The Lovers i Amsterdam

Så förvånade och samtidigt glada vi blev när vi stötte på denna skylt och dess båtar på kanalerna i Amsterdam. Vi som sitter och skissar och skapar en app som vi kallar just “The Lovers”.  (En app för dig som vill växa och utvecklas i dina relationer. )

Klart vi valde detta företag att ta oss på en tur runt broarna och de olika handgrävna kanalerna under vår weekend i Amsterdam. En timmas rundtur med en pratglad och skojfrisk kapten, det är nog ett överlevnadsdrag på en sån här turistattraktion.

Vi hade en härlig helg i Amsterdam med våra fina söner. Mer om det i eget inlägg senare. Nu dags att jobba lite mer med app för att sen sticka till Uppsala och en kväll med Bob Hansson och hans show; “Kan vi inte vara snälla nu för sen dör vi faktiskt”.
Här en länk till Bob i morgonsoffan hos en förvirrad Peter J. 

Share

Handen på hjärtat – när var du sur senast?

Jag har tidigare skrivit om en podcast jag lyssnat till som är ett samtal om kärlek och relationer. Ett samtal mellan Krista Tippet och Alain de Botton som gäst.

Och här kommer ett utdrag ur det samtalet – en del/ ett fenomen som handlar just om att sura och tjura – som Alain de Botton fascineras av.
(Mina ord och mina tolkningar, förstärkningar blandas med Alains ord i stycket nedan)

———————————————————————————————

Alain menar att när du ser någon i en sådan situation (någon som surar och tjurar) så ser du också rakt in problemet med de romantiska illusionerna.
För det är ju så att vi inte sitter och tjurar och är sura över vem som helst.

Vi surar ju bara över/mot människor som vi tycker borde förstå oss, men som inte har förstått oss. Och det tycker vi förstås är helt oförlåtligt att de inte förstår oss.
De om någon borde ju förstå oss. 

Vilket också innebär att när vi älskar någon och de älskar oss så blir vi så otroligt stötta och kränkta när saker går fel.

För vi utgår från det antagande som styr oss mest i ett förhållande, antagandet att det är denna personen som är med mig i förhållandet borde veta exakt vad som finns i mitt sinne utan att jag helst ska behöva berätta.
Och om det är så att jag måste berätta för dig…ja, men då älskar du ju inte mig. Eller hur?

Du har säkert varit i en situation där du rusar in i badrummet och smäller igen dörren, varpå din älskade frågar dig:

Hur är det? Är något fel?

Och du kanske svarar: Mmmm – eller Nej. 

Och tycker samtidigt att den du älskar borde ju kunna läsa genom badrumsdörren rakt in i ditt hjärta och din själ vad som är på tok och veta varför du är arg/upprörd/ledsen.

Och just det här antagandet, att den du älskar ska kunna veta exakt vad du är/tänker/vill, är ett sånt otroligt stort krav och en begäran som inte går att uppnå. Nånsin.

Du ser säkert ofta att det här händer hos barn.
Och du uppför dig precis som ett litet barn i en sån här situation.
Barn tror ju att deras föräldrar kan läsa deras tankar.
Det tar dem en lång stund innan de inser att det enda sätt en annan person kan veta vad dem egentligen tänker är gen om att de berättar. Med ord. Barn lär sig detta.

Och sen glömmer vi bort allt detta när vi hamnar i ett kärleksförhållande…

Vi säger ju ofta till barn att de måste berätta för oss, att de måste använda ord för att beskriva hur de känner sig.

Att vi alltid måste ”kommunicera” – och att vi har en övertro på att vi alltid klarar av det. Klarar av att säga precis som det är. Rösten stockar sig hellre i halsen än säger orden som behöver sägas där och då.

Vi är oftast inte heller direkt generösa mot oss själva eller någon vi älskar när vi inte alltid klarar av det, att säga exakt vad som behöva sägas, eller brister på något vis i vår kommunikation.

