Therese Tess Mabon

Förändringsledare, Expanderare, Maximerare och Coach

vi ska alla dö en dag…

…så hur mår vi på vår resa dit?

Det var en gång en väldigt modern Buddha som var på besök i världens högsta skyskrapa och när han lutade sig över räcket på takterassen för att få uppleva hur högt det kändes, så tappade han balansen och föll handlöst ner mot marken.
Eller inte föll handlöst utan mer långsamt dalade ner mot marken förstås eftersom han var en Buddha.
Någon på 25:e våningen hann se honom och ropade ut genom ett öppet fönster:
– Hur känns det?
Varpå Buddhans svar blev:
– So far, so good! (typ Än så länge mår jag bra!)

Och det är kanske just det, att vi vet ju bara att resan ska ta slut så vi behöver liksom inte oroa oss över den delen utan bara över den som är här och nu.

Share

Previous

du får inte det du vill ha, du får det som du är

Next

Längtan efter kolonilotten

6 Comments

  1. Just idag berör din text extra mycket Tess, eftersom jag är svartklädd och förberedd på att gå på begravning. En vän dog oväntat. Så en kan säga att hon föll hårt.

    Kärlek
    Charlotte

  2. Intressant, det ger mig en tankeställare. Jag gör en fri tolkning att det handlar om mod att följa sitt hjärta och inte vara så rädd för att vad som kan gå fel.

    • Ja, att inte ta sig själv på så stort allvar brukar jag säga också. Eller att ge sig själv tillit och kärlek under vår tid här. Tjänar inget till att oroa sig över morgondagen…..

  3. Även jag har stark koppling till temat idag, just hemkommen från begravning (hem o hem, befinner mig i Stockholm faktiskt); mycket vackert och finstämt, men även här, allt för ungt.

    Och samtidigt: ja – livet ska levas!
    <3

Leave a Reply

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén