fråga om hjälp.
Och det har jag fått under hela året när jag frågat. Är det bara jag som har “tur”? Nej, det tror jag verkligen inte. Jag ber om hjälp och förväntar mig att få hjälp. Och så blir det. Jag tror på människan!

Hur tänker du? Ser du också att du får hjälp? Kanske kan vi alla hjälpa till lite mer, och hjälpa flyktingar, hemlösa, tiggarna, och andra som behöver hjälp. Det som jag tror hindrar människan är att de inte vet hur och med vad de kan hjälpa. Hur kan vi fråga på annat sätt så att vi kan hjälpa fler? 


Jag påminns även om Ubuntu:

According to Michael Onyebuchi Eze, the core of ubuntu can best be summarized as follows:

“ ‘A person is a person through other people’ strikes an affirmation of one’s humanity through recognition of an ‘other’ in his or her uniqueness and difference. It is a demand for a creative intersubjective formation in which the ‘other’ becomes a mirror (but only a mirror) for my subjectivity. This idealism suggests to us that humanity is not embedded in my person solely as an individual; my humanity is co-substantively bestowed upon the other and me. Humanity is a quality we owe to each other. We create each other and need to sustain this otherness creation. And if we belong to each other, we participate in our creations: we are because you are, and since you are, definitely I am. The ‘I am’ is not a rigid subject, but a dynamic self-constitution dependent on this otherness creation of relation and distance”.

Share