Systerskap – min längtan

Vad längtar du efter? frågade terapeuten förra veckan.
Jag lutade mig tillbaka där jag stod mitt på golvet med en mängd färgade papper runtom mig på golvet. Jag såg systerskapet framför mig. Och valde ett ljusblått färgat papper som fick symbolisera min längtan.

Så häromdagen när jag fick umgås med några av mina systrar från rugbyn i en heldag i skapande och varande. I lera och med varandra så berättade jag även om det senare vid middagen. Att det, systerskapet, är viktigt för mig att finna, vara i och hämta kraft ifrån. Och insikten i att jag har det på ett flertal platser i mitt liv.

The Burlesque sisterhood

Jamen ni fattar nog inte hur underbart befriande, stärkande och j-a bra denna kurs är. Inte bara i att vi får röra på kroppen och lära oss att kasta av handskar och andra moves. Utan främst för att vi får växa i det TILLSAMMANS med andra kvinnor. Om du har möjligheten att gå en kurs – TA DEN!
Det ryktas om en boot-camp i augusti 2019 i Burlesk så att vi blir fler som går fortsättningskursen till hösten…..den helgen kanske passar dig.

Keramikens systraskap

Torsdags eftermiddagar på Maria Skolgata, i Helenas kurs, på Kisel Keramik. Jag är nog yngst i gruppen och har gått tre terminer nu. Det är en fantastisk kursledare i Helena. Hjälpsam och så oerhört coachande i att låta alla växa. Och så är hon tydlig i hur vi ska göra…så ibland brukar vi vara lite rebeller och inte röra om ordentligt i färgen just för att vi vill ha lite skiftningar i våra alster. Fast vi inte ska göra så. Ett härligt gäng och fina samtal och hejarop till varandra i vårt skapande.

YAM & MUT – medsystrar (och medbröder)

I mina “yrkes-sammanhang” så har jag ju även fått verka och samverka sömlöst och tillsammans med ett antal medsystrar och medbröder och fått vara hållen och fått hålla när vi har träffat olika grupper. Det är en härligt lugn tillvaro samtidigt som den får mig att känna mig levande och stående på kanten till avgrunden och luta mig framåt för att känna vinden i mitt hår. Utan vinden i håret så skulle inte jag vara en lika bra ledare i dessa sammanhang. Jag uppskattar verkligen de som vågar stå där på kanten med mig och ta in vinden ett par sekunder innan vi kliver in i leverans. Eller de stunder där vi mitt i leverans kan våga pausa för att kliva nära kanten igen. Utmana oss själva, visa oss själva och vara den ledare vi vill att våra deltagare och elever ska bli framöver.

Skriv-systrar (och skriv-bröder)

Vad vore jag utan er?
Ni som läser och skriver. Ni som chattar med mig. Ni som skickar hejarop och frågor. Ni som ber om hjälp. Ni som ber om möten. Ni som åker med på kurs. Ni som frågar om vi kan äta frukost ihop. Ni som vill träffas i verkliga livet, vi som lärt känna varandra genom orden på bloggar, instagram eller facebook.

Mina rugbysystrar, mina grannsystrar, mina familjesystrar, kolonisystrarna – ja, alla kvinnor i mitt liv

Till er vill jag tacka och uppmana er komma närmare om ni vill. Låt oss känna oss hållna av varandra. Låt oss stärka varandra och låt oss låta systerskapet synas och höras.

Jag har alldeles nyss avslutat boken “Wolfpack” av Abby Wambach (en av USA´s fotbollsikoner, som ledde fotbollslandslaget fram till medalj efter medalj, som är den fotbollsspelare i världen som gjort FLEST mål i internationella matcher oavsett kön). I den påminner Abby mig om flera saker. Om många saker. Och en av dem jag delar med mig av här till er idag – till er alla mina systrar i livet är…..

…eller flera packs….

0 Comments

Submit a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *