Finna sig…måste man verkligen det?

Skriven på ett sätt som passar mina tankar, min rörelse och mina reflektioner just nu här i maj månad 2019. Boken jag just läst ut. Finna sig av Agnes Lidbeck. Hennes debutroman. Jag vill rekommendera den till dig som kan se tillbaka på sitt liv, till dig som vill ha en inblick i ditt framtida liv. Som mor, maka, kvinna, individ, del i en tvåsamhet, del i en familj. Läs. Och tusen tack till Åsa som jag fick boken av. Och till Jeanette som valde bort boken, vilket bidrog till att jag lockades ta den när Åsa erbjöd oss. Tack!

Boken slog till redan på första sidan…och fortsatte att beröra mig. SPOILER-ALERT…sluta läsa nu om du vill läsa boken genast. I annat fall fortsätt gärna att läsa vidare.

Tidigare tog Anna på sig kläder som skulle få Jens att vilja ta dem av henne så att hon skulle kunna få säga nej så att han skulle kunna vända det till ett ja.

När kvinnan blir mamma byts måttenheten för hennes värde från den som anger attraktionskraft, till den som anger kroppens hållbarhet. Moderskapet kan liknas vid att bära vissa religiöst kodade klädesplagg. Köttet blir anonymt, lämpat för annat än åtrå. Mamman ska inte vara en individ som – i kraft av sina unika proportioner; midjemått mot nagellängd – går att särskilja från andra.
Därför ska hon inte längre kallas vid namn eller vid någon onomatopoetisk liknelse. Hon ska istället, liksom alla verktyg, benämnas utifrån funktion.

Maken, älskaren och älskarinnan förutsätter varandra. Anna behöver Jens för att vara älskarinna till Ivan, på samma sätt som hon behövde sina barn för att vara mamma. För att Ivan ska ge tillfredsställelse måste Jens a) finnas och b) hållas i okunskap. Det är denna spänning som leder till smärta, det är smärtan som definierar njutningen. Skälet är att en drift som ageras i öppenhet blir meningslös.

Eftersom Jens blivit lycklig och därmed mer attraktiv, tycker Anna att Ivan är förutsägbar. Alltså tänker Anna att hon ska lämna Jens, för då kommer hon att få Ivans fulla uppmärksamhet. Hon tror att hans fulla uppmärksamhet kommer att vara mer intressant än hans delade uppmärksamhet. Ivan i sin tur pressar Anna att lämna Jens så att de ska få vara tillsammans. Skälet är att han inte orkar med henne. Han är trött och upptagen, …… Han har inte längre tid att fylla dagarna med att önska, med att längta. Han utgår från att en mer etablerad form skulle göra relationen mindre krävande, att Anna skulle ta mindre av hans tid som ett permanent inslag i vardagen.
Eniga i att Jens ska lämnas, är Anna och Ivan dock oeniga om när lämnandet ska ske. De är överens om att det måste bli så snart som möjligt. Men de hittar aldrig rätt tid. Båda skyller detta på Anna. Anna säger att hon tvivlar, för att få Ivan att övertyga henne. Ivan säger att Anna tvivlar, för att slippa ta ansvar för sina egna tvivel.

Känner du igen dig?
Eller är det bara jag som kan se mitt mönster i de autopiloter som Anna drar. Nåväl, jag känner igen mig. Både i tankar, reflektioner och mönster. Vissa delar mycket mer än andra.

Passande nog mitt i allt detta så går jag nu en kurs i Relationsmedvetenhet, 5 tisdagskvällar, i maj månad. En kurs som leds av Rosario Rojas. Gå den du med om du får möjlighet. Den ger mig en extra dimension, fler perspektiv, ett lugn, jag känner mig inte ensam om mina tankar kring relationer och att de är svåra att förstå varje dag, varje stund. Jag känner mig mer och mer kompetent tack vare allt i mitt liv som berikar mig.

Även då jag just nu tvivlar på min förmåga till självreglering. Inser att jag har lång väg att träna på mina fyra balanspunkter i relationen. Med mig och med andra. Arbete i varje stund. Med ett tillägg av medkänsla till mig själv. Och ett tillägg av nyfikenhet snarare än ett dömande när jag gång på gång “trillar dit” till min autopilot som så gärna tar över och leder mig rakt in i bekräftelse-bias-träsket varje dag.