 

Alain berättar vidare:
Och sen den här galna idén att sann kärlek skulle vara detsamma som att intuitivt förstå en annan person. Så jag blir galen när människor säger saker som ”Jag har träffat någon jag är förälskad i. Och det bästa är att hen förstår mig exakt utan att jag behöver berätta hur jag känner.” Så då tänker jag (samtidigt som larmklockor ringer inombords) ”Ok, lycka till med det, men om ni blir tillsammans i ett förhållande så kommer det där inte att kunna fortsätta i evighet”. 

Ingen kan intuitivt (genom tankeläsning och läsande av känsloyttringar) förstå en annan människa i alla dess delar och alla dess tankar. 

 

Nej, jag förstår dig inte alltid. Långt därifrån.
Jag vill vara med dig oavsett.
Och jag strävar efter att förstå mig före dig.
Det är ett av de verktyg jag använder för att
verka och värka i vår relation.
Puss till dig min make <3

Share

därför vill du förändra den du älskar…?

Jag har nu lyssnat tre (3!) gånger till ett samtal med Alain de Botton hos Krista Tippet på OnBeing.  Ett samtal om kärlek och relationer och det hårda och jobbiga arbetet som krävs för att få allt att fungera.

Och i samtalet om varför du vill förändra den du älskar.
Bland annat säger Alain så här (min översättning):

…en av de största förolämpningar som du kan säga till din älskade är idag – “Jag vill ändra dig.”

Redan de gamla grekerna hade en vision och en bild av kärlek som i huvudsak baserades kring utbildning, och att vad kärlek egentligen betyder  = kärlek är en välvillig process där två personer försöker lära varandra hur man blir de bästa versioner av sig själva.

Som att jag som din älskade har åtagit mig att “öka de beundransvärda egenskaper” som du besitter och du åt mig.

Och ändå är det så jäkla svårt. Att acceptera att jag vill förändra dig, fast jag har en tanke om att det då nog inte är kärlek. Svårt. Svårt. Och kan det vara kärlek såsom grekerna såg på det?

Är det så att alla vill förändra den de älskar?

Alain säger även såhär om citatet i bilden ovan (min översättning):

Jag skulle vilja påstå att alla könen vill ändra varandra, och de har alla en uppfattning om VEM sin älskare BÖR vara. Och jag tror att en nyttig övning som ibland psykologer använder i parterapi är att de ställer frågor såsom:

“Om du kan acceptera att din partner aldrig skulle förändras, hur skulle du känna då?”

Så ibland kan pessimism vara en vän till kärlek.
När vi accepterar att det faktiskt är verkligen mycket svårt för människor att vara på ett annat sätt än vad de är,  så att vi genom acceptansen kan vara mer redo för att tillåta vara dem de är.
Och då kan de goda nyheterna vara att vi inte har ett behov av att människor ska vara perfekta.

Så om jag nu är öppen för att acceptera att min partner aldrig kan förändras och att jag kan acceptera och älska den jag är i det och den min partner är…hur kan jag då jobba vidare med och i det hårda arbetet i att ändå försöka “öka de beundransvärda egenskaper” som jag vill ska växa tusenfalt? Och som jag behöver hjälp i att växa/öka för min egen del?

När vi förödmjukar någon, kommer de inte att lära sig något.
De enda villkor under vilka någon lär sig är villkoren för otrolig “snällhet”, ömhet och tålamod. Det är så vi lär oss .

Men problemet är att våra brister i våra relationer har gjort oss så angelägna om att visa att vi inte KAN vara de lärare vi BÖR vara. Och därför kan ofta viktiga och legitima saker som vi vill förmedla komma ut ur oss som förolämpningar, som försök att såra, och därför avvisas de och relationen börjar knaka i fogarna.

Svårt. Jag sa aldrig att det är lätt. Fundera och reflektera vidare kring frågan nedan…

Varför vill du förändra den du älskar?

