Fick häromdagen höra att jag är en sökare. Min första reflektion blev: “Va, jag?” – jag såg mig inte som en sökare. Inte såsom jag definierar en sökare. Så idag satte jag mig för att googla lite på det och reflektera kring det som dök upp. Mitt första svar blev till en artikel på Wikipedia om Sökare i en kamera.

En sökare används vid fotografering för att komponera bilden.

Aha – däri kan det ligga något mer. Något som klingar med min upplevelse. Att vara en sökare är att komponera din egen bild av något viktigt för dig.

Mitt nästa svar som dök upp var en artikel från 2008.
Gunilla – artikelförfattaren – skriver bland annat så här:

Sökare har funnits i alla tider överallt, men kanske inte i sådan omfattning som under de senaste årtiondena. Detta kan ju vara ett resultat av att religionen har släppt sitt grepp och att vi fått kännedom om andra livsåskådningar.
Vad vi söker kan ju ha religiös, andlig eller rent teoretisk aspekt, men målet är ändå detsamma, att söka efter svaret i den stora livsgåtan. Att vara en sökare innebär att man kan ta steget ifrån de etablerade och organiserade lärorna, för att man själv vill uppnå personliga och andliga utvecklingar.
De flesta av oss sökare har säkert funnit att det inte var så lätt som vi trodde från början, att finna de rätta svaren och att lära känna sin egen “andliga anatomi”. Ibland vill vi kanske gå genvägar genom olika lärors metoder och lösningar, men vi kommer snart på att vi står på ruta ett och kanske med ännu fler frågor som söker svar.

Hmmm, det ligger en hel del i detta som jag känner igen mig i min upplevelse av att vara en sökare. Och inte. Både ock.
Och så i mitt tredje svar på sökningen på Google får jag fram ett företag som arbetar bland annat med KBT som skriver så här om sökare:

Somliga av oss är och kommer kanske alltid att vara sökare. Ett härligt tillstånd om man kan förlika sig med att den typen av mental nerv är en ständig följeslagare som obönhörligt kommer att dyka upp då och då. Med åren har en paradox blivit för handen, dvs. att jag kan vila tryggt i mitt oroliga/nyfikna sökande. Vissa av oss kanske rent av är födda med ett potential att vara nyfikna, oroliga, sökande och att vår utmaning är att lära oss hantera den, vårda den, utveckla den samtidigt som den andra sidan inte får glömmas av. Att lära sig att ”sitta still i båten”, inte alltid bejaka sökandet utan acceptera att inte veta, att inte pinna på, att kunna ha tråkigt, är en färdighet som även den behöver odlas.

Alla sökare där ute, vila tryggt i att acceptera att ni har ert sökande att hantera!

Och det är där jag landar, slutar söka efter svar på Google kring ordet sökare. För i citatet från företaget ovan finns dessa ord:

“inte alltid bejaka sökandet utan acceptera att inte veta”

Och däri ligger den skillnaden och svaret till mig själv på varför jag reagerade som jag gjorde när jag fick höra att jag var en sökare.
Det är helt rätt – jag är en sökare (särskilt såsom texten ovan är formad) OCH jag är en sökare som kan vila i acceptans och inte behöva veta.
Att inte få ett svar idag.
Att inte behöva en metod idag.
Att inte behöva följa en guru.
Att inte behöva någon annans väg.