The love of my life turns 50

I en galax för länge, länge sen så fick du syn på mig. En vecka senare fick jag syn på dig och du på mig igen. Sen dess har vi hängt ihop. I mer än 26 år. Och nu firar vi din födelsedag. Din 50 års dag. Min dyker upp lite senare i år. Fast inte känner vi oss gamla. Inte inombords. Ibland kan vi känna att kropparna inte är som de en gång var. Och den där synen som är långsam på morgnar och nära håll. Fast förutom det så är vi nog i våra bästa år. Tycker jag.

Du skördar nya rekord i alla de grenar du tävlar i när du ställer upp i alla möjliga och omöjliga friidrottstävlingar runtom i världen. Du kliver tillbaka in på rugbyträningar och är snabbast på planen – fortfarande. Du skaffar nya vänner inom friidrotten och på andra platser. Du tar dig an utmaningar med grannarna i bostadsrättsföreningen som ordförande. Du gillar att ha många saker på gång. Och att prokrastinera.

Du är en närvarande pappa och både pushar och stöttar våra söner. Och de är stolta över att ha dig som sin daddy. Visst kan vi båda önska att vi har deras musiksinne och kunna spela och sjunga som de gör. Härligt att de vill och vågar. Det tror jag att vi lärt dem båda två. Att våga. Precis som vi en dag vågade skaffa en egen vovve. Och du är en fantastisk husse till vår minsta familjemedlem, Snowy.

Du älskar att hjälpa andra och vara till tjänst. Ibland på bekostnad av att du inte själv ber om hjälp. Du vågar prova nya saker och är inte rädd – för annat än höga höjder. Tillsammans vågar vi dessutom utmana varandra lite extra och göra det där som kanske är en bra bit utanför många andras komfortzon. Och utmana varandra i att undersöka vilka normer vi vill bidra med till världen – och vår lilla värld. Tillsammans provar vi nu även att skapa en app – the Lovers app. En app för dig som är i kärleksrelation/er och vill växa och lära dig mer i dem.

Du är alltid nära mig och uppskattar närhet. Du älskar mitt leende och mitt skratt. Och min kropp. Och hela mig. Precis så som jag älskar hela dig. Precis så som du är. Även om jag kan uppleva att det är jobbigt och utmanande när du är min läromästare så vet jag att det är den enda vägen. Du är med på min resa, på min väg, som min vän och älskare. Och jag har förmånen att få resa med dig.

Du som är världens finaste Hunter, make, daddy, husse, älskare, vän, stavhoppare, sprinter, son, längdhoppare, rugbytränare, ordförande, svärson, pulled-beef-expert, noggrann städare, höjdhoppare, rugbyspelare, livsnjutare, kulstötare, diskuskastare, spjutkastare, man, läromästare, hjälpare, stöttepelare, utmanare och mycket, mycket mer.

Du är en förebild för många. Inte bara inom familjen eller hos våra vänner. Hos många fler.
Inte minst för mig. Jag är tacksam och glad för varje minut tillsammans.
Nu ska vi fira dig idag med familj och framöver firar vi tillsammans med fler vänner våra båda 50-årsdagar. En 100-års fest när värmen kommer åter.
Eller vad tusan, låt oss göra som vi gjort de senaste 500 dagarna – älska och njuta vidare av varandra mitt i livet och fira varje dag.

Love you my darling – Happy birthday!

Se fler bilder på Hunter och många andra i ett bildspel här!

Share

att röra sig mot slutmål

Att definiera vad jag vill ha och se mig själv där

Oavsett om jag hela tiden tror eller litar på att “universum” håller sin del av det outtalade avtalet att hjälpa mig ta mig till mitt slutmål så tror jag på att tydligare definiera för mig själv vart jag vill och vilken känsla eller upplevelse jag vill ha när jag är där. Det är ett sätt för mig att ta fart och röra mig redan nu mot ett slutmål. Mitt definierade slutmål.