 

Share

organisationer som origami

Häromveckan såg jag tillsammans med resten av familjen ett avsnitt av Vetenskapens värld som handlade om origami. Och blev tagen av det vackra och oförklarliga i formandet och framförallt i likheten med naturen och dess organiserande.

img_5402.jpgSom när löven spricker – då har de en plan över hur de ska veckla ut sig. Och så visade en av de intervjuade personerna i klippet hur hon gjorde “instant origami”. Nej, det går ju inte sa vi alla. Jo, det gick superlätt. Hon lät en konformad pappersbit få ett tungt föremål fallande över sig, och vips så bildar pappersbiten de  koniska veckformerna i ett nafs. Eller när man skrynklar till pappret med händerna och miljoner veck bildas. Som påminner om svamp. Och jag såg även vulkaner och jordskorpan i dessa skapelser.

Hur kan det vara en metafor eller liknelse med organisationer/relationer?
Den tanken tog direkt plats i mig. Och den har nu snurrat runt ett par dagar. Och finner liksom inget att haka i eller kroka fast vid….men jag är inte redo att släppa den. Den kanske är den första i en rad av flera? Flera nya tankar, reflektioner kring vad en organisation kan vara och om och hur dess relation till instant origami ser ut.  Undrar om jag kan ta en av de organisationer jag verkar i nu och antingen:
1. Testa att skrynkla till dem med handen för att se vad som händer och hur det ser ut när jag vecklar ut den…eller
2. Testa med instant origami – kanske släppa som en stor tung nyhet mitt ovanpå dem för att se på de skrynklor som uppstår…

Jo, det där lockar – både 1 och 2…!

tumblr_myukjbhoWE1qihh0eo1_1280

Och så googlade jag litegrann på detta, men fann inget av värde…kanske är det bara jag som funderat på detta än så länge…eller har du?

Här kan du kika på mer om origami på Vetenskapens värld.

Share

att vara upprymd eller känslan när du “hittar hem”

Du vet exakt vad jag pratar om tror jag.
Det där du känner och upplever i kroppen när du “hittar hem”.
Där allt känns som det ska.
Som du vill att det ska just nu.
Den där känslan då jag blir upprymd av alla de möjligheter som jag ser.
Och samtidigt så fullständigt allergisk mot alla som inte ser dessa öppningar och lösningar.
Sluta vara liten vill jag säga.
Gör det inte.
Frågar något för att locka fram varför och kanske att det kan bli en insikt av det.
Till oss båda.

U-Lab

Nåväl, vad är det som jag är i som ger mig detta?
Jag är registrerad för att gå en kurs i Theory U på MIT, U-Lab. Min andra MOOC och innehållet i denna första vecka är bara så WOW. I bilden ovan beskrivs delar av den isbergs-teori som används under kursen. Där de tre delarna som du ser högst upp är toppen på isberget och den du idag enkelt ser. Nedanför ser du en mängd bubblor som skapar den bild vi ser ovan ytan.
För ett par veckor sedan började jag och maken även en annan utbildning: Design-Kit – The course for Human-Centered Design. Den är också bra och var kanske mitt steg upp och in i denna. De är olika och lika. De ger åt varandra och kan fördjupa varandra. Jag är glad att jag får hitta hem i båda. Jag är glad att jag känner denna upprymdhet och ser alla dessa öppningar.

I bilden nedan ser du hela isbergs-teorin med alla de delar som påverkar det som vi ser ovanför ytan. När jag läser i Otto Sharmers bok som är kurslitteratur i detta. Så beskriver han kortfattat i introt om de olika nivåerna att lyssna – i senare kapitel går han djupare in i detta med lyssnande och dess olika nivåer. Men just nu är jag fylld av resonans med hans ord:
“Level 4 listening, called presenting, represents a state of the social field in which the circle of attention widens and a new reality enters the horizon and comes into being. In this state, listening originates outside the world of our preconceived notions. We feel as if we are connected and operating from a widening surrounding sphere. As the presence of this heightened state of attention deepens, time seems to slow down, space seems to open up, and the experience of the self morphs from a single point (ego) into a heightened presence and stronger connection to the surrounding sphere (eco). “

 

Iceberg model

 

Jag har lyssnat på nivå fyra länge.
Jag vet att jag kan göra, vara, agera i dessa utmaningar.
Jag är i framtiden och utgår därifrån.
Jag har lämnat historien bakom mig.
Den kan inte längre lära oss om framtiden så som vi tror.
Jag agerar i 4.0 nivån i bilden ovan.
Det är din väg också.

