Tillbaks på plan….

Imorgon ska vi båda två tillbaka till planen. Rugbyplanen. Fast utan dobbskor och utan tandskydd.

Och vi ska spela tillsammans. I ett mixat touch rugby lag som Ryan (vars lägenhet vi lånade vid Döda Havet) fick en ide till. Han frågade oss för en dryg vecka sedan och vi var snabba till ett ja. Så imorgon ska vi delta i Stockholm 10s turneringen.

Svårt kommer det att vara då vi aldrig spelat med de internationella reglerna tidigare. Och leenden på läpparna tror vi absolut. Min kropp som inte är van att springa kommer nog att bli stel på oväntade platser.

Kom och kolla på oss på Skarpnäcks Sportfält där vi har tre matcher på lördag 4 aug och ev fler på söndag 5 aug.

Vårt lag heter Brand new Heavvies….

Share

Sluta aldrig att…

Sluta aldrig att bjuda ut din partner på en date.
Sluta aldrig att flirta med din partner.

Romantik, erotik och passion är viktiga beståndsdelar i en kärleksrelation. Ofta ser vi dem annorlunda…utifrån vem vi är. Det är viktigt att vi båda två känner oss sedda, speciella, utvalda och åtrådda av den andre.

Ibland kanske jag vill klä upp mig och få höra hur vacker jag är och att du vill följa mig till världens ände. Då vill jag att du ger mig all den uppmärksamhet som du brukade göra när vi precis hade träffats. Och som du ofta just gjort genom våra år.

Att låta dig känna dig åtrådd och känna dig som den sexigaste mannen i universum, att flirta med dig, att få ditt hjärta att slå ett extra slag. Att veta och leka med att du blir tänd av att jag är tänd på dig.

Den passionen och erotiken är viktiga delar till att hålla vår eld levande i vår relation.
Elden som viktig att hålla levande, för den gör att vi känner oss levande.

Jag älskar när vi leker, när vi har roligt tillsammans. När vi skrattar tillsammans.
Jag VET att du älskar mitt skratt – precis som jag älskar ditt.
Och jag älskar hur vi på promenader håller varandra i handen på vårt speciella sätt.

Att minnas tillbaka till när vi först träffades och minnas vad det var som fick mig att få fjärilar i magen, att minnas vad som då fick oss att bli förälskade.
Att påminnas om det och se att det fortfarande finns kvar.
Det gör det gott att leva med dig. Det gör mig gott att ha dig som min bästa vän.
Det gör mig gott att leva och njuta med just dig.  

Jag älskar dig!

 

Share

vilken nivå kommer efter ledare?

Att vara en “äldre” (eldership) är en viktig kompetens i en grupp/organisation/familj. En “äldre” som kan känna in vad som är nästa steg och hur det ska se ut. Att vara en “äldre” är liksom ett steg efter att vara ledare, kanske ditt nästa steg?
Eldership
A role and a metaskill: An ability to care for others and the whole system simultaneously that includes an awareness of which role you are in, a feeling connection with others, and an ability to demonstrate fluidity.
Jag vet också att när jag är här så är jag ändå inte här. Det kommer inte ut ur min mun det hela som jag är i – bara delar, små delar. Så de i min närhet får svårt att följa med. Och där och då slår det mig att då har jag ju liksom missat hela poängen. Öva, öva, öva igen och igen och igen.
* Mitt blogginlägg nr 65 av 100 i årets bloggutmaning #blogg100
Share

bukfetma – 18 cm

Bläddrade i Femina häromdagen och läste en artikel om bukfetman och dess farlighet. De skriver i den bland annat om hur man kan mäta om man har bukfetma och vid vilka nivåer som en ligger risigt till för att ha för mycket bukfett. Om en nu kan ha lagom?

Hursomhelst så letade jag fram en tumstock – lade mig på rygg på marken, lade handen över naveln och lät mitt långfinger nudda vid måttstocken. Där mitt finger mötte måttstocken fanns siffran 18. Vilket alltså är höjden från golvet upp till min navel. 18 centimeter. I artikeln stod det att kvinnor bör ligga under 20 centimeter. Och om de ligger över 22 centimeter är de i riskzonen för bukfetma.

Ett annat sätt att mäta bukfetma är att mäta punkten mittemellan höftkammen och nedersta revbenen – vilket inte måste vara den smalaste punkten. Detta sätt att mäta är dock inte lika tillförlitligt skriver de och rekommenderar istället att ligga på rygg på marken. För att bukfettet inte flyter ut åt sidorna så är detta sätt att mäta det som de rekommenderar.