Min process

Jag delar in mitt liv i tårtbitar som är de delar där jag vill se mig själv vid ett slutmål. Detta slutmål är troligen inte alls närmre min död utan snarare vid en tidpunkt som jag vill ha uppnått vad det nu är jag vill uppnå. Så jag tänker mer i termer kring år, typ 1 år med bloggen, eller 5 år med något yrkesrelaterat och kanske både 2 år och 10 år med relationerna i mitt liv.

När tårtbitarna väl kommit på plats så börjar jag att framkalla en upplevelse eller känsla av att vara där när jag nått det specifika målet i respektive tårtbit. Hur jag ser ut. Hur det är runtomkring mig. Hur det känns i min kropp. Erfarenheter jag fått på vägen. Etc, etc.

Jag skriver ner och återger så många detaljer som möjligt kring hur det är där vid slutmålet. Sen går jag vidare till nästa tårtbit.

Viktigt under processen framöver är sedan att löpande återgå till det jag skrivit och mina tårtbitar för att undersöka om jag
1) är på väg att röra mig mot detta
2) om jag vill ta bort eller lägga till en tårtbit
3) om jag behöver förändra något i de detaljerade beskrivningarna
4) eller om jag redan är framme redan nu – vilket faktiskt sker ofta – så då blir det att undersöka om det finns en ny definierad målbild jag vill ta mig an

Min tårta och mina tårtbitar

Onsdagen den 13:e februari 2019

Så nu är det dags för mig att ta fram en detaljerad “slut-bild” av alla områdena ovan:

  • Familj
  • Kärlek
  • Vänner
  • Sexploration
  • Sammanhang
  • Coaching
  • Ledarskap
  • Inspirera
  • Skrivande
  • Meraki

Och att framöver utvärdera, reflektera och återkoppla till mig själv om hur det går. Framförallt att börja röra mig mot “slut-bilden”.

Share

Frun som började strippa

Det var en gång en fru som var lite less på att känna sig osexig, så hon fann en prova-på-kurs i Burlesk. Dagen kom och hon stressade sig till eventet, kom sist in i lokalen och kastade sig in i äventyret.

Deltagarna var många och långa, och korta, och unga och äldre. En hel del äldre än frun själv. Vilket kändes tryggt när hon anmälde sig till vår-kursen på 14 tillfällen med djupdykning in i Burlesk.

Första kurstillfället kom och frun noterade förvånat att det var få anmälda, samt att hon nog minst var 20 år äldre än den näst äldsta deltagaren. En annan notering – att alla andra hade erfarenhet av att dansa och gå dans kurser. Den här frun har ingen sådan tidigare erfarenhet, men skuttar glatt till musik när tillfälle ges. Så även vid denna kurs.

Till andra kurstillfället har självförtroendet växt lite grann. Och förtroendet som både kursledaren och kursassistenten inger i sina kroppar och sitt mod att visa upp och svänga sina kroppar smittar långsamt men säkert.

Idag är mitt emellan tillfälle två och tre och frun instagrammar med sin leverantör av “tassels”. Måtte de bli klara till tillfälle fyra då vi ska få lära oss att svänga med våra tassels. Och jo, det lovar leverantören. Nu ska hon smycka dem med smycken och svarta tassels, sen kommer leveransen.

Frun har även noterat att det blir ett och annat annorlunda inköp….såsom:

  • tassels förstås – alltså såna där “pasties” som man klistrar på bröstvårtan där det sitter en tofs som man ska få snurra loss med 😉
  • nätstrumpor – att ha underst
  • blanka trosor – att ha över nätstrumporna
  • blank matchande bh med satin band som ska sys fast och användas i en rosett så att man snabbt, galant och sexigt får av sig bh-n
  • strumpebandshållare “modell bättre” -som ska hålla för att träna på att knäppa loss strumporna
  • strumpbyxor i massor – där man bara klipper av vid benen och endast använder dessa tillsammans med strumpebandshållaren och har nätstrumporna under
  • handskar – lite längre och framförallt i färg eller glitter så att de syns – för det är dit du vill rikta åskådarens blick lite då och då
  • boa – fjäderfri och tvättbar boa har införskaffats på Buttericks, de vare sig fäller fjädrar eller är gjorda på icke-etiskt sätt

Frun tackar sin lyckliga stjärna att hon redan har gått en kurs hos The FabCoach i att lära sig gå i höga klackar. Dansen genomförs än så länge gott i klackar och fruns bästa leende förstås…..och visst är hon gladare i sin kropp redan efter två tillfällen.