Är det så att du i din verksamhet, i din roll, i din organisation
är redo för att leda ifrån den framväxande framtiden?
Jag är gärna dig vägvisare på din resa.
Tills du och dina med-ledare själva står starkt i er resa.
Vem vågar vara först ut?

Share

att dela med mig av feedback

Att be om feedback är spännande. Det gör jag, särskilt när jag känner att jag behöver. Eller när jag känner att jag kan få feedback av just denna person då det uppstått en särskilt kontakt oss emellan. Och ibland möts jag av personer som inte alls vill ha feedback. Det är också spännande. Spännande för att det händer saker i mig. Som gör att jag växer.

Och växte – det var precis vad jag gjorde med denna feedback som jag fick av Klara. Vi träffades vid ett par tillfällen då hon coachade mig. Däremellan hade vi kontakt via mail i olika uppgifter som jag redovisade till henne. Nu är jag redo att dela med mig av denna feedback även till dig. Så luta dig tillbaka och njut…

Tess – här är dina positiva egenskaper:

  1. Säker – utan att vara arrogant
  2. Stor livserfarenhet – känns/finns i fältet och andra tar omedvetet in det.
  3. Sann och ödmjuk
  4. Empatisk – lätt att känna in andra – träna på att lära känna dig.
  5. Fokuserad – även i känslor och i hjärtat.
  6. Livsbejakande – och sårbar
  7. En hjälpare som drar fram det bästa hos andra – träna på att även göra det du gör för andra för dig själv.
  8. Lätt att se vilken väg andra ska ta – träna på att se din egen väg också.
  9. Modig – vågar utsätta dig.
  10. Stark – fysisk, behaglig och vacker.
  11. Geniun – Ge Nu In – förmedlar tillit och förtroende, lätt att lita på.

 

IMG_2759.JPG

Behöver jag säga att jag älskar att vara mig?

Share

matriotism and patriotism

Matriotism:

1. Devotion to Mother Earth, ecology, sustainability, peace and the survival och life and the human species.

2. Love or celebration of women´s influence upon society; the feminine equivalent of male patriotism.

Patriotism:

1. Love of country, devotion to welfare of one´s compatriots; the passion which inspires one to serve one country.

2. The desire to compete with other nations; nationalism.

2. Love or celebration of men´s influence upon society; the masculine equivalent of female matriotism.

So, if this is true…how can we use it to our best?
Or if it is not true – can we use the pieces that we think is the pieces that we need?

 

Share

demokrati 2.0?

Jag har länge funderat på det här med demokrati och politik. Jag har påbörjat inlägg ett par gånger, men inte kommit till skott tidigare. Men så igår hittade jag ett blogginlägg hos Peter Harold “Vad kommer efter demokrati?”  Det är en fråga som jag har ställt mig många gånger också. Jag tror liksom Peter på att det inte handlar om att gå tillbaka till något av de andra välden som funnits tidigare. Och att när vi blickat tillbaka från framtiden kan se det så här som Peter tänker:

Låt mig först av allt förklara att jag ser på saken ur ett filosofiskt perspektiv. Jag vägrar att tro att demokrati är det bästa styrelsesättet eftersom vi har demokrati idag, och världen är ett skämt. Ett dåligt skämt. Jag säger dock inte att jag tycker att diktatur, teokrati, fascism eller andra former av envälde är bättre. Tvärtom. Historiens vittnesmål förskräcker. Däremot befarar jag – eller snarare hoppas jag – att morgondagens människor också skall se tillbaka till 1900-talet och 2000-talet med samma överlägsenhet som vi gör när vi skrockar över de blodtörstiga revolutionärerna som trodde sig vara demokrater genom att hugga huvudet av adelsmän och sedan konspirera mot sina forna medrevolutionärer.

Kanske har medborgarna anno 2074 ett helt och hållet annat styrelseskick som får vårt eget koncept med parlamentarism och s.k. folkrepresentation att kallas för ”ett bokstavligt förmynderi”? Vem vet.

