Systerskap – min längtan

Vad längtar du efter? frågade terapeuten förra veckan.
Jag lutade mig tillbaka där jag stod mitt på golvet med en mängd färgade papper runtom mig på golvet. Jag såg systerskapet framför mig. Och valde ett ljusblått färgat papper som fick symbolisera min längtan.

Så häromdagen när jag fick umgås med några av mina systrar från rugbyn i en heldag i skapande och varande. I lera och med varandra så berättade jag även om det senare vid middagen. Att det, systerskapet, är viktigt för mig att finna, vara i och hämta kraft ifrån. Och insikten i att jag har det på ett flertal platser i mitt liv.

The Burlesque sisterhood

Jamen ni fattar nog inte hur underbart befriande, stärkande och j-a bra denna kurs är. Inte bara i att vi får röra på kroppen och lära oss att kasta av handskar och andra moves. Utan främst för att vi får växa i det TILLSAMMANS med andra kvinnor. Om du har möjligheten att gå en kurs – TA DEN!
Det ryktas om en boot-camp i augusti 2019 i Burlesk så att vi blir fler som går fortsättningskursen till hösten…..den helgen kanske passar dig.

Keramikens systraskap

Torsdags eftermiddagar på Maria Skolgata, i Helenas kurs, på Kisel Keramik. Jag är nog yngst i gruppen och har gått tre terminer nu. Det är en fantastisk kursledare i Helena. Hjälpsam och så oerhört coachande i att låta alla växa. Och så är hon tydlig i hur vi ska göra…så ibland brukar vi vara lite rebeller och inte röra om ordentligt i färgen just för att vi vill ha lite skiftningar i våra alster. Fast vi inte ska göra så. Ett härligt gäng och fina samtal och hejarop till varandra i vårt skapande.

YAM & MUT – medsystrar (och medbröder)

I mina “yrkes-sammanhang” så har jag ju även fått verka och samverka sömlöst och tillsammans med ett antal medsystrar och medbröder och fått vara hållen och fått hålla när vi har träffat olika grupper. Det är en härligt lugn tillvaro samtidigt som den får mig att känna mig levande och stående på kanten till avgrunden och luta mig framåt för att känna vinden i mitt hår. Utan vinden i håret så skulle inte jag vara en lika bra ledare i dessa sammanhang. Jag uppskattar verkligen de som vågar stå där på kanten med mig och ta in vinden ett par sekunder innan vi kliver in i leverans. Eller de stunder där vi mitt i leverans kan våga pausa för att kliva nära kanten igen. Utmana oss själva, visa oss själva och vara den ledare vi vill att våra deltagare och elever ska bli framöver.

Skriv-systrar (och skriv-bröder)

Vad vore jag utan er?
Ni som läser och skriver. Ni som chattar med mig. Ni som skickar hejarop och frågor. Ni som ber om hjälp. Ni som ber om möten. Ni som åker med på kurs. Ni som frågar om vi kan äta frukost ihop. Ni som vill träffas i verkliga livet, vi som lärt känna varandra genom orden på bloggar, instagram eller facebook.

Mina rugbysystrar, mina grannsystrar, mina familjesystrar, kolonisystrarna – ja, alla kvinnor i mitt liv

Till er vill jag tacka och uppmana er komma närmare om ni vill. Låt oss känna oss hållna av varandra. Låt oss stärka varandra och låt oss låta systerskapet synas och höras.

Jag har alldeles nyss avslutat boken “Wolfpack” av Abby Wambach (en av USA´s fotbollsikoner, som ledde fotbollslandslaget fram till medalj efter medalj, som är den fotbollsspelare i världen som gjort FLEST mål i internationella matcher oavsett kön). I den påminner Abby mig om flera saker. Om många saker. Och en av dem jag delar med mig av här till er idag – till er alla mina systrar i livet är…..

…eller flera packs….

Share

Tipset från Tony satt som en smäck

Under en morgonpromenad lyssnade jag på ett avsnitt av Tony Robbins podcast.  Avsnittet heter: “Are you afraid of being cheated on?” och jag lyssnade till hur Tony hjälper Aly i podden till en helt ny plats genom att ställa sina frågor och utmana hennes perspektiv på tillvaron.

Lyssnandet och de tips som Aly kom fram till genom Tonys hjälp satt inte bara som en smäck för Aly utan även för mig.

Jag känner igen mig i smärtan som Aly upplevde. Jag känner igen mig i rädslan att bli lämnad av någon du älskar. Jag känner igen mig i Alys behov av att kontrollera som ett sätt att då tillfredsställa behovet av att känna säkerhet.