PS. Utmaningar att pröva något nytt och som jag aldrig gjort förut är en viktig del i mitt liv. Burlesk-kursen är en av dessa utmaningar. Snart blir det en dagskurs i Taiko också. Med maken. Vill du hänga med?

Share

Växtvärk del 9

du inser att du är medveten om allt, du är vaken och mitt i livet.

Och det går f-n inte att vända om. Det går inte att bli omedveten. Det går inte att somna om och vakna utan all denna vetskap, utan denna visshet. Eller att backa livet till en tidigare startpunkt och göra detta ogjort. Om det nu är så det ibland känns.
Så kan det kännas för mig ibland. Att jag skulle vilja vara “lyckligt ovetande” och bara vandra på en omedveten väg här i livet.

Fast samtidigt är det ju inte jag. För jag är ju medveten om allt jag är medveten om och det är precis så det ska vara. Här mitt i livet. I min vakenhet. Där jag spenderar tid, kraft, engagemang och passion för att även du och fler ska vakna, bli medvetna och vandra på sin väg mitt i sitt liv.

Vill du bli coachad av mig?
Hör av dig för ett kostnadsfritt första möte.
Jag lovar att jag  inte bits och jag lovar dig att jag är värd din tid och engagemang!

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share

World Champion of Shitty First Draft

The SFD.
The Shitty First Draft.

Fråga min make så får du höra att jag är världsmästare just nu, samt under hela min hormonoblans-period, på att skapa och tolka in de värsta möjliga svaren och tolkningarna i mina första urusla utkast och förslag till tolkningar av situationer, svar, emojis, sms, ögonkontakt, utebliven ögonkontakt, tid innan ett svar på ett sms kommer etc.
Jag håller med honom. Det har varit väldigt svårt att “slå mig” i mina SFD´s.

Jag tror att du känner igen dig. Antingen i att du själv är lika bra som jag på att dra en snabb analys som du tror på så mycket att den tar plats i din hjärna och gör att du inte ens behöver fråga om det som din hjärna har ljugit ihop verkligen stämmer och är sant. För du VET ju att det är så.
Eller så känner du igen någon i din närhet som liksom ser till att skapa SFD´s som gör att du inte hamnar i din bästa dager utan att du ens får en chans att förklara dig eller omkullkasta den teorin som sågar dig vid fotknölarna.

Genom att vi två tillsammans nu har ord på just detta, så räcker det väldigt långt för både mig själv att inse att det bara är ett SFD och inte “sanningen”, eller om maken undrar om det är mitt SFD som talar just nu. Då kan jag få syn på mitt SFD INNAN det tar över min hjärna och blockerar tillgången till min visdom.

Att skriva och sätta ord på ett SFD är även det en tillgång och ett sätt att “behandla” det. Det gör jag ibland här på bloggen. Ganska ofta faktiskt under det senaste året.
Sen blir jag påmind om att även det är ett SFD. För det finns betydligt fler anledningar till varför jag skriver.

Så dyker Elizabeth Alexander upp i mitt flöde. En kvinna jag aldrig hört talas om tidigare. Vars röst nu har förgyllt ett par av mina dagar då jag lyssnat till hennes tal två gånger om. Jag har inte googlat henne ännu. Vill låta allt det jag vet om henne vara just de ord hon valt att dela med sig av i sitt tal. Jag vill med dig dela med mig av hennes valda ord om varför hon skriver. Det är ord jag instämmer i. De beskriver även varför jag skriver. Mitt skrivande som även det är ett sätt att utforska/försaka/bekräfta/omkullkasta/skapanytt/etc med mina SFD´s förstås.

