The Deep

Jag vet inte om jag har sett filmen, The deep, från 1977. Jag minns att jag som 8-åring ville, men fick troligen inte.
Idag har jag upplevt ett liknande djup. Stort. Mörkt. Tyst. Så kraftfullt och allomfattande. Och djupt. Riktigt djupt.

Sorg.

Det var den känslan som sköljde över mig och drog mig långsamt ner i djupet. Djupare och djupare ner. Jag blundade och mina tårar rann. Jag var nära min älskade make. Och tårarna fortsatte. Djupet var runt mig och omfattade mig. Mörkret sög kraft och energi av mig. Som om jag bara var dess energikälla. Det var tungt att vara där. Jag kunde inte ta mig därifrån på länge.

När jag hittade tillbaka till min andning då först kunde jag få känslan att det var ok att vara där. Att jag kunde acceptera sorgen och platsen. Acceptera det djupa, det tomma, det tysta och det mörka.
Det är ok. Jag finns fortfarande. Jag andas. Jag lever. Jag finns.

Share