Therese Tess Mabon

Förändringsledare, Expanderare, Maximerare och Coach

Tag: växande (Page 1 of 13)

jag ska, jag ska, jag ska

– Jag ska inte, sa jag först, det är inte min uppgift, jag sitter inte med svaren, inte jag…jag är bara den där jobbiga som är här för att få andra att…
– Att vadå?
– Att göra “sitt” – genom att jag, jobbiga jag ställer frågor som är knepiga att svara på för de ruckar hela din världsbild,
– Ja, men det är ju jobbigt,
– Jag vet, men jag finns kvar där, där när jag ställt frågan…

Sa jag som i ett sätt att försvara det jag tänkte. Då. I samtalet med maken.

Nu ramlar det över mig flera:  “jag ska jag ska jag ska” i hela dagar – från makens trogna och slitsamma och uthålliga jodå, till annat som kommer från olika håll…att det är bättre att sluta pilla sig i navelen för att ta reda på vad JAG vill för att istället fråga mig själv vad kan jag bidra med. Och shit påmfrit jag kan bidra med massor. Bland annat jobbiga och knepiga frågor. Även svar.

Och japp, det är som Seth säger (The Dip), inte så att en blir bättre på twitter om man lägger 10 minuter om dagen på det än om en lägger 5 minuter om dagen på det. Men om man lägger 5h på det, ja då blir det liksom en helt annan liga. Another ballpark.

Jo, jag ska bidra. Med dig L har jag en särskilt längtan att bidra. Något lockar extra mycket. Drar i mig.

Inspiration till detta inlägg ifrån:

  • “Everyone can be great because everyone can serve.” – Martin Luther King, Jr.
  • Samtal med maken
  • Mindfulness-instruktörsutbildningen
  • Och den här svåra artikelnJag både känner igen mig i att jag vill förenkla och förklara komplicerade system som jag egentligen inte förstår genom att göra dem förenklade, samtidigt som jag känner igen mig i andra system som jag absolut inte kan förklara ens med några ord, snarare genom att vara. Och jäklar vad lång tid det tar att verka då, men det är i de systemen jag bor och verkar idag. Konstiga system.
  • Och Ted talken nedan…..

att pollinera ideér

Under en eftermiddagspromenad i förra veckan lyssnade jag till en för mig ny podd. Lära från Lärda och ett samtal om samarbete med gästen Patrik Lindenfors.

Där diskussionen och reflektionen i samtalet kom att handla om att vi (mänskligheten) inte nu längre är lika “på” i att sprida våra gener, utan att vi nu ser det som ännu viktigare att sprida våra ideér. Det är ett intressant perspektiv som jag spann vidare på i min egen lilla idéverkstad på hemvägen genom Lill-Jansskogen.

Min lilla idéverkstad levererade en härlig metafor som jag gick och smålog åt i granskogen. En metafor om att då vi sår dessa ideér i varandra som små frön, så är vi även i behov av pollinering för att dessa ideér ska bära frukt/bär/resultat. Och vips – där är jag. Det där biet som ser idén hos dig och sätter ihop den med idén hos en annan. Jag som ett bi som mäklar ideér. Visst ler du också nu – och kanske känner in att du också gör något av detta?

Så skulle jag beskriva detta för maken och han började skratta och berättade om vad som hänt på Fejjan ungefär samtidigt…

Vad jag lärt mig av Feldenkrais-lektioner

Vilken tur jag har som känner en Feldenkrais-pedagog. En vän som jag är glad att ha nära. Sofie har låtit mig få prova olika lektioner. Dels en individuell lektion då jag fick akut ryggsmärta (japp, stress i min kropp sätter sig ofta i ryggen) och därefter grupplektioner kring höft och axel. Och så en lektion i mitt vardagsrum med Podd-gänget. Jag kan varmt rekommendera både Sofie och Feldenkrais. 

Vad har jag lärt mig då?
1. Stacked bones – för mig är detta känslan i kroppen efter en lektion av Feldenkrais. Att mitt skelett staplas “rätt” i sin ursprunglighet och sitt original och jag LITAR fullt ut på att det håller mig. Jag behöver vare sig muskler eller senor för att kunna sitta eller stå. Mitt skelett är där för mig. Och det är en väldigt skön känsla att vara i.
Min reflektion: Det är ett förhållningssätt jag kan anamma i resten av livet likaså. Jag behöver inte “bli hållen” av annan person, mitt skelett håller mig. Jag kan bli hållen av annan, men måste inte. 

2. Lösning längre bort, enklare, mindre ansträngning – den här insikten kom när vi genomförde en höftlektion. Där vi först fick i uppgift att från ryggliggandes, utan instruktion om hur, skulle lyfta höger höft från underlaget.
Jag tog i med hull och hår väldigt lokalt runt höften med alla muskler jag kunde finnas om låg så nära som möjligt. Känslan jag hade var att jag kunde genomföra uppgiften, men att jag samtidigt var tvungen att erkänna att den var ganska ansträngande.
Sen fick vi utforska höftlyft på alla olika sätt, genom att trycka ner höger fot i golvet då vi låg med knäet pekandes uppåt. Sen genom att även sträcka ut vänster arm, även genom att peka med knäet åt vänster osv.
Och jag upplevde det så lätt att lyfta höften genom att trycka ner foten i marken med knäet pekandes uppåt. Knappt ansträngande alls och en markant skillnad i ökat avstånd mellan rumpa och golv än när jag använde alla “lokala” muskler för samma rörelse.
Min reflektion: Att om vi i ett problem inte kan genomföra lösningen/förändringen som behövs väldigt nära problemet. Då kan vi ta hjälp av några som är längre därifrån. För det kan bli en hävstångseffekt där vi når betydligt längre (öka avståndet) med mindre ansträngning (sätta i foten istället för att nyttja “lokala” muskler). Hängde du med?
Exempelvis i ett projekt inom äldreomsorgen så kanske vi inte kan lösa utmaningen med de medarbetare som är direkt berörda, men om vi använder oss av de anhöriga som är lite längre bort…då kommer vi att få se en enklare, men ansträngningslös, lösning/förändring. 

Om du har tid – kika på TEDx nedan där professor Dorit Aharonov ger oss olika perspektiv på Feldenkrais och lärande. Hennes principer ovan.

 

lyriklördag

The tear / attached to the next / a band of tears / of fear
Rising up from the depths inside me / my littleness / me incomplete / who am I?
Compared to thee and you?
Like pearls on a string / the tears / erupts from deep inside me / a place I know / where I must go to heal
If you can / keep me close / and give me your willingness

Krukor av tidningspapper

Det är dags i mitt hem att finna nya, större krukor till mina för-odlade frön av bönor och luktärter. Men vad kan jag finna?
Jag som trodde att de skulle orka vara kvar i sin lilla äggkartong där vi började. Men eftersom väderprognosen utlovar både frost, minusgrader och snö de närmsta 10 dagarna så får mina små skott stanna i inne i värmen. Och i större krukor förstås.

Tack och lov för Pinterest – där hade jag ju pinnat en inspirationsvideo om hur man kan göra egna papperskrukor. Sen körde jag igång med att skapa egna krukor.

Du behöver: 
Aluminiumburk med hål i botten  (jag gjorde hål med nagelsaxen)
Plastbunke med vatten (så att du kan doppa ner hela burken)
Tidningspapper i långa remsor (jag klippte mina lite för breda och fick klippa om och om, tills jag hamnade på ca burkens höjd + 1/4)

Burken

Vattenskål

Pappersremsor

 

Blöt botten och blöt sida

På torkbrickan över natten

Helblött papper = inte bra

 

 

 

 

 

 

 


Så här gjorde jag:

På minibilderna försöker jag visa att du ska linda runt remsan runt burken och sen vika in botten. Sen är det dags att doppa i vattnet. Några doppade jag rakt ner och de blev jätteblöta överallt. Svåra att få loss och några fick åka i soporna direkt. Så när jag förfinade doppet så att botten samt den sidan där pappret slutade var blött, men inte liksom hela runt om, då blev det riktigt bra. Hålet i burken är till för att det inte ska bli vakuum och svårt att få loss krukan. Jag fyllde två brickor med blöta tidningspapperskrukor som fick stå och torka uppochner över natten. Och dagen efter var det dags att fylla med jord och låta mina skott flytta in.

En böna som verkar lite glad över nytt, större hem…

Mina bönor i sina nya fina krukor av tidningspapper. Håll tummarna att de gillar!!

Och mina fina, långa, rangliga luktärter i sina nya hem. Och en liten rackare som får vara kvar i äggkartongen ett tag till…ser om den tar sig. Just nu är den som en liten, liten prick bara….

Känns det svårt att se framför dig hur jag gjorde tidningskrukorna?
Kika på detta klipp av Maria Gustafsson som inspirerade mig. Tack Maria!!

Gör dina egna krukor av tidningspapper from Maria Gustafsson on Vimeo.

“villighet” är en nyckel

villigheten är en nyckel
kanske den nyckeln
den som tar mig och kanske dig
dit vi är på väg

ovilligheten är ett lås
som låser fast mig
och kanske dig
låser fast oss där vi inte vill vara
fast som samtidigt är en plats
där vi är trygga?

i min villighet
gör jag mig tillgänglig
för mig och dig
så att mitt driv i tillgängligheten
skapar och öppnar en villighet i dig

att bli instruktör, mindfulnessinstruktör

Nästa söndag – den 2.a april, då ska jag påbörja min kurs som leder mig till att bli mindfulnessinstruktör. En resa jag påbörjade för drygt 7 år sedan med mitt första skarpa möte med Mindfulness. Då gick jag en kurs i Mindfulness hos min granne och vän Hasse på Mindfulnessgruppen. Efter den kursen har mitt liv tagit en annan riktning och ett lärande och växande jag tidigare inte upplevt eller varit omedveten om har visat sig.  Så när jag stöter på dessa ord i texten “On the Wildness of Children” landar jag igenkännande.