Jag viskar till mig själv att jag redan känner till denna vägen, låt oss ta en mindre stig. Kanske välja the scenic route….kom, vi vågar tillsammans.

living my life
bilden från en vinterdag för ett par år sedan…
Share

Detox och koppar-fajten

Och just på bilden håller jag på att testa om jag har jodbrist….och det verkar jag ha det också.

För en vecka sedan fick jag mina resultat av en hårmineralanalys jag testat. Och det innebar en massa förslag till förändring i min kost samt ett tillskott av andra saker.
Jag hade ett långt samtal med Maria vid Big Heart i Norrköping som ledde mig igenom hela analysen, föreslog ett par förändringar till analysen då hon hade HELA min bild klar för sig och vi landade i ett Hell Yes från mig.

Jag vill gå in i en period av detox ifrån alla mjölkprodukter. Undersöka vad som sker i min kropp och knopp kring det. Jag vill undersöka hur jag kan fajtas mot de höga koppar-halterna i min kropp. De som är så höga att de säger till järnet att det är tyvärr fullbokat, så järnet tas inte upp i min kropp. Jag vill undersöka hur jag kan få en bättre “stämning” i min mage (magsyra etc) för att kunna ta upp mer av zink och B-vitamin bland annat.

Jag fick ett par olika tabletter som jag tar morgon, middag, kväll. Samt munkpeppardroppar. 40 st morgon och 40 st på kvällen. Just dessa ska hjälpa mig i mina känslostormar, så dessa är både jag och maken mest nyfikna på.

Sen blev det ju även en lång lista på vad i kosten jag bör undvika (förutom mjölkprodukter) och vad i kosten jag bör öka. Och nej, inte stod choklad på rätt lista. Inte heller fanns jordnötssmör eller ostbågar på rätt lista. En ökning av proteiner är det som jag ska fokusera mest på. Och rabarber. Och sparris. Vilka vi har på kolonilotten båda två, yay!

Så….om tre månader då. Vad ska ha skett då tror jag?
Hmmm – det jag tänker att jag “vunnit” mest på är en stolthet över mig själv i att ha tagit hand om mig på ett omtänksamt sätt i tre månader. Helhjärtat omhändertagande. Det kommer nog att bli den största “vinsten”. Jag vill även tro på att mina kopparhalter inte längre är dominanta, samt att min zink, selen, B-vitamin, mfl har “snyggat” till sig. Jag tror även att jag kommer att ha tappat vikt. Bara nu på 4 dagar har jag tappat ett kilo. Så det kommer att bli mer, men jag ska göra mitt yttersta för att inte tappa mer. Jag vill även tro att mina östradiolnivåer är mer i balans med min progesteron så att jag kan minska mitt användande av progesteronkrämen som jag nu tar i betydligt större dos på morgon och kväll.

Mitt i augusti vill jag kosta på mig ett nytt hormontest. Via saliv. Som jag vill ska mäta och ge råd kring balanserna emellan:

  • Testosteron
  • Progesteron
  • Östradiol
  • Östron
  • Östriol
  • Kortisol

Förhoppningsvis kan vi då även justera min kost och mina extra tillskott i augusti så att jag finner en ny hållbar väg i min kost som inte är så “detoxig” eller radikal, utan mer helhjärtat omhändertagande.
Förhoppningsvis kan vi även då se om jag ska ta ett tillskott i form av östriol som kräm, och se om jag då kan minska mitt användande av progesteron.

Häng med på min resa att fajtas mot kopparen….eller kanske bara tillför jag lite putsmedel så att det skiner blankare? Som en väldigt snygg kopparkittel ägd av en klimakteriehäxa…

Share

att underkasta mig VS ge mig hän

Jag är med i en grupp på Facebook som heter Esther Perel Discussion Group och det dyker ibland upp spännande frågor, berättelser eller reflektioner som fångar mitt intresse.

att underkasta sig

Häromveckan dök det upp en fråga om “submission” – dvs underkastelse och “to submit” – dvs att överlämna sig. Och det handlade om att de skulle ske emellan en man och en kvinna. Frågan undersökte vad åsikten var inom gruppen kring
– att alla män vill att deras kvinnliga partner ska vara en kvinna som underkastar sig honom eller som överlämnar sig till honom.
Sen kom det en disclaimer förstås om att detta inte gäller ALLA män osv.