Here is why I write:
Like so many writers before me I write to outrun death
I write to grasp life as it slips away from me
I write to revisit, revisit until I get it just right, a memory, an unresolved episode
I write to make you feel what I feel
I write to go somewhere
I write to take you with me
I write to put us within the sound of each others voices
I write to say what happened
I write to feel
I write to invite you to feeling
I write because to be human is mysterious and beautiful and I want to sustain life force out of words and make things that will stay alive
I write to commune with people who are not here with us right now
I write to be fully alive

Elizabeth Alexander


Note to self: Det är ok att göra SFD´s. Det är ok att ändra sig. Det är ok att ta hjälp och få syn på sina SFD´s. Det är ok att vara människa. Det är ok att göra om sina SFD´s många gånger. Det är ok att tro på dem en stund. Det är ok att sluta tro på dem.
Du är ok! Precis som du är!


Share

The Lovers i Amsterdam

Så förvånade och samtidigt glada vi blev när vi stötte på denna skylt och dess båtar på kanalerna i Amsterdam. Vi som sitter och skissar och skapar en app som vi kallar just “The Lovers”.  (En app för dig som vill växa och utvecklas i dina relationer. )

Klart vi valde detta företag att ta oss på en tur runt broarna och de olika handgrävna kanalerna under vår weekend i Amsterdam. En timmas rundtur med en pratglad och skojfrisk kapten, det är nog ett överlevnadsdrag på en sån här turistattraktion.

Vi hade en härlig helg i Amsterdam med våra fina söner. Mer om det i eget inlägg senare. Nu dags att jobba lite mer med app för att sen sticka till Uppsala och en kväll med Bob Hansson och hans show; “Kan vi inte vara snälla nu för sen dör vi faktiskt”.
Här en länk till Bob i morgonsoffan hos en förvirrad Peter J. 

Share

Växtvärk del 8

att med säkerhet veta att även om det känns superläskigt med denna ovissa resa så går det INTE att vända tillbaka – förvandlingen av att bli mer av dig är redan igång och du kan bara dyka djupare in i den resan som tar dig närmre till din passion.

Den där säkerheten. Den är en visshet. Som är otroligt svår att sätta ord på. En visshet som känns i hela mig. Fast nästintill stört omöjlig att förklara för någon. Och helt, helt omöjlig att i ord försvara.

Ändå en helt oundviklig säkerhet. Visshet.

Och som sagt – det enda du kan göra är att kliva rakt fram mot det som troligtvis känns allra läskigast just nu. Ta ett djupt andetag. Lyssna till dina känslor och tankar. Låt dem vara där de är. Och ta ett kliv i taget från den du är mot den du vill vara.

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share

Växtvärk del 7

att fortfarande vara elak mot sig själv – ja, vi är alla livrädda för våra superkrafter, för att visa mer av oss själva för världen, för din inre kritiker får hur mycket arbete som helst om den är det humöret, och försöker ta kontroll på ditt växande, för “du ska ju inte tro att du är något”-den amygdala-snurren är det dags att sluta tro på. Var snäll mot dig själv, du utvecklas även när du inte tror att du gör det.

Varför är det så att vi människor är så mycket bättre på att ta hand om våra husdjur än oss själva? Jordan Peterson undersöker och reflekterar mycket kring det i sin andra regel för livet i boken om “12 regler för livet“. Den andra regeln handlar just om det. Att ta hand om sig själv som om du är den enda ansvariga för att ta hand om just dig. Att det är upp till dig att se till att denna kropp och person mår bra. Att det är ditt ansvar.

Jordan reflekterar också kring hur vi människor VET att det inte är OK att mobba någon, ändå är vi så otroligt bra på att mobba oss själva, fast vi VET att vi inte skulle behandla någon annan så….ändå så mobbar vi oss själva.

Bilden ovan från min fotosession hos Fotograf Sandra Bosdotter

Metaforen kring att det är mobbing det handlar om gillar jag. Den ger självskadebeteendet ett perspektiv som är nytt för mig. Att jag mobbar mig själv….nej, jag är ju ingen mobbare och vill ju inte vara en. Så dags att sluta med det och ta hand om mig själv som om jag vore mitt eget husdjur 😉

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share

att våga vara i rädslan

Att luta sig in i rädslan och riskera att bli helt uppäten av det som du är mest rädd för, det är nog något av det modigaste du verkligen kan göra.
Att luta sig in i rädslan genom att vara genuint uppmärksam när du är mitt i rädslan, det kräver att du är villig och orkar uppleva alla de sensationer och känslor som du förknippar med rädslan.
Att våga vara helhjärtat och fullt ut med din rädsla.

Otroligt lätt att säga…men hur tusan vågar jag det?

Vårt vanliga beteende är ju att vi alltid lutar oss ifrån rädslan, att vi inte vill uppleva den och att vi vill vända den ryggen. Men det är ingen hållbar strategi i längden. Någon gång måste du luta dig in i din rädsla.

Om du orkar och vågar göra det så bjuder du in dig själv att vara med det du känner i rädslan. Kanske att du fortsätter röra dig i riktningen mot det du verkligen har motstånd till och är rädd över. Låt det gå långsamt. Se till att du har trygghet med dig. Kanske någon person som du litar på som hjälper dig att våga.

När du är mitt i den rädslan – utforska om du där kan känna in hur det känns i din mage, runt ditt hjärta och i din hals. Se om du kan fortsätta utforska hur det känns och vad som händer med dig när du känner efter. Kan du lyssna till din kropp och vad den vill berätta för dig om rädslan? Just i områden kring din hals, ditt hjärta och din mage – det är oftast där som din rädsla starkast kommer till uttryck. Se om du kan lyssna extra mycket till dessa områden.

När du rör dig ifrån din rädsla nu, se till att ge dig själv extra mycket medkänsla. Och om du har fått till dig annat som din kropp berättat för dig – se till att ta dig den hjälp du behöver för att ge det till din kropp och dig. Och tillåt det att vara lite “rörigt”, känsligt, knasigt en stund. Behåll din trygga punkt som hjälper dig att vara i din rädsla. Och ge dig själv ännu mera medkänsla och så mycket kärlek som bara du kan.

Och kramas och var nära andra. Det brukar hjälpa gott med långa stunder i närhet. 

Share

…om du/de bara visste…

Å ena sidan kan jag känna att jag är otroligt öppen och transparent här på bloggen.
Å andra sidan vet jag att några av er inte ens vet ett dugg om mig.
Å ena sidan delar jag med mig massor tankar, upplevelser, fantasier, erfarenheter och annat kring sex, lust och njutning.
Å andra sidan delar jag inte alls med mig av en massa annat i mitt liv.

Å ena sidan känner jag mig glad att jag delar. Oftast som att det egentligen inte alls går att göra på annat sätt för mig.
Å andra sidan känner jag ibland en känsla av lite oro, nervositet, kanske lite upphetsning och en smula förvirring när jag möter dig/er på riktigt.
Vad har DU som jag möter idag läst på min blogg?
Vågar jag fråga om detta? Känns det konstigt för dig om jag frågar?
Eller om jag inte frågar, känns inte det konstigt också?

Kanske du vågar börja? Berätta att du känner igen mig? Berätta att du känner igen dig i mina ord? Att du läser mina texter. Att du delar med dig av dina tankar kring dem med mig.
Eller kanske du vågar gilla detta inlägg i sociala media (instagram eller facebook)? Som en signal till mig att du läser….så jag vet tills nästa gång jag möter dig?

En uppmaning till oss båda – våga fråga och våga berätta. Låt oss komma närmare varandra och finna likheter och olikheter. Ge varandra tankespjärn och bekräftelser.
Det skulle jag gilla. Sjukt mycket. Tack redan nu i förskott.

PS. Tack till er alla som vågar berätta att du/ni läser min blogg. Det uppskattar jag enormt.

Share