“Learning” is not conceived as a special activity at all, but as a natural by-product of being alive in the world.

Researchers are finding that children in these settings spend most of their time in a completely different attentional state from children in modern schools, a state psychology researcher Suzanne Gaskins calls “open attention.”  Open attention is widely focused, relaxed, alert; Gaskins suggests it may have much in common with the Buddhist concept of “mindfulness.”  If something moves in the broad field of perception, the child will notice it.  If something interesting happens, he can watch for hours.  A child in this state seems to absorb her culture by osmosis, by imperceptible degrees picking up what the adults talk about, what they do, how they think, what they know.

Och just det där med osmos – det är så jag upplever att jag har utvecklats efter mitt första skarpa möte med mindfulness. Att nu har jag liksom skalat av mig mina skal, sakta men säkert, för att kunna vara mottaglig till allt som är runtom.
På gott och på ont.

Så att nu kliva in i en kurs för att kunna hjälpa andra genom mindfulness – open attention – att vara öppet fokuserade, avslappnade och samtidigt alerta – det ser jag fram emot!

Livet som MIN skola

What are the patterns in your life? Lessons are repeated until learned.

Jag har de senaste dagarna omringats/påmints från höger och vänster om att jag har undvikit att lära mig en massor.
Jag ser att mönster finns i mitt liv.
Jag ser att saker/händelser/känslor upprepas gång på gång.
Och jag känner mig idag handfallen om exakt vad det är som ska framträda och visa mig vad jag behöver lära mig i mitt LÄRANDE och VÄXANDE.

För att lära mig av och i mitt liv behöver jag hjälp.
Just nu har jag ställt frågan till kloka människor i mitt liv om de vill vara med i coaching cirklar med mig. Ett koncept från MIT – Presencing Institute.
Och jag håller tummarna nu för fullt.
För nu är det dags att synliggöra så mycket som möjligt.
Att se min BIGGER PICTURE.

Mina påminnelser?
Life is a classroom
Vem är VENUS?
Nyhetsbrev från Kajsa 
“What interacts with what and how” – intervju m Carlo Rovelli

samt
att läsa alla mina inlägg från förra året
att läsa mina ord i min dagbok
att läsa igenom citat och uttryck jag sparat som bilder i mobilen
att höra mig själv berätta för en annan om något

ta fram det bästa i dig

Det är inte alltid så lätt att i alla tider, platser, kontexter, grupper, mm kunna ha tillgång och direkt bara ta fram sitt bästa jag, eller det bästa i mig.

Så när Seth uttryckte sina tankar för några dagar sedan fastnade de här orden i mig (min översättning och min tolkning)

När vi går in i en organisation och blir en del av något, då händer det en massa krockar och kollisioner. Och saker förändras. 
Ibland till det bättre. Då vi vill nå samma höga nivåer som de runt omkring oss.
Men om vi inte är försiktiga så kanske den gruppen/organisationen vi just har blivit en del av inte hjälper oss att bli vårt bästa jag. Vi blir istället en del av mobbarna, eller de som tysta står bredvid och tittar på.
Och det kan vara svårt att se vad som är vad, vilken grupp som är vilken, innan du har gått med i gruppen.
Hjälper den dig eller stjälper den dig? 

Det kan vara oerhört svårt att ta sig ifrån den gruppen/organisationen och den rådande kulturen i den kan vara svår att förändra. Eller omöjlig.

Så DIN utmaning blir att sträva efter att söka efter RÄTT grupper och organisationer och lämna de andra bakom dig.

Med dessa ord är jag mer säker på att det jag idag måste göra är att fortsätta mitt sökande efter alla mina peers och organisationer som tar fram det bästa i mig.

 

 

Om “Nu då” = PT?

Funderar vidare kring det som maken sa häromdagen:
– You must find someone/something that is prepared to grow.

Och lägger ihop det med ett lyssnande på en intervju (ingen höjdarkvalite på ljud, men intressant innehåll) i Peter Breggmans ledarskapspodd där han intervjuar Tara Sophia Mohr. 

Tara pratar om hur du kan ta hjälp av din inre mentor, den där som föreställer dig x antal år framåt i tiden och som redan idag kan ge dig det råd du behöver genom att titta tillbaka på dig idag och säga något…

Min inre mentor säger till mig att PT betyder i mitt fall att jag är en PT på alla sätt och vis och särskilt om man ser på ledarskapsutveckling som en liknelse till att vara trädgårdsmästare. Där trillar min pollett ner.

PT = personlig trädgårdsmästare

Den personliga trädgårdsmästaren som hjälper dig, som är beredd att växa, i ditt växande.
Och det är precis det som min inre mentor gör när jag visualiserat kring henne tidigare…men jag har som sagt inte fattat det förrän de två delarna ovan möttes.
Makens ord och Taras ord.

Visst är det denna PT du letar efter 😉

 

Page 1 of 13

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén