Växtvärk del 5

att känna sig som att spela en roll av en annan, fast inte göra det, bara att rollen är så ny att den ännu inte känns som du – ja, det är jobbigt att bli mer av sig själv, för det är just precis vad det handlar om, att bli mer du och visa det för världen, läskigt för att du inte är van, läskig för att du måste testa live inför andra direkt på studs utan en massa genrep i hemlighet och VET att du är precis som alla andra, ingen annan har heller tränat på sin roll i att vara mer dem.

Vem är jag egentligen?
Det vet jag både mer och mer sällan OCH mer och mer ofta. Det är skönt på ett outhärdligt sätt. Som att bli kittlad. Jag vill inte mer, fast det samtidigt är skönt och jag inte vill att det ska sluta.

Återigen visar det sig som en instinkt i mig där jag sätter mig i rörelse med en fot framför den andra och kliver långsamt in i att visa mer av mig. Att vara i testandet av sin egen roll i detta skådespel som vi alla deltar i.

Riktigt roligt blir det då jag som en fluga på väggen kan observera mig själv i detta skådespel. Och se hur jag testar roll efter roll och blir mer av mig själv ju mer jag tar mig själv på mindre allvar. Där är en nyckel för mig. Att inte ta mig på allvar.

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.