Tipset för att komma vidare och kunna släppa taget om behovet att kontrollera – vad var det då? Något helt oväntat för min del. Och något som jag samtidigt gått och väntat på. Fastän jag inte förstått det. Och det handlar om att bli vän med de som du inte vill vara som. Alla de som du känner ett “åh, jag vill aldrig göra något sånt eller vara som den där personen” – alla dessa personer är du nog egentligen själv rätt lik. Så om du nu går och dömer dem och kritiserar dem för något som du egentligen också gör – då är du ju inte bara dömande och elak mot dem utan även mot dig själv.

Tony förklarar för Aly att han vill att hon inte ska börja med sig själv, utan börja med att se på dessa andra människor på ett mer medmänskligt sätt. Att de handlingar de utför kanske inte alls är av illvilja utan okunskap. Att ge dessa personer mer varsamhet i dina tankar och således även dig själv om och när du gör samma sak. Men börja med de andra så kommer du själv liksom med på köpet.

Jag är övertygad om att Tony har en stark poäng här. Ett av tipsen vi brukar ge till eleverna vi träffar i skolan i vår YAM-undervisning (verktyg kring psykisk hälsa) är just att låta den som mår dåligt få hjälpa en annan. Det är den snabbaste och effektivaste vägen till att må lite bättre. Att få hjälpa en annan människa. Även om det bara handlar om att hålla upp dörren för någon, eller att ändra sin tanke och vara lite snällare emot en annan person.

(Ja, jag VET att det egentligen inte finns något som heter kontroll eller som ens funkar så, men illusionen av den är vad jag just nu krampaktigt håller i). 

Share

va – jag trodde max 35 år

Att möta en åk 7-klass kan innebära nästan vad som helst. Idag var det en fröjd för hjärtat och självvärdet.

3 killar sitter i en grupp och pratar om frågan: “Är det ok att göra slut via sms?”
Jag stannar till och lyssnar till dem och fäller någon extra fråga/undring. Och så frågar den ena mig:

– Hur gammal är du?
– 47 svarar jag.
– Va, säger tre storögda killar samtidigt och ser på riktigt oerhört förvånade ut. Tills en av dem utbrister:
– Nej, min mamma är 47 och jag trodde du var max 35 år. 

Nice. Tack!

Fotograf Sandra Bosdotter

Share

att möta sitt gamla jag

Häromdagen mötte jag ett av mina gamla jag. Mitt lärarjag.

Hej, sa jag. Kul att träffas. Hur är det? Hur känns det att vara mitt gamla-lärar-jag?

Och så provade jag. En stund. Och gick rakt in i det gamla jaget. Direkt. Som att vara hemma. Men bara en kort stund. Sen var jag klar. Klar med att känna mig som den jag då var, med de erfarenheter, kompetenser, upplevelser och insikter som gör mig till den jag är idag.

Tack för träffen. Jag är färdig med dig. Skönt att få hälsa på, ta hand om dig. Vi ses nog inte mer…

Share

att arbeta mot psykisk ohälsa

I helgen har jag deltagit på utbildning för att kunna arbeta som volontär vid självmordslinjen och självmordschatten vid Mind i Stockholm. Läs mer om Mind här.

Som volontär på Mind innebär det att jag ska arbeta ett pass på 4h varannan vecka och minst ett nattpass per termin. Och att jagSUicid under dessa pass skall vara en lyssnande medmänniska som inte ska tveka att våga prata om det. Det där. Självmordstankar. Självmordsplaner. Självmordsförsök. Självmord. Att må riktigt dåligt. Att inte ha någon att prata om detta med. Det ska jag finnas tillgänglig och lyssna till. Som medmänniska.

Under helgen fick vi till oss lite statistik – visste du att det på 1 självmord, finns 10 fler som begår självmordsförsök, 100 fler som har självmordsplaner och 1000 fler med självmordstankar?

Visste du att i Sverige 2014 dog 80 personer av mord/dråp, ca 185 i trafiken och 1500 begick självmord. Och ändå pratar vi inte om det. Nu är det dags att vi gör det. För då tror jag att vi kan bidra till att fler fortsätter leva.

Och då kommer vi till mitt nästa uppdrag i psykisk ohälsa. Jag ska i april gå en till utbildning. Denna gång är det globala YAM-projektet som ska ut till skolor och träffa elever. Och jag är en av de instruktörer som ska ut till skolorna i höst och arbeta med att förebygga psykisk ohälsa, att minska antalet självmord och självmordsförsök. Stockholms läns landsting har gått in med finansiering för att genomföra en studie i länet och testa om YAM-projektet ger liknande resultat som i övriga världen där siffror för självmord och självmordsförsök så mycket som halverats genom interventionen i skolorna.

Hör av dig till mig om du vill prata eller har frågor. Kramar i cyberrymden till er alla!

Share