Knorren som dök upp i meningen efter handlar om det som fångade mitt intresse.

“It takes a whole lot of trust for a woman to submit to her husband and we all know that we general have trouble with that. Yet every ounce of sexual attraction she feels toward her man is due to him making it possible for her to submit. And the moment he no longer able to achieve this, her attraction vanishes – especially when he becomes the submissive one. “

Det krävs ett stort förtroende och tillit för en kvinna att överlämna sig/underkasta sig sin make. Och vi vet att de flesta har problem i detta. Samtidigt ligger verktyget och nyckeln just i den sexuella attraktionen som hon upplever till sin make, verktyget för henne att överlämna sig själv och underkasta sig till honom. När maken ( i detta fallet) visar att hans kvinna KAN underkasta sig honom så blir också möjligheten större. Vilket blir precis tvärtom när maken INTE visar att kvinnan kan underkasta sig honom. Att han behöver omhändertagande, eller visar konstant oro, eller liknande som inte faller in i normen för det som kvinnan anser är manligt – då dör hela attraktionen. Då har ju maken i detta fall själv blivit den som underkastat sig/överlämnat sig. Och det är inte sexigt i mina ögon.

Knepigt? Eller hänger du med i mitt resonemang….jag hoppas det.

Som vanligt när jag läser något som fångar mitt intresse så kan jag ge det lite tankespjärn och finna nya och fler perspektiv för att undersöka och utforska om jag finner ännu fler nya delar. Precis så i detta fall också. För i mina tankar så dök även ett annat begrepp upp.

Att ge sig hän.

Att känna att jag kan ge mig hän min make. Att känna den tilliten och förtroendet inte bara till honom utan även till mig själv. Så att jag kan ge mig hän, släppa taget, vara i ett överlämnande till honom. Och då inte bara när det gäller sex, utan även i vardagliga bestyr. Den känslan kan vara en nyckel till ökad sexuell attraktion till en ökad lust att ge mig hän.

Skillnaden?

För mig handlar det om makt och kontroll. Där frågan i diskussionsgruppen ovan, i min tolkning, var att makten helt var borttagen från kvinnan i det som maken ville att hon skulle göra/vara.

Om jag underkastar mig (i min tolkning och perspektiv) då har jag kvar makten och känslan av kontroll. För det är jag som bestämmer om det är jag som är den som underkastar mig i den sexuella leken. Det är aldrig den som är dominant som bestämmer. Det är alltid den som underkastar sig.
När jag ger mig hän är det samma sak med känslan av kontroll och makt. Det är jag som ger mig hän som bestämmer när jag gör det. Och i samma stund som jag ger mig hän slänger jag också kontrollen och makten ifrån mig. Släpper taget om dem och bara är. Ger mig hän allt som komma kan. I full tillit till min make och mig själv att allt som komma skall kommer från och ur något gott, och om vi skulle uppleva annat….ja då har vi tilliten att vi klarar av att ta hand om det som kommer upp efteråt.
Och framförallt hänger dessa ihop med att jag redan har en känsla av att jag KAN och VILL göra detta. För att jag är attraherad av både maken och den sexuella leken.

Jag behöver inte vara mamma, omhändertagande eller liknande åt min partner….det är en stor nyckel i verktygslådan om DU vill uppleva liknande med din partner.
Visa din partner att de kan ha förtroende för dig.
Att du har tillit till dig. Att du har tillit till dem.
Visa att du inte behöver deras omhändertagande, visa att du inte behöver bekräftelse hela tiden, visa att du klarar dig själv, visa att du klarar av att ta hand om familjen, visa att du klarar av att vara förälder och partner.
Visa samtidigt att du är en del av en familj som lever och är tillsammans.
Där du självfallet får och bör visa din sårbarhet, din maktlöshet och din hängivenhet.