Ja ja ja, allt detta måste vi ju ta med en nypa salt. Bukfetma är inte bra, alls. Och det ska vi ta på största allvar. Men Femina som källa? Eller att en mätmetod passar alla? Nej, där måste vi behålla en skepticism.

Vill du veta mer om olika studier kring folkhälsa i stort och smått så rekommenderar jag starkt att du följer Jacob Gudiol, sjukgymnast och som gett ut en del böcker – bland annat boken “Skitmat – vad det är, varför det gör dig fet och varför du fortsätter äta det”.  Ett citat på hans sida är detta:

Arbetet som krävs för att motbevisa skitsnack är mångdubbelt större än arbetet som behövs för att hitta på skit.

Lova mig två saker – kika på klippet med Jacob ovan och behåll ditt kritiska tänkande, vilket för mig idag blir som två delar:

  1. Att lyssna till det som du läser/hör/osv utan att lägga in dina tidigare erfarenheter först – dvs döm inte det du läser direkt, men tro inte heller på det direkt. Ta ett stund att betrakta det liksom på avstånd.
  2. Att efter en stunds reflekterande/undersökande/liknande närma dig något som liknar en sanning för dig idag. Där du kanske inkluderat innehåll från både ja-sägarna och nej-sägarna.
Share

träna på att älska

Imorse fick jag en påminnelse i mailen om vikten av att träna på att älska.
Det var i min prenumeration av ett nyhetsbrev ifrån Brain Pickings.

Inledningen som fick mig att minnas vikten av träningen lyder så här:
“To love without knowing how to love wounds the person we love,” the great Zen teacher Thich Nhat Hahn admonished in his terrific treatise on how to love – a sentiment profoundly discomfiting in the context of our cultural mythology, which continually casts love as something that happens to us passively and by chance, something we fall into, something that strikes us arrow-like, rather than a skill attained through the same deliberate practice as any other pursuit of human excellence. Our failure to recognize this skillfulness aspect is perhaps the primary reason why love is so intertwined with frustration.

Och så detta från Erich Fromm:
Most people see the problem of love primarily as that of being loved, rather than that of loving, of one’s capacity to love. Hence the problem to them is how to be loved, how to be lovable.

Ofta är det som vanligt lättare sagt än gjort. Detta med träna på att älska.
Jag väljer att träna på mig själv och det är ljuvligt.
Prova du med <3

Och här nedan kommer hela första delen av nyhetsbrevet…..

Philosopher Erich Fromm on the Art of Loving and What Is Keeping Us from Mastering It

“To love without knowing how to love wounds the person we love,” the great Zen teacher Thich Nhat Hahn admonished in his terrific treatise on how to love – a sentiment profoundly discomfiting in the context of our cultural mythology, which continually casts love as something that happens to us passively and by chance, something we fall into, something that strikes us arrow-like, rather than a skill attained through the same deliberate practice as any other pursuit of human excellence. Our failure to recognize this skillfulness aspect is perhaps the primary reason why love is so intertwined with frustration.

That’s what the great German social psychologist, psychoanalyst, and philosopher Erich Fromm examines in his 1956 masterwork The Art of Loving (public library) – a case for love as as a skill to be honed the way artists apprentice themselves to the work on the way to mastery, demanding of its practitioner both knowledge and effort.

 

Fromm writes:

This book … wants to show that love is not a sentiment which can be easily indulged in by anyone, regardless of the level of maturity reached by him. It wants to convince the reader that all his attempts for love are bound to fail, unless he tries most actively to develop his total personality, so as to achieve a productive orientation; that satisfaction in individual love cannot be attained without the capacity to love one’s neighbor, without true humility, courage, faith and discipline. In a culture in which these qualities are rare, the attainment of the capacity to love must remain a rare achievement.

Fromm considers our warped perception of love’s necessary yin-yang:

Most people see the problem of love primarily as that of being loved, rather than that of loving, of one’s capacity to love. Hence the problem to them is how to be loved, how to be lovable.

[…]

People think that to love is simple, but that to find the right object to love – or to be loved by – is difficult. This attitude has several reasons rooted in the development of modern society. One reason is the great change which occurred in the twentieth century with respect to the choice of a “love object.”

Illustration by Maurice Sendak from Open House for Butterflies by Ruth Krauss

Our fixation on the choice of “love object,” Fromm argues, has seeded a kind of “confusion between the initial experience of ‘falling’ in love, and the permanent state of being in love, or as we might better say, of ‘standing’ in love” – something Stendhal addressed more than a century earlier in his theory of love’s “crystallization.” Fromm considers the peril of mistaking the spark for the substance:

If two people who have been strangers, as all of us are, suddenly let the wall between them break down, and feel close, feel one, this moment of oneness is one of the most exhilarating, most exciting experiences in life. It is all the more wonderful and miraculous for persons who have been shut off, isolated, without love. This miracle of sudden intimacy is often facilitated if it is combined with, or initiated by, sexual attraction and consummation. However, this type of love is by its very nature not lasting. The two persons become well acquainted, their intimacy loses more and more its miraculous character, until their antagonism, their disappointments, their mutual boredom kill whatever is left of the initial excitement. Yet, in the beginning they do not know all this: in fact, they take the intensity of the infatuation, this being “crazy” about each other, for proof of the intensity of their love, while it may only prove the degree of their preceding loneliness.

[…]

There is hardly any activity, any enterprise, which is started with such tremendous hopes and expectations, and yet, which fails so regularly, as love.

Illustration by Julie Paschkis from Pablo Neruda: Poet of the People by Monica Brown

The only way to abate this track record of failure, Fromm argues, is to examine the underlying reasons for the disconnect between our beliefs about love and its actual machinery – which must include a recognition of love as an informed practice rather than an unmerited grace. Fromm writes:

The first step to take is to become aware that love is an art, just as living is an art; if we want to learn how to love we must proceed in the same way we have to proceed if we want to learn any other art, say music, painting, carpentry, or the art of medicine or engineering. What are the necessary steps in learning any art? The process of learning an art can be divided conveniently into two parts: one, the mastery of the theory; the other, the mastery of the practice. If I want to learn the art of medicine, I must first know the facts about the human body, and about various diseases. When I have all this theoretical knowledge, I am by no means competent in the art of medicine. I shall become a master in this art only after a great deal of practice, until eventually the results of my theoretical knowledge and the results of my practice are blended into one – my intuition, the essence of the mastery of any art. But, aside from learning the theory and practice, there is a third factor necessary to becoming a master in any art – the mastery of the art must be a matter of ultimate concern; there must be nothing else in the world more important than the art. This holds true for music, for medicine, for carpentry – and for love. And, maybe, here lies the answer to the question of why people in our culture try so rarely to learn this art, in spite of their obvious failures: in spite of the deep-seated craving for love, almost everything else is considered to be more important than love: success, prestige, money, power – almost all our energy is used for the learning of how to achieve these aims, and almost none to learn the art of loving.

In the remainder of the enduringly excellent The Art of Loving, Fromm goes on to explore the misconceptions and cultural falsehoods keeping us from mastering this supreme human skill, outlining both its theory and its practice with extraordinary insight into the complexities of the human heart. Complement it with French philosopher Alain Badiou on why we fall and stay in love and Mary Oliver on love’s necessary madnesses.

Share

ännu fler tydliga tecken

Den sista av mina fulltecknade samtals-dagar i mitt uppdrag i Norrtälje möter jag inte bara örnen utan även tranan. Just denna dag var lite speciell för jag skulle samtala med beställaren av uppdraget. Och jag hade inte en klar bild av hur jag skulle förmedla min “mitt-i-bild”. Så där sitter jag som bäst och lyssnar på P3 morgonpasset och åker förbi en öppen plats och där. Tranor. Flera stycken.

Tranan: Var uttrycksfull och du når ditt mål.
Min gåva till dig är att inspirera andra med dina uttryck.
Trana: Gränser, utforskande, självförtroende,
balansera med många bollar i luften, värdighet, självtillit.
Texter funna via Google sökning på Djurens språk + Solöga + Trana

Samtalen på förmiddagen avlöpte lugnt, närvarande och härligt. Sedan var det dags för ett gemensamt lunchmöte och avstämning med 2 chefer och därefter ett samtal med dem individuellt.

Och fatta känslan när det gick hur bra som helst. Jag stängde av hjärnan och mina tankar och pratade fritt, direkt och rakt ur hjärtat om vad jag sett som är viktigt att lyfta nu. Resten av dagen gick som i en flow-känsla.
Med stor och självklar självtillit!

Inlägg 60/100

Share