Växtvärk del 8

att med säkerhet veta att även om det känns superläskigt med denna ovissa resa så går det INTE att vända tillbaka – förvandlingen av att bli mer av dig är redan igång och du kan bara dyka djupare in i den resan som tar dig närmre till din passion.

Den där säkerheten. Den är en visshet. Som är otroligt svår att sätta ord på. En visshet som känns i hela mig. Fast nästintill stört omöjlig att förklara för någon. Och helt, helt omöjlig att i ord försvara.

Ändå en helt oundviklig säkerhet. Visshet.

Och som sagt – det enda du kan göra är att kliva rakt fram mot det som troligtvis känns allra läskigast just nu. Ta ett djupt andetag. Lyssna till dina känslor och tankar. Låt dem vara där de är. Och ta ett kliv i taget från den du är mot den du vill vara.

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share

Växtvärk del 7

att fortfarande vara elak mot sig själv – ja, vi är alla livrädda för våra superkrafter, för att visa mer av oss själva för världen, för din inre kritiker får hur mycket arbete som helst om den är det humöret, och försöker ta kontroll på ditt växande, för “du ska ju inte tro att du är något”-den amygdala-snurren är det dags att sluta tro på. Var snäll mot dig själv, du utvecklas även när du inte tror att du gör det.

Varför är det så att vi människor är så mycket bättre på att ta hand om våra husdjur än oss själva? Jordan Peterson undersöker och reflekterar mycket kring det i sin andra regel för livet i boken om “12 regler för livet“. Den andra regeln handlar just om det. Att ta hand om sig själv som om du är den enda ansvariga för att ta hand om just dig. Att det är upp till dig att se till att denna kropp och person mår bra. Att det är ditt ansvar.

Jordan reflekterar också kring hur vi människor VET att det inte är OK att mobba någon, ändå är vi så otroligt bra på att mobba oss själva, fast vi VET att vi inte skulle behandla någon annan så….ändå så mobbar vi oss själva.

Bilden ovan från min fotosession hos Fotograf Sandra Bosdotter

Metaforen kring att det är mobbing det handlar om gillar jag. Den ger självskadebeteendet ett perspektiv som är nytt för mig. Att jag mobbar mig själv….nej, jag är ju ingen mobbare och vill ju inte vara en. Så dags att sluta med det och ta hand om mig själv som om jag vore mitt eget husdjur 😉

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share

att våga vara i rädslan

Att luta sig in i rädslan och riskera att bli helt uppäten av det som du är mest rädd för, det är nog något av det modigaste du verkligen kan göra.
Att luta sig in i rädslan genom att vara genuint uppmärksam när du är mitt i rädslan, det kräver att du är villig och orkar uppleva alla de sensationer och känslor som du förknippar med rädslan.
Att våga vara helhjärtat och fullt ut med din rädsla.

Otroligt lätt att säga…men hur tusan vågar jag det?

Vårt vanliga beteende är ju att vi alltid lutar oss ifrån rädslan, att vi inte vill uppleva den och att vi vill vända den ryggen. Men det är ingen hållbar strategi i längden. Någon gång måste du luta dig in i din rädsla.

Om du orkar och vågar göra det så bjuder du in dig själv att vara med det du känner i rädslan. Kanske att du fortsätter röra dig i riktningen mot det du verkligen har motstånd till och är rädd över. Låt det gå långsamt. Se till att du har trygghet med dig. Kanske någon person som du litar på som hjälper dig att våga.

När du är mitt i den rädslan – utforska om du där kan känna in hur det känns i din mage, runt ditt hjärta och i din hals. Se om du kan fortsätta utforska hur det känns och vad som händer med dig när du känner efter. Kan du lyssna till din kropp och vad den vill berätta för dig om rädslan? Just i områden kring din hals, ditt hjärta och din mage – det är oftast där som din rädsla starkast kommer till uttryck. Se om du kan lyssna extra mycket till dessa områden.

När du rör dig ifrån din rädsla nu, se till att ge dig själv extra mycket medkänsla. Och om du har fått till dig annat som din kropp berättat för dig – se till att ta dig den hjälp du behöver för att ge det till din kropp och dig. Och tillåt det att vara lite “rörigt”, känsligt, knasigt en stund. Behåll din trygga punkt som hjälper dig att vara i din rädsla. Och ge dig själv ännu mera medkänsla och så mycket kärlek som bara du kan.

Och kramas och var nära andra. Det brukar hjälpa gott med långa stunder i närhet. 

Share

…om du/de bara visste…

Å ena sidan kan jag känna att jag är otroligt öppen och transparent här på bloggen.
Å andra sidan vet jag att några av er inte ens vet ett dugg om mig.
Å ena sidan delar jag med mig massor tankar, upplevelser, fantasier, erfarenheter och annat kring sex, lust och njutning.
Å andra sidan delar jag inte alls med mig av en massa annat i mitt liv.

Å ena sidan känner jag mig glad att jag delar. Oftast som att det egentligen inte alls går att göra på annat sätt för mig.
Å andra sidan känner jag ibland en känsla av lite oro, nervositet, kanske lite upphetsning och en smula förvirring när jag möter dig/er på riktigt.
Vad har DU som jag möter idag läst på min blogg?
Vågar jag fråga om detta? Känns det konstigt för dig om jag frågar?
Eller om jag inte frågar, känns inte det konstigt också?

Kanske du vågar börja? Berätta att du känner igen mig? Berätta att du känner igen dig i mina ord? Att du läser mina texter. Att du delar med dig av dina tankar kring dem med mig.
Eller kanske du vågar gilla detta inlägg i sociala media (instagram eller facebook)? Som en signal till mig att du läser….så jag vet tills nästa gång jag möter dig?

En uppmaning till oss båda – våga fråga och våga berätta. Låt oss komma närmare varandra och finna likheter och olikheter. Ge varandra tankespjärn och bekräftelser.
Det skulle jag gilla. Sjukt mycket. Tack redan nu i förskott.

PS. Tack till er alla som vågar berätta att du/ni läser min blogg. Det uppskattar jag enormt.

Share

Växtvärk del 6

att göra förändringar utan att märka det förrän i efterhand – vissa steg sker så omedvetet i ditt system redan nu att du först blir medveten om att du sagt nej till saker du tidigare brukade säga ja till, när de inte längre gagnar dig, det här är vad du ska vänja dig vid för det är din framtid.

Om vikten av (att på ett sätt som passar dig) föra noteringar i din resa så att du genom att ta stöd i dem kan se hela din utveckling. Det är så himla lätt att se sin egen utveckling när du har “bokfört” vilka steg du gjort. Det kan vara svårare att se din utveckling om du inte “bokför”den.

En övning som jag ibland använder med mina klienter är att jag tar dem igenom 4 hörn.

Hörn 1 = startdatumet som klienten väljer – Hur kändes det då? Att vara där?
Hörn 2 = diagonalt mittemot startdatumet, vilket också är dagens datum – Hur känns det idag? Att vara här?
Hörn 3 = vid sidan av dessa båda så att du kan se HELA den resan som du har gjort mellan dessa datum. Vad ser du? Vilken utveckling har du gjort? Vad sticker ut och syns starkast för dig?
Hörn 4 = diagonalt mittemot hörn 3 och vid sidan om hörn 1 0ch hörn 2 – Nu när du ser på din resa och tar in vad du har hört dig själv säga om den – Vad i den vill du ta med dig in i framtiden? Vad vill du inte ta med dig? Vilka råd vill du ge till ditt framtida jag (tänk att du idag står som i ett nytt “hörn 1” och ser fram mot ditt framtida jag i ett nytt “hörn 2”)

Syftet med övningen är att ge dig/dem ett verktyg i att kunna se sin egen utveckling som om du/de vore en fluga på väggen i sitt eget liv.

Testa själv om du vill!

Jag skriver gärna i min dagbok och främst här…. att läsa tillbaka och se min utveckling synliggjord är som terapi för mig. Hoppas det funkar för dig.

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share

Växtvärk del 5

att känna sig som att spela en roll av en annan, fast inte göra det, bara att rollen är så ny att den ännu inte känns som du – ja, det är jobbigt att bli mer av sig själv, för det är just precis vad det handlar om, att bli mer du och visa det för världen, läskigt för att du inte är van, läskig för att du måste testa live inför andra direkt på studs utan en massa genrep i hemlighet och VET att du är precis som alla andra, ingen annan har heller tränat på sin roll i att vara mer dem.

Vem är jag egentligen?
Det vet jag både mer och mer sällan OCH mer och mer ofta. Det är skönt på ett outhärdligt sätt. Som att bli kittlad. Jag vill inte mer, fast det samtidigt är skönt och jag inte vill att det ska sluta.

Återigen visar det sig som en instinkt i mig där jag sätter mig i rörelse med en fot framför den andra och kliver långsamt in i att visa mer av mig. Att vara i testandet av sin egen roll i detta skådespel som vi alla deltar i.

Riktigt roligt blir det då jag som en fluga på väggen kan observera mig själv i detta skådespel. Och se hur jag testar roll efter roll och blir mer av mig själv ju mer jag tar mig själv på mindre allvar. Där är en nyckel för mig. Att inte ta mig på allvar.

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share

Växtvärk del 4

att känna sig ansvarig för alla andra – det är verkligen, verkligen helt OK att sätta sig själv först! Ta på dig din egen syrgasmask innan du hjälper någon annan. Ta hand om dig och dina behov först. Det är inte meningen att du är ansvarig för alla andra före dig….det kommer inte att sluta bra för någon.

Två tankar kommer och påminner mig om hur jag brukar prata med andra kring detta.

Den ena är exemplet från när du flyger och hur instruktionerna före take-off så tydligt säger att du MÅSTE ta på din egen syrgasmask först (om det skulle behövas), INNAN du kan hjälpa någon annan.