PS: Fungerar inget av ovanstående?
Prova då att göra som på den gamla tiden
när du fick med dig en lapp till skolgymnastiken
om att du skulle ha tillåtelse att inte delta för att du just varit sjuk,
eller stukat foten, eller liknande.
FAST skriv en lapp som ger dig själv tillåtelse att ge dig hän. 😉

Share

#TGIF

Brene Brown är en av de kvinnor jag följer, läser, lyssnar och lär utav.
En av mina sk “hus-gurus”.
I förra veckan återuppstod en av hennes bloggideér som hon använde sig av för länge sedan. Och det är #TGIF – men inte med den vanliga förkortningen som den brukar stå för – Thank God It´s Friday – utan:

  • Trusting
  • Grateful
  • Inspired
  • Fun

Med en uppmaning från Brene till oss alla att varje fredag….eller så många fredagar vi vill och orkar…skriva ner våra TGIF´s och dela med oss till andra. Som ett sätt att verka i systerskapet oavsett kön….(alltså, jag räknar in flera män i mitt systerskap också, det har inte med könet att göra detta med systerskap, för mig).

Mina #TGIF´s denna fredag, den 10:e maj 2019, är:

Trusting – tillit att jag får mer klarhet i mina hormonobalanser och allt det skräp som kommit med detta, med en start idag i att få veta mina svar från en hårmineralanalys. Tillit till att det är ett steg på vägen till klarhet.

Grateful – tacksamhet till allt jag har fått uppleva i livet, även om det stormat mer än vanligt kring mig den närmsta tiden, så hyser jag en tacksamhet över att få stå i det, betrakta det, dras med i känslostormar kring det, gråta, vara arg, ha ångest, kramas, få en distans till stormen. Se den. Och kunna känna en tacksamhet i den.

Inspired – inspirerad av naturen. Av allt som växer. Inspirerad till att initiera nya delar i mitt yrkesliv. Att som naturen vara i olika årstider och låta en växande-fas ta vid.

Fun – Glädje….jo, ikväll är det firande igen. En till 50-års fest. En glittrig sådan. Förra veckan 3 st fester. Denna vecka även en återträff med kursare från min tid på GIH (way back). Och ser fram emot vår egen kommande 100-års fest där vi backar bandet med 100 år och firar som på 1920-talet. Glad av att se fram mot den.

Share

Systerskap – min längtan

Vad längtar du efter? frågade terapeuten förra veckan.
Jag lutade mig tillbaka där jag stod mitt på golvet med en mängd färgade papper runtom mig på golvet. Jag såg systerskapet framför mig. Och valde ett ljusblått färgat papper som fick symbolisera min längtan.

Så häromdagen när jag fick umgås med några av mina systrar från rugbyn i en heldag i skapande och varande. I lera och med varandra så berättade jag även om det senare vid middagen. Att det, systerskapet, är viktigt för mig att finna, vara i och hämta kraft ifrån. Och insikten i att jag har det på ett flertal platser i mitt liv.

The Burlesque sisterhood

Jamen ni fattar nog inte hur underbart befriande, stärkande och j-a bra denna kurs är. Inte bara i att vi får röra på kroppen och lära oss att kasta av handskar och andra moves. Utan främst för att vi får växa i det TILLSAMMANS med andra kvinnor. Om du har möjligheten att gå en kurs – TA DEN!
Det ryktas om en boot-camp i augusti 2019 i Burlesk så att vi blir fler som går fortsättningskursen till hösten…..den helgen kanske passar dig.

Keramikens systraskap

Torsdags eftermiddagar på Maria Skolgata, i Helenas kurs, på Kisel Keramik. Jag är nog yngst i gruppen och har gått tre terminer nu. Det är en fantastisk kursledare i Helena. Hjälpsam och så oerhört coachande i att låta alla växa. Och så är hon tydlig i hur vi ska göra…så ibland brukar vi vara lite rebeller och inte röra om ordentligt i färgen just för att vi vill ha lite skiftningar i våra alster. Fast vi inte ska göra så. Ett härligt gäng och fina samtal och hejarop till varandra i vårt skapande.

YAM & MUT – medsystrar (och medbröder)

I mina “yrkes-sammanhang” så har jag ju även fått verka och samverka sömlöst och tillsammans med ett antal medsystrar och medbröder och fått vara hållen och fått hålla när vi har träffat olika grupper. Det är en härligt lugn tillvaro samtidigt som den får mig att känna mig levande och stående på kanten till avgrunden och luta mig framåt för att känna vinden i mitt hår. Utan vinden i håret så skulle inte jag vara en lika bra ledare i dessa sammanhang. Jag uppskattar verkligen de som vågar stå där på kanten med mig och ta in vinden ett par sekunder innan vi kliver in i leverans. Eller de stunder där vi mitt i leverans kan våga pausa för att kliva nära kanten igen. Utmana oss själva, visa oss själva och vara den ledare vi vill att våra deltagare och elever ska bli framöver.