I en av kommentarerna till inlägget skriver MartinA att han bland annat vill minska legitimiteten i nuvarande system. Så kanske våra härskare får litet mindre mandat att förtrycka?
Även detta tycker jag är en intressant tanke.

Hur skulle det kunna vara om det fanns mindre och tydligare lagar och förordningar?
Om det skulle finnas mer transparens?
Om det fanns för världsmedborgaren lika mycket rättigheter som skyldigheter?
Och att väldet fick svara för precis samma saker? Samma rättigheter och skyldigheter? I transparens?

Jag är idag inte intresserad av nuvarande politik eller demokrati – men om du vill fundera och tänka tillsammans med mig om hur det skulle kunna vara och vilka steg som måste tas först så vill jag gärna tänka och fundera med dig också!

Share

flippa arbete – att börja med mig själv

Gick i förmiddags på en walk and talk med Helena och Snowy och jag berättade om
mina insikter kring att flippa arbete.

IMG_2273F L I P P A   A R B E T E

Jag menar att allt jag gör för mig själv är mitt arbete. Alla delar som jag göra för att jag skall må bra och utvecklas är mitt arbete. Dessa delar upptar den mesta av min tid och utrymme. Detta arbete.
Jag arbetar för att jag skall kunna ge mitt allt, och hela mig, utan rädslor, utan baktankar, utan skal.
Att ge hela mig och hela mitt allt. Alla mina kunskaper, all min kärlek, alla mina styrkor, alla mina kompetenser, all min intuition, allt mitt lyssnande. Mitt allt.

För att kunna ge mitt allt så måste jag arbeta. Med att ge mig tid, reflektion, påfyllning, utveckling och lärande. Och först när jag har “tagit på mig syrgasmasken” kan jag hjälpa någon annan.

Kalla detta flippade arbetet = I have put myself first!

När jag nu har gjort denna påfyllning och detta arbete att sätta mig själv först. Det är då det stora börjar. Det är där jag ger av mitt allt och det är där som jag kan ge i mängder och precis rätt till precis det som du behöver. Och allra helst i helheten och i delarna. Inte antingen eller. Utan både och. Och jag kan ännu bara ana kraften i detta. Jag har under det senaste året lagt otroligt mycket mer tid på mig och min utveckling, dvs på mitt arbete, än vad jag lagt på att ge till andra.

– Universum, jag är redo!

Jag har tidigare skrivit inlägg om arbete och du hittar dem här:
mer om arbete
att arbeta
lönearbete förkortar ditt liv?

Inspiration till detta inlägg har kommit under en längre tid och bland annat från dessa artiklar:
Vi jobbar för mycket – helt i onödan: Forskaren Roland Paulsen förklarar varför han tycker att vi jobbar för mycket – och föreslår att vi kortar ner dagarna.
Professorn: Vi borde bara jobba två timmar per dag: Professor Bodil Jönsson blev rikskändis genom tv-programmet “Fråga Lund” och är expert på begreppet tid. Hon menar att den snabba teknikutvecklingen gör att vi helt och hållet måste förändra synen på arbete och överväga att gå ned till 2 timmars arbetsdag.
Vi latar oss för lite: Sjukskrivningstalen ökar, välfärdssamhället knakar och hemma ligger de moderna arbetarna och gnisslar i sina bettskenor om natten. Hur hamnade vi här?
Att skapa mer jobb är en absurd tanke: Roland Paulsen om att allt fler arbeten är meningslösa och att vi istället borde ägna oss åt anarkistisk gymnastik.

Och senare till-lägg:
HippHippgänget om arbetsnarkomaner
Arbete måste inte räddas: Bodil Jönsson med ny vinkel på SvD
Från Brainpickings.org: To find fulfilling work
O
ch mer…How to find your purpose and do what you love

Inlägg 94/100 i bloggutmaningen #blogg100 och jag börjar undra hur det kommer att bli den 101dagen och den 102 dagen och den 103 dagen…kommer jag att fortsätta eller ta en break eller göra på annat vis? Du som varit med tidigare, hur har det blivit för dig efteråt?

Share