Den andra är uppmaningen att skriva en lista av de personer som är viktiga i ditt liv. För att sedan fråga på vilken rad som du själv kommer. En trolig upptäckt att du inte ens finns med på din egen lista. Och en uppmaning att sätta dig allra överst på listan. Hur skulle det kännas? Vad skulle du göra då? Om du var överst på din lista?

Jag försöker varje dag ge mig det som jag behöver. Särskilt nu när jag symptomspårat och upplever obalans i hormoner. Det är en påminnelse till mig. En påminnelse från min kropp till mig om att ta hand om mig först.

Samtidigt som jag vet att den snabbaste vägen för någon som är lite deppig att må bättre, den snabbaste vägen att må bättre är att få hjälpa någon annan. Så om du vet om det. Att du själv kommer att må bättre om du hjälper någon annan. Då sätter du ju dig själv först också. Tillsammans med att du hjälper någon annan.

Hängde du med? 😉

 

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share

….meh, var som Tess bara….

Världens svåraste uppdrag – att vara som någon annan

Särskilt när du själv inte vet vem du är eller vill vara. Eller när denna någon annan inte ens själv vet vem den är. Eller när personen som är förebilden inte vill vara en förebild eller framförallt inte satt på en piedestal av andra. När den där någon annan bara vill vara mer av sig själv och förstå mer om vem den är.

Nej, alla vill inte vara som någon annan.  Och jag vill verkligen inte att någon ska säga till dig att du ska vara mer som mig. Det enda Du ska vara är den du är. Mer av dig.

Lika svårt uppdrag – att vara mer av sig själv

Det är det jag försöker vara. Mer av mig. Och i det får förstås vemsomhelst härma mig. För då är det ju just mer av sig själva de är. Inte att de är som mig.

Hoppas du hängde med i svängarna…detta inlägg kändes som att åka parallellslalom med en kopia av mig själv som jag var tvungen att hålla exakt jämn takt med….crazy tankar och crazy inlägg. Men sån är jag 😉

Share

Växtvärk del 3

att känna sig ensam, kanske ensammast i världen – för inte ens du fattar vad som händer i dig, så hur ska någon annan kunna förstå dig, och vet du….det är helt ok att alla inte förstår dig, vet dock att det finns personer som förstår dig, sök dig till dem.

att känna att det jag är/gör triggar igång andras tyckanden om mig – när jag växer så ser andra människor oundvikligen det, och de tvingas ta itu med sina bekymmer, men vet du….det är deras bekymmer och inte dina, även om de försöker att lägga skulden på dig, tro dem inte.

Så, mitt på den där stigen, när jag är i långsam rörelse framåt så slår tvivlet till. Att andra människor inte vill att jag ska ändra mig. Att de vill behålla mig som den där Tess/Therese/Tessan som de kände en gång i tiden. Fast hon finns ju kvar. På ett sätt. Det är bara så mycket mer nu. Av henne. Samtidigt som jag ser att när jag står här i min växtvärk så påminner jag dem om att även de har växtvärk. Eller gör allt för att undvika den. Eller längtar starkt efter den men inte riktigt vågar fullt ut.
Kanske är det för mycket för dem? För mycket för mig?

Tvivlet sänker farten i min rörelse. Fast jag inte vill det.
Tvivlet stärker även de motstridiga känslorna som finns runtomkring stigen jag balanserar på. Kanske till och med ökar dem. Eller snurrar till dem…

…tills jag snurrat ett par varv och hittar till några av mina själsfränder och kan ta stöd i dem. Själsfränder som bara ser gott i mig . Jag får stöd på distans och på riktigt nära håll. Båda delarna fungerar gott. Jag vågar nå ut till er och jag vet att ni finns där för mig. Och jag vet att det finns fler som er därute. Ni som läser detta är med all säkerhet även ni nära vänner till mig. Även om vi ännu inte mötts.

Kramar till oss alla!

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share

Växtvärk del 2

att inte ha koll på vilken riktning din kompass pekar åt – för det mesta känns ovant och nytt, inte riktigt som det brukar, och samtidigt är det precis som det brukar kännas, fast nytt, och det enda du vet är att även om du inte vet vart du är på väg eller varför så vet du att du är på väg och att det är det enda du kan göra

Jag står där mitt på den smala stigen och balanserar mellan mina motstridiga känslor som vill dra i mig åt olika håll. Där och då är det oerhört skönt att komma i rörelse. Ett steg i taget. Sakta men säkert en rörelse framåt dit näsan pekar. Även om jag inte har en aning om vad som kommer dyka upp vid nästa steg.

Jag kan vila i tryggheten av rörelsen. Den är bekant för mig. Den sker utan ansträngning. Den sker medveten lite långsammare än tidigare SÅ ATT jag hinner uppleva och utforska de där motstridiga känslorna så länge de gagnar mig.

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share