Skriv-systrar (och skriv-bröder)

Vad vore jag utan er?
Ni som läser och skriver. Ni som chattar med mig. Ni som skickar hejarop och frågor. Ni som ber om hjälp. Ni som ber om möten. Ni som åker med på kurs. Ni som frågar om vi kan äta frukost ihop. Ni som vill träffas i verkliga livet, vi som lärt känna varandra genom orden på bloggar, instagram eller facebook.

Mina rugbysystrar, mina grannsystrar, mina familjesystrar, kolonisystrarna – ja, alla kvinnor i mitt liv

Till er vill jag tacka och uppmana er komma närmare om ni vill. Låt oss känna oss hållna av varandra. Låt oss stärka varandra och låt oss låta systerskapet synas och höras.

Jag har alldeles nyss avslutat boken “Wolfpack” av Abby Wambach (en av USA´s fotbollsikoner, som ledde fotbollslandslaget fram till medalj efter medalj, som är den fotbollsspelare i världen som gjort FLEST mål i internationella matcher oavsett kön). I den påminner Abby mig om flera saker. Om många saker. Och en av dem jag delar med mig av här till er idag – till er alla mina systrar i livet är…..

…eller flera packs….

Share

Glädjebubblig önskan om feedback

För två år sedan hade jag precis gått klart min instruktörsutbildning i mindfulness och var alldeles glädjebubblig. Från då till idag har jag verkat i 16 grupper, både med privatpersoner och på företagskurser. Både i rollen att leda och i rollen att assistera.

Samtida med denna process och utveckling har även mitt bloggande tagit fart. Du som läser min blogg ibland, vill du ge mig en maj-gåva?

Jag längtar efter feedback och önskemål.
Feedback om vilket som är ditt favoritinlägg på min blogg, eller vad du uppskattar med min blogg, eller dina önskemål om vad du vill läsa mera om.
En vackrare maj-gåva är svårt att få 🥰☀️🙏🏼
Tack 🤗🤗🤗

PS: du vet väl om att du kan kommentera anonymt här ….om du känner dig blyg…
Eller maila mig såklart…..tess@mabon.se

Share

att tampas med problem eller penna?

Jag är en av alla människor i världen som tampas med problem. Vissa hanterar jag enklare, snabbare och lättare än andra. Medans vissa äter energi, suger musten ur mig och skapar så mycket elakhet i mig, eller ledsenhet eller vilsenhet. Dessa tar jag hjälp att hantera. Exempelvis genom att skriva. Längst ned listar jag några tidigare blogginlägg med tips på hur hantera sina problem genom skrivande. Nu väljer istället en version av James Pennebaker: Skrivande som terapi

Förbered dig så här

Hitta en tid på dagen och en plats där du kan få vara ifred och inte bli avbruten. Till exempel en stund på dagen när du precis har jobbat klart, eller kanske precis innan du ska göra iordning dig för att sova.

Lova dig själv att du ska skriva i MINST 15 MINUTER om dagen i MINST 3-4 DAGAR i RAD. Lova dig själv det!

När du väl börjar skriva så låt det flöda och fortsätta. Stanna inte upp för att fundera kring stavning eller grammatik eller hur du bäst ska beskriva något. Bara skriv. Skriv. Skriv. Och om du inte kommer på mer att skriva fast du har tid kvar, skriv samma sak igen och igen och igen. Låt pennan och handen flöda med orden.

Eller så väljer du att skriva på din dator eller padda. Eller kanske fungerar det allra bäst för dig att prata in dina ord och spela in dem på din mobil eller liknande. Du väljer ett sätt som passar dig. Om det visar sig att du vill byta sätt, gör det!

Du kan skriva om precis samma sak alla dessa 3-4 dagar i rad om du vill. Eller så skriver du om olika saker varje dag. Det är helt upp till dig. Det är ditt val.

Skriva om vadå?

Skriv om någonting som du tänker mycket på eller som oroar dig
Skriv om någonting som du drömmer om att göra
Skriv om någonting som du upplever påverkar ditt liv på ett ohälsosamt sätt
Skriv om någonting som du har undvikt i dagar, veckor, eller år

I James Pennebakers forskning ger han följande instruktioner för skrivande som terapi:

“Over the next four days, I want you to write about your deepest emotions and thoughts about the most upsetting experience in your life. Really let go and explore your feelings and thoughts about it. In your writing, you might tie this experience to your childhood, your relationship with your parents, people you have loved or love now, or even your career. How is this experience related to who you would like to become, who you have been in the past, or who you are now?

Many people have not had a single traumatic experience but all of us have had major conflicts or stressors in our lives and you can write about them as well. You can write about the same issue every day or a series of different issues. Whatever you choose to write about, however, it is critical that you really let go and explore your very deepest emotions and thoughts
.”

Här slänger jag in en varning – var uppmärksam på dig själv och dina upplevelser för precis som jag kan det bli så att du kommer att uppleva ledsamhet, sorg och kanske känna dig deprimerad när du har skrivit.
Då är ett knep att påminna dig om att precis som om du skulle se en sorgsen film så går den känslan över. Den kanske sitter i en stund. Men den kommer att gå över inom ett par timmar.
Om känslan sitter i längre, eller om du skulle bli mer upprörd kring ett tema du skriver om – lova att du slutar skriva och tar en paus, eller byter ämne. Eller tar hjälp av ett proffs.

Vad du kan/ska göra med dina texter

Allt det du skriver är bara för dina ögon och ingen annans. Du ska ha med dig det när du skriver. Att ingen annan än du kommer se och läsa detta. Så se till att vara så ärlig och rättfram som du kan. Och det är ju bara du som vet om du kommer att spara det du skriver, eller om du väljer att slänga det på majbrasan (eller annan eld), eller helt enkelt kasta bort det. Allt detta är helt upp till dig. Du bestämmer.

Kanske är det så att du en dag vill spara dem, eller läsa det du skrivit igen. Eller till och med att du vill ändra det du skrivit. I läsningen av det du skrivit kan du säkert komma att få se vilka förändringar som skett i dig.

För dig som vill veta mer

Här finner du en länk med mer info från James Pennebaker och kollegor.  Klicka här .


Tess tidigare blogginlägg med närliggande innehåll

Skrivande som terapi

World Champion of Shitty First Drafts

Skrivkurs och sexkonferens

Skriv, skriv, skriv


Share

Jägarinnan & Jägaren

Idag, 26 april, är det enligt svenska almanackan Therese som har namnsdag. Det är ju mitt namn. Så ett grattis till mig på min namnsdag. Och samtidigt ett grattis till alla andra som heter Therese förstås.

Inte minst ett grattis även till alla som heter Hunter. Och givetvis till min finaste Hunter, min make. Men det står ju inte Hunter i svenska almanackan kanske du tänker nu….

Jag tänker att eftersom Therese och Hunter har samma betydelse – jägarinna och jägare – så får vi dela på namnsdagen och fira den tillsammans. Så ett grattis till oss alla jägarinnor och jägare.

Och som ett litet ps…..

Therese kan även betyda skördare…och vad är mitt efternamn nu så här som gift?
Jo, det är ju Mabon. Och vad är en Mabon?

Mabon is the old Anglo-Celtic festival of Harvest Home, a respite from the work of harvesting and a celebration of thanks. In remembrance of that time, it is often referred to as the “Witches’ Thanksgiving” and finishes off the witches’ year. It is one of the oldest harvest celebrations in Europe.

Japp, Mabon är en manlig skördegud från den walesiska mytologin. Som firas vid höstdagjämningen. Mabon är “The great Son” som föddes av Modron, “The great Mother”. Och blev kidnappad/bortrövad tidigt i livet….ja läs mer nedan.

The birth of Mabon ap Modron (Great Son of the Great Mother) is celebrated at the Equinox. He is born from his mother Modron (Great Mother), who is seen as the Guardian of the Otherworld, the Earth and the Protector. Mabon was stolen from his mother, Modron, when he was three nights old. In different versions of the story he was three years old. In one version of the myth the Eagle, the Owl, the Blackbird, the Stag and the Salmon rescued him, while in another King Arthur was the one who saved him. During his captivity, Mabon dwelled in a magical Otherworld -Madron’s Womb. Madron’s womb was a place of challenge and nurturing, and while there Mabon grew in strength and wisdom before being reborn as the Son of Light, his mother’s Champion.

Lite coolt ändå 😉

ännu mera ps…

att i min makes familj finns det tre bröder. Alla tre bröder har en förstfödd vars namn startar på bokstaven A….och alla dessa tre förstfödda är födda i närheten av vilken dag?
Jo, höstdagjämningen…..

Ännu mer coolt…..

Share

sex-utmaningen…#555

som vi aldrig antog. Men som flera frågat oss om.

Det är många sexologer som uppmanar till 30 dagars sex. Inom tantra finns en utmaning till 100 dagars sex. Vad som ingår i de olika uppmaningarna och utmaningarna och vad sex betyder i dessa får du själv utforska. Vi har definierat att det för oss innebär penetrerande sex där minst en av oss når orgasm.

Vi har inte hittat utmaningen som sa…

Nej, ingenstans har vi sett utmaningen till 555 dagar sex. Men vi har ju tagit oss dit.
Fast på vårt sätt, med en dag i taget. Så om vi skulle formulera om en utmaning till dig, till er och er…då skulle vi hellre säga…

Sex varje dag – en dag i taget – antar ni utmaningen?

#onedayatatime


Share

m e l l a n r u m m e n s MAGI

Jag hörde en intervju med en skicklig pianist för ett par år sedan. Pianisten fick frågan vad som gjorde att han var så otroligt skicklig och hur han kunde så mycket om noter och toner.

Hans svar var gudomligt och tankspjärnande för mig. Och enbart jobbigt för intervjuaren (som jag tolkade det). Svaret?

Jag behärskar inte tonerna eller noterna bättre än någon annan. Men mellanrummen, de behärskar jag väl.

Så….när jag står vid kanten till min komfortzon, kanten där avgrunden kan kännas som ett sug som drar i mig. Kom, kom, kom. Då vill jag försöka hitta till fler mellanrum. Jag har flera avgrundskanter jag bara älskar att vara vid, och jag vågar ofta pröva nya. Men vissa påverkar mig mer än jag vill och kallet från avgrunden är högre än högst.

Då vill jag prova

Att hålla min älskade i handen och andas, låta lockelsen skölja över och förbi mig. Låta mina inre stormar blåsa upp inuti och långsamt lägga sig lugnt igen. Skapa ett mellanrum innan jag…

…vill prova…

Att ta in det som sker här vid kanten med mitt hjärta först. Låta mitt hjärta omsluta hela mig och händelsen. Vara i ett mellanrum med mitt hjärta och det som sker.

Sen vill jag prova…

Att låta min hörsel och mina öron få vara med i nästa steg. Lyssna till det som jag hör. Både inifrån mig själv. Kanske är det mina tankar som försöker överrösta all. Eller så är det andra ljud som kan få mig att höra hur det är att stå vid kanten till min komforten just nu. Stanna upp i det mellanrummet som skapas mellan ljuden. Vänta in i mellanrummet.

Efter det vill jag prova…

Att känna mig försiktigt fram. Använda mig av min känsel i mina händer. Låta fingrar och händer röra mig, min kropp, och även det som finns framför mig. Bredvid mig. Undersöka som om det vore något jag aldrig känt förut. Undersöka så nyfiket som möjligt om det finns ett mellanrum och ett till och ett till.

Till sist vill jag prova…

Att låta min syn och mina ögon vara med. Att de långsamt öppnar sig som om jag ännu inte riktigt fokuserar min blick, som att allt är lite suddigt i kanterna och det inte finns en skärpa eller fokus i blicken. Som att denna långsamma fokusering i sig är ett mellanrum. Mellanrummet som finns innan min blick ser tydligt och skickar signaler till mig. Signaler som på ett sätt avslutar mellanrummen.

Därifrån har jag genom mellanrummen, hålla-handen, hjärtat, hörseln, känseln och synen fått en möjlighet att se kanske en annan verklighet. En som visar att jag inte alls står vid kanten utan att det faktiskt finns en hel horisont mycket, mycket längre bort.

Det är den magi som kan uppstå i M E L L A N R U M M E N .

Share